Bar-bas

Ikväll spelade jag bas ståendes på en bardisk. Det var första gången. Jag har jämt velat lägga ett gitarrsolo ståendes på en bardisk men det här fick duga. Publiken var kass dock.

På drift

Jag tror inte att någon läser. Och det passar bra - för jag tror inte att någon tror att jag skriver.

Idag var första gången detta år som jag gick hem samtidigt som solen gick upp. Självklart har jag upplevt sena efterfester (klockan 14:00 för ett tag sen) men nu var det verkligen hela scenariot. Jag går Bethnal Green Road hem och tänker på hur det kunde ha varit. Och hur det en gång var. Solen lyser men jag känner ingen som helst lust att sätta på mig solglasögonen. Folk får gärna titta mig i ögonen nu. Kan en människa läsa mina pupiller vid denna tidpunkt så har denna människa lika mycket att dölja eller visa som jag. Småtimmarna kan verkligen bringa fram det mesta.

Jag önskar att jag kunde få besök från hemma snart. Det skulle ge mig ett perspektiv jag behöver, både konstnärligt och mänskligt.

Hur lägger man reverb på en blogg?

Jag hade tänkt hålla Maj månad bloggfri. Eller, det var egentligen inget medvetet val till att börja med, jag märkte bara att jag inte ville skriva dom första dagarna i Maj. Sen fortsatte det. Jag tänkte fundera ut ett nytt format, men jag har inte kommit nånvart med det och jag förbannar min okunskap i ämnet och min slöa ovilja att lära mig mer. Det är ju tråkigt och jag vill ju egentligen skriva, inte designa websidor eller försöka lista ut hur man får in bilder i datorn.

Men jag antar att jag måste uppdatera mina kunskaper i ämnet för att kunna skapa något nytt och roligt. Nåt som passar budskapet, så att säga. En produktionsfråga kanske? Men hur lägger man reverb på en webpublikation?

Sjukdomspost

Jag blev sjuk direkt vid hemkomsten. Normalt brukar jag bli sjuk så fort jag åker till Sverige, men tydligen var min vistelse alldeles för kort för att det skulle hända. Jag hade ändå inte direkt mycket att komma tillbaka till i London, ett litet PR-gig på Selfridges och relationer jag tröttnat på innan dom ens börjat.

Att ligga inne under vårens första vackra dagar kan lämna en med ett konstigt perspektiv. Man ser blommorna på träden men är oförmögen att känna lukten av dom, man ser ärmlösa klänningar gå förbi men har ingen ork att springa efter dom, man hör musiken från festerna men inser att det inte är en kagge på ettan som dunkar, nej det är huvudvärken från febern. Och sen när den sista feberattacken har lämnat kroppen försöker man direkt att gå ut och insupa all vår man kan.

Man smakar den öl man längtat efter och röker den första cigaretten sedan man blev sjuk. Man träffar en flicka och några vänner. Man går en promenad längs vintage-stråken på Brick Lane och man hälsar på en, två, tre, fyra människor man känner igen. Men ölen smakar burk, den är varm och avslagen. Flickan som går bredvid är söt, men vi är ju inte kära och det känns tämligen meningslöst att försöka förföra henne. Cigaretten bränner i halsen och man förbannar sitt nikotinbegär. Människorna man hälsar på är inte människorna man vill vara med. Det är handskakningar på gatan, ses sen och "kom till våran klubbkväll" innan man snabbt skyndar vidare med sitt förvånade sällskap hack i häl.

Jag skyller på att jag varit sjuk och att jag därför är trött, men egentligen är jag bara uttråkad. Jag fick inte endorfinkicken av dom första soliga dagarna, och har därför hamnat på efterkälken med vårkänslorna. Jag tittar på flickan och ler, inte åt hennes vackra drag, söta accént eller ens åt hennes urringning. Jag ler för min egen nyckfullhet - det var inte länge sen jag var beredd att ta ner månen för den här gestalten, och nu är jag inte ens teatralisk när jag öppnar dörren till puben åt henne.

Till slut orkar jag inte längre. Min telefon är trasig så jag vet att jag är ganska isolerad om jag går hem, men jag gör det ändå. Försöker inte ens fixa sällskap och lyssnar efter ljudet av heartbreak när flickan säger att vi inte kommer att ses före Augusti. Men det är tyst som i graven inombords.

Opera

Dom största musikaliska känsloyttringarna finns inom opera har jag fått berättat för mig. Och jag har mer än en gång både upplevt och känt att "it ain't over 'til the fat lady sings". Nu ska jag inte gå runt och kalla någon för tjock tant, men vad gör man om någon vägrar sjunga ut dom där sista fraserna? Jag har alltid varit duktig på avslut (i både den ena och andra bemärkelsen) men det är enerverande när man förnekas ett dramatiskt sådant när man söker det. Speciellt när man vet hur jävla mycket man egentligen hade kunnat ge den andra personen som denne nu går miste om.

Men det vet jag ju egentligen inget om. Men för min självbild låtsats jag att det är så, och jag håller fast vid det, för ens självbild är väl det enda man har att svara för at the end of the day när man lägger sig i sitt personliga purgatorium (ja, det är sängdags och det är så jag ser på den saken...)

Jag åkte till Sverige ett par dagar

Flygplats, dom tog min vackra Zippo vid säkerhetskontrollen, mammas mat, min flygel, släktfest, alkohol, skriva, läsa, äta mer, träffa en kär gammal vän men inse att dom flesta andra inte verkar vara kära i mig längre, cigaretter på gatan och snus framför TVn.

Med andra ord - som det brukar vara när jag åker hem.

Tyvärr har några av mina planer angående denna virtuella publikation gått i stöpet. Hade funderingar på att flytta (i alla fall en del) av denna kreation till fysiskt format, men det fysiska formatet valde att vara ett arsel istället innan jag ens var färdig med mitt upplägg. Därför kommer jag att koncentrera mig på att spela in materialet utan distraktioner. Möjligen flyttar jag skriveriet någon annanstans online, men isåfall vill jag ju göra det med någon sorts stil.

För övrigt var det någon som sa att jag var lik "Moto Boy" idag. Jag har ingen koll på vem det är, men stämmer det? Isåfall måste jag kolla upp honom. En nemesis kanske? Jag önskade att personen sagt "Motorcycle Boy" istället men man kan ju inte få allt.

Jag mötte

Jag mötte en syster i natten,
hennes ögon blänkte som gråt.
Genom smutsen, skränet och skratten
mot gryningen följdes vi åt.

Det var väl en dröm allenast,
en dikt som strök mej förbi -
Jag glömde den nästan genast,
minns bara dess melodi.

Så hade kanske Nils Ferlin skrivit i sin blogg dagen efter. Tyvärr besitter jag inte riktigt hans poetism ("Make up words, it shows that you are creative" S04E14*) men jag får väl göra på mitt sätt.

Jag stannade kvar hos Mike efter the load out. Försökte få tag på någon via telefon. Letade fest, efterfest, tjej eller bara vad som helst. Men ölen tog slut och timmen blev sen så jag bestämde mig för att åka hem. När jag gick ut för att vänta på bussen såg jag att det stod en flicka där i busskuren. Hon hade en svart slöja på sig, och hennes smink var utsmetat med spår av tårar. Men hon log mot mig.

Jag log tillbaka och lät henne gå före in i bussen. Följde efter och satte mig bredvid. Log mot henne igen och inväntade hennes drag. Det blev det vanliga (gitarrer funkar bättre än hundar, tro mig): "You play in a band"? Fem minuter senare hade jag gett henne den kortast möjliga versionen och gav mitt motdrag i form av ett: "Where do you live"? och ytterligare några minuter senare gick vi arm i arm (nåja, jag hade lite att bära också) nerför Brick Lane.

Minnet blir kort och dåligt av alkohol, men jag minns att hon kom från Skottland, var 20 år gammal och hade varit på begravning. En "happy" begravning sa hon, och hon frågade vad min ursäkt för utsmetat smink var. "I sweat a lot while we play. Plus I think it looks pretty ace". Sen kysstes vi. Eller hon kysste mig.

Jag visste inte ens vem hon varit med och begravt tidigare på kvällen, och hon visste inte ens mitt namn. Kanske var det därför det var så bra. Och det regnade, vilket knappast gjorde den lätt dekadenta stämningen mindre påtaglig.


*How I met your mother. Amerikansk sitcom.


ps. Min bror har gett mig en superavancerad mobil, så nu har jag tydligen möjlighet att ta bilder och föra över dom till datorn. Ska bara lista ut hur det fungerar...

Kriser

Heartbreaks, breakdowns, comedowns, hang-overs... Ja, det har varit mycket sånt där nu. Allt verkar kulminera den här helgen för att förhoppningsvis lugna ner sig lite sen. Och hur kulminerar det? Jag ska spela bas.

Tolv gigs de senaste fyra veckorna. Tre i veckan. Plus repetitioner. Plus studioarbete. Och sen det där lilla heartbreaket med allt vad det nu innebar. Tur att jag oftast lär mig av mina misstag. Eller, det är väl bara något jag inbillar mig kanske.

Det blir i alla fall andra bullar nu ett tag. Jag ska börja spela in mina egna låtar igen, för första gången på över ett år. Inspelningarna kommer att börja här i London, sen får vi se vart dom hamnar sen. Det är nervöst och nytt, samtidigt som det är ack så bekant. Det är nog antagligen precis vad jag behöver i alla fall.

Basen då? Jo. Jag ska spela bas på kvällens Rodeo Massacre-gig. Så jävla illa kan det gå. Jag ska försöka se det som en rolig grej, även om en liten del av mig dör inombords. Varför? Jag har det inte i mig tror jag.

- Basism, that is.

På vägen hem

Jag väntade på bussen hem, men jag var rastlös. Alternativen bollades fram och tillbaka i huvudet när jag klev på 205an mot Mile End. T var på Old Street, men det lät hopplöst över telefonen. På bussen ringde jag olika bekantskaper för att skingra tankarna lite och höra vad en lördag i Shoreditch hade att erbjuda. Hjärtat av en lördagskväll verkade inte plocka upp telefonen, för jag minns inte att jag faktiskt talade med en enda person. Men jag såg hennes namn i telefonboken och en liten klump dök upp i magen.

Jag hade för första kvällen på hela veckan kopplat bort henne ur tankarna tillräckligt länge för att glömma hennes existens. Det var som om jag aldrig träffat henne efter det där giget, aldrig bjudit med henne på efterfesten (och tjusigt fixat in henne på listan), aldrig vinkat in en taxi till henne efteråt. Som att vi inte setts två kvällar senare heller. Som att vi aldrig kyssts en endaste gång.

Hon var nån. En american girl. Precis rätt recept för att lyckas få mig att falla. Tyvärr snubblade jag snarare, methaphorically yours eller inte. Förresten nämde jag att jag träffade Ed Harcourt i veckan? Han hade en söt unge och var fortfarande knubbig. "Twat", sa jobb-bandets gitarrist Rick när dörren till repstudion stängts. "He's an up right cunt walking around" fortsatte han.

Han verkar ha ganska dåligt rykte här den där mannen. Han hade i alla fall ormskinnsboots som liknade mina och hade jag haft mina på mig hade jag kanske frågat om han haft lust att spela fourhand på nån Tom Waits-låt. Jag brukade ju uppskatta karlns skivor.



Jag tänker inte skriva om henne, i alla fall inte här. Mitt låtskrivande går superbt dock, tackar tackar.

Flickorna och jag

Sydafrikansk modell, polsk konststuderande, fransk erotisk rockstjärna, en amerikansk student på jakt efter äventyr
och en tjej vars identitet förblivit okänd.

Det var förra veckan det. Och ändå denna isande ensamhet. Jag kommer återkomma till både ensamheten och flickorna nästa gång jag skriver, men jag har det sjukt stressigt just nu. Igår hade jag till exempel en studiosession, ett rep och en set-genomgång. Då blir man stressad och blöder näsblod och vill skrika in i kudden samtidigt som man vill ge upp, åka hem till mamma för att aldrig mer uppleva ett utdraget soundcheck igen...



ps. Jag hade inte sex med någon av tjejerna (kyssar är 2009) och bilden rör inte någon av dom tjejerna. Den är för Hannah, igen.

Nu i veckan ska jag prata med Jimmy

Konstig vecka. Vet inte ens om jag har ork eller lust att försöka skriva ner allt här. Det hamnar i andra medium med liksom, så alla ord räcker inte alltid till.

Jag har varit ute och spelat, och festat långa nätter med en massa olika människor. Jag har kyssts, både av kättja och lättja och ibland för att jag känt något. Hoppats på något, hoppats på något... Det har legat något i luften hela tiden, och jag vet inte om det är våren eller bara någon konstig timing, men det känns som att saker och ting börjar släppa lite. Eller så är det bara inbillning för att jag vill att det ska vara så.

The 13:40 from Kings Cross St Pancras

Musik, Paris, romantik och allt det där. Händer det något utanför mönstret rapporterar jag i långa ord så klart. Två gigs, ett litet intimt bargig och ett på stor rockklubb. Vackra flickor, visst. Ändlösa festnätter, förhoppningsvis. Kul? Garanterat. Tillbaka på lördag.

Det är en ynnest och lyx att åka iväg och lämna problemen hemma. Skulle det här livet ta slut skulle jag definitivt sakna det, along med en massa andra saker förstås. Men just det här att packa sina finaste kläder, hämta ut sin biljett och åka iväg för att stå på nån scen framför en massa okända människor är ganska speciellt.

Lämna problemen här hemma ja. Sökandet efter en ny basist har börjat nu och jag ser inte fram emot det alls. Jag vill ha en stadig rytmsektion som inte rör sig en millimeter, än mindre åker över till Way Out West när vi har releasefest och på så sätt förtjänar ett redigt kok stryk plus sparken. Nu fick han ju tyvärr bara sparken, men fan vad less jag är.


Tåget går om ett par timmar och jag blev precis ensam igen. Kände egentligen för att ligga kvar i sängen och ha en sådan där lång morgon då man inte lämnar sängen alls men vad ska man göra. Hon ville också ligga kvar, men vissa har skola, andra har tåg att passa.

Efter fyra JD & Coca Cola

Jag hånglade på toaletten igår.

Vi tittade ut över rummet, jag och Mike. Det var fyllt med homosexuella designers, ett par tre fans och flickor i the late 20s. Han sa nånting om att "hon där är vild, ni skulle ha kul ihop" och pekade på någon med Pulp Fiction-frisyr. Visst, tänkte jag, men jag vill ju bara bli berusad.

Nästa gång jag är kissnödig ställer jag mig i den lilla kön och väntar på att paret framför mig ska få dra i sig sitt discopulver och fortsätta dansa. Jag planerar att gå hem efter kissandet, eller i alla fall till närmsta efterfest. När dörren öppnas ser jag att det är kvinnan Mike pekade på tidigare. När hon öppnar för att gå ut kliver jag helt sonika in på toaletten där hon står och stänger dörren bakom mig.

- "Oh hi. What do you want"? frågar hon förvånat.

- "I thought we could kiss" säger jag rakt ut.

- "Okay..." hinner hon knappt svara innan min tunga är halvvägs nere i hennes hals.

Vi kysser varandra och jag funderar över varför jag egentligen gör det. För att jag vill? För att möjligheten finns?

- "Good kiss. Thanks" säger hon efter en minut och låser upp och går ut.


Jag står kvar, märker knappt att det är över. Funderar fortfarande när jag går ut till mina vänner. Och tydligen funderar jag ännu när jag ligger i min ensamma säng dagen efter.

The cherry trees are still in blossom

En fantastisk natt leder inte alltid till en fantastisk dag. I mitt liv är det många gånger tvärtom, för känslorna man hade vid 03:00 är ungefär raka motsatsen till dom man brukar ha vid uppvaknandet nästa dag. Nätter i articifiella dimmor föder oftast inte bra dagar helt enkelt.

Men just idag känns det inte kämpigt på något sätt. Inga tafatta ord, inga förklaringar, ingen vodkadoftande andedräkt. Fick dessutom reda på att jag är ledig och fri att göra vad jag vill i solskenet. Och körsbärsträden står i full blom.

Från mitt ekorrhjul akt två

Singel-release alltså. Det var ganska underbart. Mycket folk. Ingen speciell prinsessa kom dit, men vad gör det när musiken, publiken och allt annat är perfekt?

Imorron (läs: idag) blir det annat. Och jag hoppas att veckan fortsätter lika bra som den började. Jag hoppas att precis allting vänder och blir till det bättre. Nu finns ju möjligheterna där, så nu måste bara tillfälligheterna släppa sargen och hjälpa till lite.

Taxi hem tidigt. Bäst så.

15 minutes of fame

Klockan är kvart i tolv. Jag hade alarmet på tio, snoozade en gång och sen somnade jag tydligen om. Vaknade för en liten stund sen och slängde upp laptopen på magen. Har haft flera drömmar, vissa behagliga, andra obehagliga. Varför drömmer jag ofta att jag tatuerar mig? Visst har funderingarna funnits där många gånger, men jag har ju bestämt mig för att jag inte ska ha något bläck på kroppen. Klaviaturer, gitarrer, rosor, flickor, det är inte mycket jag inte drömt att jag tatuerat nu.

Visst, jag strängade om Telecastern igår, men för det behöver jag väl inte drömma att jag tatuerar in den? Och visst köpte jag en blomma (en såndär man sätter på kavajen) till den mystiska dejten igår, men måste jag drömma att jag går omkring i ett fält med röda rosor för det? Kyssas i all ära, det var fantastiskt kul och lite tonårsaktigt - men ett fält med röda rosor? C'mon.

Förutom att kyssas som två hungriga och upphetsade tonåringar så talade vi återigen om konst och konstuppfattning. Jag har lagt ner ganska mycket tid på att tänka över ämnet den senaste tiden, och jag tänker speciellt på hur framtiden ser ut för musik som konstform. Nog för att jag inte sysslar med "konstmusik" (ni vet, specialprogrammerade blip-blip-synthar och oljud) men det gjorde väl knappast Mozart heller.

Jag har aldrig blivit upprörd över nedladdning, för musik som fysisk produkt har ju bara existerat en kort stund, och det verkar som att det är över nu. Kanske lika så gott förresten, uppfattningen om musik och vem den tillhör förändras hela tiden och det känns i alla fall för mig som att covers, stölder, samplingar, låneljud (nytt ord?) blir mer accepterat allteftersom. Jag tycker mest att det är spännande att se hur artister, låtskrivare osv kommer att få betalt för sin musik, och jag tror faktiskt att det i många fall kommer att gynna oss. För när man tänker efter så finns det distributionskanaler nu som man inte ens kunde drömma om förut.

Detta möjliggör ju helt andra infallsvinklar, och jag tror att perspektiven på vad som blir "produkten" kommer att ändras drastiskt. Jag läste i en filmblogg jag ibland kollar in (hotellfrukost.se) om extramaterial till filmer, och om att filmmakarna sakta men säkert lägger ner mer energi på att locka köpare "bakvägen". Jag tror att musiken kommer att gå lite samma väg.

Mer om detta senare, nu har klockan slagit tolv och jag ska äta frukost innan repet. Titta vad mycket jag hann skriva och tänka på femton minuter. Eller fan, nu slog klockan 12:01. Andy Warlhol får ursäkta att jag överskred min gräns...

Threats and treats

När jag går ut genom dörren idag hoppas jag att det fortfarande är soligt. Och jag hoppas att jag kan tänka på annat än sparkade basister, ändlösa nätter, tunga repetitioner, sömnlöshet och matvägran. Jag ska övertyga mig själv att tro på kärlek, vänskap och lyckliga slut. Typ. Om inte annat så bara för att jag är trött på att tvivla.

Hur ska man göra för att klara av att vara glad och orka repetera idag då? April 77-utstyrsel? Kostym? Östra London-rocker? Ett sms till nån sötnos? En glass? Jag försöker genom att lyssna på glad powerpop men inte ens Raspberries kan få mig att komma över att jag inte längre kommer att spela med Pete vid min vänstra sida under repetitionerna. Så jävla besviken på karln.

Jag borde verkligen gå till Sainsburys och handla något att äta. Och duscha. Jag har spenderat dom senaste 20 timmarna nästan oavbrutet i sängen, så min frisyr är inte direkt perfekt heller... Sen måste jag stränga om Telecastern inför repet. Vi ska försöka trimma in Rodeo Massacres gamla basist Francois innan releasefesten. Det är alltså tre dagar dit och ungefär 10 låtar.



Jävla söndag.

Hannah, ain't she a doll?

Ett ark papper

För varje ark med papper jag lyckas producera ligger det säkert 100 i papperskorgen. Och då menar jag egentligen inte fysiskt papper, för jag skriver ju på dator. Det är säkert samma sak för alla som har någon sorts kreativa ambitioner, och jag tänker i vanliga fall inte ens på det. Men igår hittade jag en mapp med "slängda" texter som jag helt och hållet glömt bort. Jag kollade datumen på dokumenten och insåg att dom måste vara från när jag köpte min dator för sisådär två år sen.

Någonstans i bakhuvudet insåg jag väl att jag inte behövde kasta textdokument på ett par kilobyte styck, så jag skapade alltså den där mappen, som jag rätt och slätt döpte till "Bortkastade ord". Ibland är dokumenten bara tomma titlar, utan någonting i. Ibland är det hela låtar, med musik och arrangemang noggrant nerskrivet på mitt ganska lustiga sätt. Eftersom jag varken kan skriva eller läsa noter använder jag mig av andra knep för att beskriva rytm och melodi, för det är inte alltid jag har ork eller möjlighet att spela in mina idéer på studs.

"White salt", "A waitress call", "Cheap beer and wine forced us to grow up"... Titlarna är många och för det mesta ganska kassa.

Men så ramlar jag på en dokument som heter "Ursäkta en dysterkvist" och plötsligt går jag nerför memory lane i ultrarapid. Det är en översättning av hitten som aldrig blev, "There's a distance between us" som jag spelade in med Robert Ivansson.

"Jag har bott med ena foten i fabriken
Den andra på hotell Gillet, Gamla Stan
Min säng har varit stranden intill fiken
Tills dom bad mig att packa ihop och dra

Jag tog tåget från centralstationen, lämna min stad där jag alltid bott

Ursäkta en dysterkvist
För att han inte skrattar ikväll
Men beställ en runda till
Och ta notan är du snäll
Din taxi väntar, madame får jag följa med?

Och vännerna säger att dom visst har plats
En säng eller soffa, finns där för mig
Jag undanber vänligt, också inatt
Jag klarar mig alltid utan nån hjälp

Jag har gått genom staden ensam förut, så kanske hittar jag hem till slut

(stick)
Jag är rädd att ha förlorat mig själv
I sprit och sex, nån sorts dekadens
Den här gatan är som aldrig förr
Tyst och kall, så grå och mörk
Så "hemma" är den här sängen inatt, eller kroken där jag hänger min hatt

Ursäkta en dysterkvist
För att han inte skrattar ikväll
Men beställ en runda till
Och ta notan är du snäll
Din taxi väntar, madame får jag följa med?"

Jag har tydligen alltid varit lite svag för flerstaviga rim. Kanske är det en kvarleva från tiden då jag gillade hiphop.

Mixed up, shook up

Inte bra. Varför verkar all skit komma samtidigt? Jag rycker till varenda gång telefonen ringer mitt i natten, får en klump i magen varje gång jag ser vissa avsändare i min mailbox och igår var jag till och med lite orolig när jag gick hem. Dåliga tider föder väl dåliga nyheter, men det börjar bli bisarrt nu.

Tingen runt omkring mig verkar peka åt samma håll. Det känns som att det är bakåt dom pekar, men egentligen kanske det betyder framåt. Om någon vecka vet jag säkert mer, men återigen känns det som att jag balanserar på slak lina.

Nej, det här är inte bra.

Speak like a child

... I really like it. Och helt plötsligt var The Tough Alliance lite mindre nödvändiga. Har dom gjort något nytt förresten?

Romantiken är död (fortsättningen)

Akt två, i vilken dumhuvudet himself först proklamerar romantikens återkomst, för att sedan bjuda ut sina drömmars flicka via det interaktiva kommunikationsverktyget Facebook och därigenom skjuta sig i foten.

Jag borde tamejfan ge upp. När jag träffade henne på den där festen var jag den mest flamboyante, extravaganta och romantiska rockmusiker hon någonsin hade träffat. Det var i alla fall det intrycket jag förtvivlat försökte ge, medan jag kämpade med den rena Jack Daniel's som hällts i mitt glas (det var fan den femte dagen på alkohol). Jag trodde det gick bra, jag trodde vi gav varandra blickar som betydde mer än dom ganska ytliga (men artiga) fraserna vi utbytte. Tror till och med det var hon som famlade efter en penna i sin väska när det var dags för henne att gå.

Kanske var det inbillning (det har hänt förr...), kanske var hennes lekfulla dans inte alls till för att visa hur snygga ben hon hade, och kanske var hon inte intresserad av något som går längre än "is it exciting to be on stage and do you have groupies"-vibben jag fick från hennes trista polare.

Frieriet alltså, tillbaka till det. Det var inga konstigheter eller tricks, bara en rak fråga efter några halvkvädna artighetsfraser som hon villigt utbytte. Middag? Oh, she didn't see that one coming... Hon har nån, eller egentligen har hon inte nån, han har flyttat, det rinner ut i sanden och hon vet inte vad hon ska säga annat än att hon inte är i dejting-svängen just nu. - Chillax baby, jag skulle bara fråga, tyckte du verkade ha något speciellt och tja, sen är du ju smoking hot också. Tack så mycket, tack så mycket men kan vi inte bli vänner undrar hon.

Och nu ska vi mötas för en drink, "without expectations" som det så fint heter. Jag ska visa henne expectations allt - här åker det tunga artilleriet fram i form av en three piece Acne-kostym, boots blankare än Collinas flint, gulddetaljer och ny frisyr (hoppas jag...). Jag ska planera det in i minsta detalj, "un operachi romantico in two acts", som Tom Waits hade sagt. The one that got away finns fortfarande nånstans i bakhuvudet, och likheterna är väl få, men dom finns där och påminner mig om misstagen jag gjorde.

Precis som med brittiskan innan jul vet jag inte åldern på denna kvinna, och det gör saker och ting svårare. Vilken sida ska jag spela på? "Var dig själv" är det dummaste man kan säga inför något sånt här, för man kan inte köra med klädbyten på en dejt. Även om det nu inte blir en riktig dejt.

Franska fotografier

En väninna till mig la nyligen upp en serie bilder från en lägenhet i Bethnal Green. Lägenheten hyrdes av mitt gamla franska gäng som jag hängde väldigt mycket med från sensommaren till vintern förra året, och jag bodde själv där under ett par omtumlande veckor mellan September och Oktober. Det känns lustigt att se dom alla igen, för bilderna ser på sina håll otroligt tillgjorda ut, medan andra ger ett totalt okonstlat intryck. Samtliga är dock socialrealism på en nivå man inte kan hitta någon annanstans än hos dom unga och (ännu) hyfsat oförstörda.

Jag ser min gamla kärlek som aldrig blev av, iklädd strumpebandshållare och halvt genomskinligt linne. Hon sitter på en stol och ser ehm, undergiven ut. Ögonen lyser av kättja och extas. Eller av lättja och ecstasy - det är svårt att säga. I vilket fall som helst så penetrerar hennes blick som ingen annans, trots att det känns som att hon knappt ens bemödar dig en blick. Hon har tydligen en ny pojkvän att vara otrogen mot nu och jag är både glad och besviken att vårat galna förhållande aldrig hände.

Eleonore visar brösten på flera bilder. Det är faktiskt lättare att hitta en bild på hennes bröst än på hennes ögon. Det säger en hel del om hennes personlighet faktiskt. Hon är den kvinnliga motsvarigheten till motorcycle boy i Rumble Fish, "a rebel without a cause" och allt det där. Tråkigt nog så är det annorlunda för en tjej, för killar fungerar inte som flickor, dom ställer sig inte direkt på rad för att få "rädda" henne. Män som beter sig som hon (jag vet, jag vet...) har ett annat skyddsnät oftast. Men ingenting säger att hon kommer ramla igenom maskorna, hon har skinn på näsan den där bruden.

Guillaume och Regis, med deras sorgsna påtända ögon. Småpåvarna av substanser som aldrig nånsin säger nej till något eller någon. Ingen av dom langar, och ingen av dom dras än så länge med nåt fysiskt beroende, men dom är alltid lite väl fulla och höga för att smälta in. På bilden tittar dom på väggen, och jag minns faktiskt ögonblicket väl. Det var LSD som dom droppade på tungan, och sen satt dom i timmar och bara stirrade. Jag själv? Drack öl och försökte snacka omkull den senaste i raden av franska nykomlingar i stan... Vilket jag lyckades med två kvällar senare, men det är en annan historia.

Socialrealism, undrar hur den ser ut i Köping hos motsvarande gäng? Då får man väl visserligen leta noggrant, men var hittar man dom unga, vackra och (ännu) hyfsat oförstörda där? I nån lägenhet på Nygård eller stora gatan? Finns det en fest där, och vad gör dom isåfall? Lyssnar dom också på Richard Hell? Min gissning ligger snarare på eurotechno, Takida eller svensk hip-hop, ackompanjerat av folköl, benzo och tramadol.

Jag måste tänka mera på det här märker jag.


ps. Fotoserien hette för övrigt nåt i stil med "Excesser på narkotikum" och var alltså inriktad på just det ämnet. Tyvärr var titeln på franska så jag fattade inte från början. Inte konstigt att jag läste in extra mycket dekadens i den då, haha.

Do Anything You Want To

Det är fortfarande ganska mycket softrock. Kanske är det sjukdomen som gör det? Jag ligger på rygg, funderar på om det är rätt att röka eller inte (olika bud där, Fred säger att jag ska fortsätta genom sjukdomen för att inte förvärra hostan, nästan alla andra säger låt bli) och jag har tittat på alla Sopranos-avsnitt.

Skitsamma, jag röker i alla fall. Tänker på flickorna, åttiotalet och låtarna. Om att skriva hits med gitarrsolon i.



Vad fan vet folk egentligen. Nu ska jag duscha och sen gå ut i solen på gatorna runt Brick Lane. Det är nästan vårväder och jag har all rätt i världen att klä upp mig och flirta med unga tjejer i solen. Lustigt liv. Gör vad du än vill.

Knocked out loaded

Influensan knockade mig. Tre dagar i sängen. Har knappt haft ork att tänka, än mindre skriva. Har dessutom inte rört ett instrument under hela tiden, så det blir ju intressant att spela giget på The George ikväll. Men jag har såvitt jag minns inte ställt in ett gig på grund av sjukdom förut, så varför börja nu? Det är i alla fall skönt att stället ligger nerför gatan bara.

Jag hade förväntat mig någon sorts sällskap från Sverige snart. Flera gamla vänner har sagt att dom ska hälsa på, men hittills har ingen tagit planet över. Nu kommer säkert alla att vilja komma samtidigt istället. Och säkert blir det samtidigt som jag lämnar England för semester eller dylikt, haha. Men nej, så ska jag inte tänka. Jag är bara sur och bitchig för att jag blev sjuk. Egentligen är ju det mesta ganska positivt nu.

Singeln är ju släppt i alla fall. Och mina egna låtar är klara för inspelning. Och jag verkar ha tillräckligt med musikerjobb för att klara mig hyfsat ekonomiskt den närmsta tiden. Fester finns det gott om, säkert mer än vad som är nyttigt egentligen. Jag har vänner i olika samhällsskikt och känner på mig att min garderob kommer att få ett trevligt tillskott snart.


Det enda som saknas är väl en egen Dr. Melfi, så vore illusionen perfekt.

Phil Seymour

Det blev ju i alla fall en start på veckan i alla fall. Och jag är tacksam över att mitt liv inte är särskilt tråkigt. Romantiken, musiken, skiten, allt det där kan ju vara ganska skoj tänker man när man står där och viker sina skjortor. Man röker en cigarett och tröstar sin bästa lägenhetskompis i hennes come downs. Två dygns festande, geez, hur orkar hon? Jag viker sällan sena nätter, men jag är glad att jag oftast går hem i gryningen trots allt. Hon svettas och fryser om vartannat, kan varken äta eller dricka ordentligt, och som glasyr på kakan verkar hennes dopamin-nivåer fått sig en törn. Hon är nästan i tårar ser det ut som, och hon talar i låga ord hela dagen. Och snart är hon borta, torsdag var det visst.

Repetitioner med jobbet i morgon, och jag kommer att se ut som en nörd i mina nya fejk-glasögon jag fick av Mathilde i avskedspresent. Inte nog med att jag mister två av mina trevligaste vänner, jag mister även min källa till gratis American Apparel-kläder. Men Charles lämnade sin Bob Dylan-vinyl (Slow Train Coming med underbara "Gotta Serve Somebody") hos mig, så jag vet att jag får se dom igen.

Publicister och prinsessor

Samma som igår, fast inte riktigt lika bakfull. Jag var på fest hos Vivienne Westwoods son och det var jävligt vilt. Vi drack Jack Daniels och nästan varenda jävel kommenterade mina kläder. Eller, alla utom en typ, och det var så klart henne jag skulle ty mig till. Mörkhårig skönhet, väldigt fit och med jobb inom publishing. Böcker sa hon, och jag sa att jag älskar att läsa. Hon kom från Canterbury, men hon hade inte hört Michael Mcclures dikt som han läste i The Last Waltz, den om pilgrimerna. Ett patetiskt försök till romans senare hade hon i alla fall mitt namn.

Lustigt hur man inte ens behöver ge ett nummer, en adress eller någonting annat nu för tiden. "Facebook"? räcker det att människan säger och så behöver man bara nicka litegrand så har man en vänförfrågan en dag efter. Jag har jämt varit skeptisk till facebook, men det vore fantastiskt dålig marknadsföring att inte vara medlem och dra nytta av fördelarna. Men romantiken då, undrar vi? Om den där bruden mot förmodan skulle lägga till mig som vän (hon var trots allt lite out of my league) så ska jag tamejfan göra något som är romantiskt på riktigt. Kan man skicka blommor till en publicist?

Det var mycket karaktärer på festen igår, och en del av dom var riktigt fucked up. Kändisar alltså, och kändisars barn. Är det verkligen något att sträva efter? Eller är det kanske straffet för att sprida sin kreativitet? Det finns väl säkert två sidor av det där myntet men ibland undrar jag om det är möjligt att lyckas i den här branschen utan att på något sätt bli skadad. Nåväl, hittills inga djupare spår på mig, trots fortgående prostitution.

Soundcheck om en och en halv timme i Camden. Jag måste duscha och piffa.

Fountains Of Sorrow

Snällrock. Det är precis vad jag behöver när jag är bakfull. Det blev sent igår, det verkar vara en sån vecka helt enkelt. Och ikväll blir det knappast bättre.

Jag lyssnar på albumspåret på Spotify och blir ledsen igen. Jackson Browne verkar alltid så ensam, och jag känner med honom. Igår misslyckades jag återigen att bli kär och kysst, och istället vaknade jag med en sprängande huvudvärk och en längtan efter pianoljud så perfekt inspelade att dom inte på något sätt stör örat. Lustigt hur ett liv kan te sig som ett ekorrhjul trots att man inte på något sätt lever i en rutin. Det är säkert bara för att jag är ensam. Är inte alla det?

Jag tittar fortfarande på den där fransyskans bilder. Igår kväll träffade jag någon som påminde om henne litegrand, fast det kanske bara var för att hon såg ut som hon Audrey Tautou och därför kunde varit fransk. Självklart blev jag förtjust, för att senare lika självklart bli smått äcklad av mig själv. Två dagar tidigare hade jag kunnat ta ner månen för Claire. Ja alltså, fransyskan heter så. Och igår försökte jag (halvhjärtat) imponera på nån flickstackare från Birmingham med mitt säkerligen patetiska maner.

Snällrock. American Girl med Tom Petty och Do Anything You Want To med Thin Lizzy. Hörlurar och en straffcigg. Det var en gammal flickvän som lärde mig om "straffciggen" dagen efter. Det är alltså den cigaretten som hjärnan lurar kroppen att den behöver men som bara orsakar hosta och kaos i systemet.

Fler bilder på Claire. Hon är väldigt söt, inte som en klassisk skönhet i västerländsk bemärkelse men med en otrolig utstrålning och ett sånt där jordnära och lekfullt utseende. Och hon har svar på tal, utan att för den skull vara en loud mouth. Jag önskar att hon var här just nu, men Tony Soprano får väl hålla mig sällskap fram tills det är dags att piffa och gå på fest igen.

Främlingars fotografier part II

Jag tittar på bilder på en fransyska från den yttre delen av bekantskapskretsen. Hon var en gång ett flyktigt möte (nej, inte på det sättet) och det verkar som att jag kommer att träffa henne igen på tisdag. Därför försöker jag uppdatera mig på hennes utseende, dels av praktiska skäl och dels av nyfikenhet.

Bilder från fester, konserter, gräsmattor, källarlokaler och flygplatser - allt finns utlagt till allmän beskådan. Jag funderar återigen på det moderna kommunikations-samhället och hur jag ska ställa mig inför faktumet att jag kan lära känna den här människans liv utan att ens behöva prata med henne.

Studentbild, en blomma i handen och en cigarett i mungipan, är det så man är redo att möta världen? Jag var väl inte bättre själv, jag bar samma blomma och samma cigarett (och gör det väl på något sätt fortfarande). Jag minns min examensdag, med champagnen, alla flickors tårar, släkten och blomman jag kastade till min exflickvän från studentkortegen. Full blev jag väl, men jag åkte hem tidigt på kvällen minns jag. Tårfyllda farväl är jag dålig på.

Tisdag alltså, en eftermiddag i Paris. Efter intervjuer (vi släpper ju singel med Rodeo Massacre nu) så är jag ledig fram till soundcheck. Antagligen ensam med en vacker fransyska i drömmarnas och romantikens stad, var det inte det jag önskade mig nyss? Jag har drömt om så mycket att jag glömt hälften, och jag påminns bara när någon av drömmarna råkar slå in.

En gång i tiden bad jag inte om mer än mitt namn på en officiell release. Det var i samband med nåt demosläpp med mitt gamla band Alistair. Jag minns hur vi satt utanför replokalen i Smedjan och stoppade in skivorna i fodralen för hand och var stolta. Fem pojkar var vi: jag, Magnus, Svante, Erik och Kristoffer. Det var bekymmerslösa dagar där ett tag, när replokaler i stort sett var gratis och man inte hade insett hur liten på jorden man egentligen var.

Lukten av nytryckt omslag kommer jag för övrigt alltid hålla som en av dom mest fantastiska dofterna på denna planet.

Hallelujah

När jag går ut ur rummet för att fylla på min vattenflaska ser jag min spegelbild i hallen. Iklädd endast underkläder betraktar jag den seniga kroppen med mina sömnlösa ögon. Vad är det som tittar tillbaka? En kaukasisk man, mellan 20-25 år gammal, svart hår i rufsig frisyr, ögonfärg någonstans mellan grå och blå, slätrakad, inga tatueringar eller andra kännetecken förutom ett par mindre ärr lite här och var, 60-65 kg och 180 cm lång.

Jag har svårt att avgöra min egen karaktär när jag tittar mig i spegeln. Utan kläder är det lätt att dölja vem man är. Fast vissa kan dölja sig lika enkelt när dom klär på sig - och vissa lyckas till och med samtidigt som dom klär av sig. Jag själv kan inte ens komma på vem det är som står där framför mig. Är det den jag var, den jag är eller den jag en gång ville bli? Svårt att veta, så jag fortsätter att leta. - Hey, det där rimmade.

Det är tyst här utanför. Jag har varken hört skrikande bildäck, gapiga ungjävlar eller sirener på hela natten. Lustigt, medan jag började skriva på det här stycket vandrade tankarna bort, och när jag tittade på skärmen igen såg jag att jag skrivit "hjälp" i slutet av meningen. Utan synbar anledning verkar det som. Jag har i och för sig halsbränna och magont, kanske jag vill att någon ska komma med ett glas samarin?

Folk slutar uppdatera sin status på facebook runt klockan två på morgonen, och hade det inte varit för ett par amerikanska vänner hade världen lika gärna kunnat stå stilla för mig. Jag hade inte märkt någon skillnad, lobotomerad i Sopranos och sömnlöshet som jag är. Jag ser nu dom mörka ringarna under ögonen, som anspelar på att jag haft ett par långa nätter. Tittar jag riktigt nära kan jag se några ytliga rynkor krypa fram, men dom stör mig inte särdeles inatt. Jag har inte haft smink på ett par dagar, och dom tenderar att synas som mest klockan sju på morgonen (pre-bed time) när kajalen sjunkit in och ögonen är glansiga av dimmornas ångest. Men inte ikväll.

Nu börjar dom första människorna vakna till och logga in på dom kommunikationsverktyg jag är uppkopplad mot. En kusin loggade in på Skype, en gammal flamma på MSN messenger och på facebook börjar dom som ligger en timme före mig att vakna till liv.

Vilket liv sen, var det så här vi skulle bli? Springa runt och tigga gigs på pianobarer i Kensington för att få ynnesten att spela för dom rika (eller i alla fall för deras pengar). "Work hard, play hard" och alla andra klyschor som ringer i huvudet när man vaknar med fetångest efter sju flaskor champagne. Att längta hem fast man alltid verkar vara på väg åt motsatt håll. Att springa på tomgång.

Jag ger min lekamen en sista blick och suckar tungt när jag lägger mig på sängen. Snart går väl solen upp också.

Halle-fucking-lujah.

Princess Of Little Italy

Wendy blev min valentin. Hon var en ung sydafrikanska som saknade romantiska drömmar och föreställningar om sitt yrke, vilket jag gillade. Jag valde henne också för att hon talade en bra engelska och såg ut att kunna hålla händerna i styr. Vilket hon för övrigt kunde. Endast två gånger fick jag säga till henne, och det är ju ingenting. Och jag bör kanske tillägga att hon inte behövde säga åt mig en enda gång...

Champagnen flödade såklart (varför inte, det är ju alla hjärtans dag...) och allteftersom flaskorna bars in så åkte vettet ut antar jag. Jag brydde mig ju bara halvt, för i slutändan är det aldrig jag som betalar priset i annat än huvudvärk dagen efter. Ibland säger jag till servitören att inte fylla på glasen så fort, och speciellt inte tjejernas (dom har en förmåga att sluka champagne utan att dricka den som nästan är magisk). Ibland läser jag på kvittona eller föser bort servitörer som hovrar runt bordet, men innerst inne bryr jag mig inte jättemycket.

"So, your friends tell me you are a famous musician" var det första Wendy sa. Hennes hand hamnade på mitt lår när hon lutade sig över mig och jag kände en lätt mintdoft från hennes andedräkt. Jag la min hand över hennes för att markera "hit men inte längre" och bad om ett av hennes tuggummin. Hon sträckte sig med förvånad blick efter sin lilla väska som var fullproppad med sedlar och jag log ett ganska ärligt leende.

"They like to think that I am" svarade jag medan jag i ögonvrån såg en i mitt sällskap resa sig för en dans. Och jag visste att jag kunde säga vad fan jag ville, det skulle inte spela någon roll. Hon vet nästan lika väl som jag att det är på låtsats och lek. I vanliga fall skulle jag gärna ljuga henne rakt upp i ansiktet, om inte annat så för att jag i vanliga fall inte skulle ha en konversation med en flicka som henne. Men hon var söt och påminde mig om någon hemifrån litegrand, så jag erbjöd henne sanningen. I utbyte mot hennes sanning, tillade jag snabbt.

Hennes historia skiljde sig ganska mycket från min, även om det fanns en hel del gemensamma drag. Jag styr konversationen mot det sorgsna hellre än det uppenbart vulgära, och jag viskar till henne att det måste se ut som att vi skrattar och ler vad vi än talar om. Hon verkar tala sanning eller så är hon bara smart nog att manipulera sin coverstory så att den passar mig. Jag väljer att tro på mänskligheten i några minuter till och ber henne att berätta mer om Kapstaden. Vi hinner diskutera boerna, africaans och Tsotsi innan det är dags för första dansen.

Jag försöker låtsats som att jag är i en Tarantino-film, och jag önskar innerligt att rökförbud och polska vakter inte existerade när jag sätter mig ner i sammetssoffan. "Don't worry baby, I'll be gentle" säger Wendy med ett leende och jag stoppar in en snus för att lindra abstinensen. Jag tittar henne mest i ögonen, men låter för sakens skull blicken föras över hennes kropp. Hon är väldigt vacker.

Jag tänker på hur snön säkert ligger vit uppe vid bergstäkten back home, och hur kul det vore att sladda runt i brorsans bil. Snön skulle yra runt däcken och all synd skulle vara 1000 mil borta istället för att vara framför mig, i full färd med att ta av sig dom få klädesplagg hon har. Mina tankar är så långt borta och jag märker inte ens att hon tar av sig trosorna. "Oh, maybe you're not into that" frågar hon medan hennes höfter rör sig förföriskt mot mitt skrev. "It's alright, the cross in my ear doesn't mean that much" säger jag medan jag generat flackar med blicken. Hennes plinga är rakad.

Efter dansen sätter vi oss ner vid bordet och fortsätter prata. Champagnen ger mig en liten salongsberusning men jag håller mig hyfsat nykter i hopp om att klara natten på ett någorlunda snyggt sätt. Mitt sällskap låter sig väl smakas dock, och deras damer fnittrar ikapp allteftersom flaskorna bärs in. Jag själv märker att jag uppskattar Wendys sällskap mer och mer allteftersom tiden lider, speciellt efter att vi "skippat titlarna" i våran relation och kan tala mer öppenhjärtigt. Jag bryr mig inte om huruvida hon prostituerar sig på ett eller annat sätt och det märker hon. Kanske inger det respekt att vara så nära sig själv att man inser sitt pris? Jag vet alltför väl mitt och påminns varje gång mitt sällskap höjer glasen.

Wendy erbjuder flera danser, men jag tackar bara ja när stimmet vid bordet blir för mycket. Konversationen flyter lättare på övervåningen, men å andra sidan är det faktiskt lite weird att tala om vikten av att ha behålla barndomsvänner medan den ena parten tar av sig kläderna till 90-tals-disco. Hon styr själv över diskussionen till mer utmanande ämnen, och trots att hennes dans mest är ett spel för gallerierna (mitt sällskap och dom polska väktarna) blir den mer och mer vågad i takt med vinet och timmarna. Hon vet att hon är fast med mig och att hon därför kommer att tjäna mindre än dom andra tjejerna runt bordet, men det verkar inte störa så mycket att jag inte är en kund som dricksar. Hon frågar om jag blir upphetsad och säger att hon själv blir lite exalterad av att dansa för mig. Jag fortsätter att hålla mig till sanningen och säger: "Last dance you almost gave me a hard-on. Almost, babe. But don't take it personal". Hon skrattar och säger att jag minsann ska få se.

När vi är tillbaka vid bordet börjar sällskapet närma sig stadiet där flickorna kan plocka pengar på riktigt. Erbjudanden finns det gott om - i Soho finns det ingen skatt på synden tror jag. Pliktskyldigt fortsätter jag att dricka och konversera ett tag till, samtidigt som jag i huvudet försöker räkna ut slutnotan och hur mycket jag kommer att tjäna på kvällen, minus taxiresan hem. Beloppet jag kommer fram till ligger strax över 2000 pund, och jag är glad att det inte är jag som betalar. Jag själv blir väl max en hundring rikare, men å andra sidan var middagen på den där italienaren jävligt god.

"One last dance honey"? viskar Wendy i mitt öra. Jag accepterar och ser till att mitt sällskap ser det. Dom visslar och är övertygade om att jag har the time of my life när jag drucket går uppför trappan till dom "privata" båsen. Jag sätter mig ner och vinkar till dom tre kameror jag upptäckt, och undrar hur många det finns på hela klubben. Wendy börjar sin rutin men verkar verkligen gå in för sin uppgift den här gången. Hon andas i mitt öra, låter sina bröst nudda mitt ansikte och sätter sig ner på knä. "Are you excited yet..."? viskar hon i mitt öra samtidigt som hennes knä söker kontakt med mitt skrev. Jag ler och stoppar hennes knä med min fingerspets.

"You will never ever find out if you managed to turn me on or not" säger jag och ler kvällens sista leende.

Himlen kan vänta

Jag har ingen valentin kom jag just på.

Jag brukar väl inte vara sådär jätteförtjust i hela grejen, men vad man än intalar sig själv och andra kan det ju vara trevligt att ha ett alternativ. Någon att kasta en ros på, eller ta ut på middag eller så. Men jag har alltså ingen som ens kan vara remotely close till att vara min valentin.

Jag tittar igenom telefonboken. Namnen flimrar förbi lika snabbt som dom flyktiga minnen dom representerar. Skulle Bob Dylan titta igenom sin telefonbok i jakt på någon att ge en ros till? - "What would Bob do"? Jag önskar jag kunde ringa och fråga, men hans nummer saknas fortfarande.

Lieber & Stoller

Denna vecka har min mailskörd bestått av 13 mail angående reptider/gigtider, fyra mail som på något sätt anknyter till mat (luncherbjudanden från folk eller restauranger), fyra mail av allmän karaktär från vänner/bekanta, två spam-mail och två mail av väldigt privat karaktär från väldigt privata människor.

Geez, varför börjar jag summera min privata korrespondens?

Jag har nästan skrivit klart ett par låtar. Look at me - fucking Leiber & Stoller over here. Det verkar som att jag trots mig själv kommer att göra det här.

Charles försvinner

Charles och hans flicka Mathilde har beställt biljetter till New York nu. Och sen ska dom till Puerto Rico i en månad för att bo hos Charles släkt. Jag är lite avundsjuk trots att jag har det bra här. Dom verkar kära och obekymrade, och att möta våren på en sandstrand låter ju lite trevligare än att trampa omkring i slasket här.

Det blir alltså till av mina bästa vänner här som försvinner bort. Våran första riktiga konversation handlade om film noir, Bob Dylans 70-tal och faktumet att han och hans flickvän tyckte att jag på nåt sätt påminde om en ung David Bowie. Sånt kan man lätt se som tecken på att man kommer gilla varandra.

Jag fick två flaskor vin från jobb-bandets sångerska idag. Bortglömd gift-bag tydligen.

The Mink

T's ena lägenhetskompis är frisör. En sån där riktigt dyr en. Och Sebastian hade klippt av sig sitt långa hår såg jag idag på repet. Hmm...

Jag tror att våren borde mötas i en ny frisyr. Fast jag klippte mig ju ganska nyligen så jag får nog vänta ett tag.

Whitechapel

Jag känner igen dom flesta street hustlers runt min gata. Du ser ganska snabbt vilka det är som gör vad, och var dom gör det. Efter ett par veckor hälsar ni kanske lite avmätt, eller så ignorerar ni bara varandra i tyst samförstånd. Jag har inga som helst problem med hederliga hustlers. Langare, horor, junkies you name it - I don't care.

Igår när jag var på väg till The George Tavern (min lokala pub) överfölls jag av ett gäng tonåringar som kastade snöboll. Som den dandy jag är rättade jag till kavajen och snubblade graciöst vidare i mina myggjagare. Jag hör direkt i snöslasket att slynglarna förföljer mig, och snöbollarna övergår till fysisk kontakt. Jag halkar runt och får inte ens grepp om situationen, så snabbt går det innan jag är omringad. Plötsligt håller någon fast mina armar bakom ryggen medan någon annan måttar ett slag mot mitt ansikte. "Fegisar" hinner jag tänka innan det ringer till ordentligt från tinningen.

Innan jag hinner säga ärtsoppa med fläsk har jag lyckats sprattla mig fri och förövarna sticker snabbt som en avlöning på Spy Bar. Några trevliga indier ser händelsen från sin bil och erbjuder sig att ringa polisen. Jag avböjer vänligt men bestämt med orden att polisen inte kan, vill eller orkar göra något åt vilseledda 17-åringar i Whitechapel och fortsätter gå mot destination en kall Guinness.

Whitechapel.

Kontraster

Det ligger två decimeter snö på gatan här utanför. Det ser ut litegrand som en julfilm, och hade man varit vid Covent Garden hade man kanske fått höra "Simple twist of fate" i snöfallet, av han den där gatumusikanten som låter precis som en ung Dylan.

På mitt eget Chelsea-hotell blinkar den nakna glödlampan i taket, och mina grannar för oväsen med sina telefoner och pojkvänner. Fredagens innekväll resulterade självklart i att lördagen sträcktes ut till det yttersta. Smaken av lördag kväll skulle först smakas med tungspetsen, för att sedan sväljas hel, nersköljd med Jack Daniels och gayklubb för att slutligen komma ut i form av en spya klockan 06:00 på morgonen av en alltför full/hög engelska vid hörnet Bethnal Green och Cambridge Heath.

Nu faller snön och Lara vill gå ut och kasta snöbollar. Hon (och hennes något mindre entusiastiska italienska pojkvän) ledde gårdagens svirerier och svinerier. Jag själv såg ett ansikte jag nästan glömt bort mellan Shoreditch High Street och klockan 03:00. Jag ville förtvivlat lämna mitt sällskap och följa med henne dit hennes sällskap skulle, men jag kunde inte ta mig för att lämna mitt. "Jag ser henne säkert igen".

Allt verkar alltid så enkelt, men plötsligt står man och fryser i Hackneys syndigaste vrår. Man tänker på henne och kan inte riktigt placera varken hennes ansikte eller ursprung, samtidigt som en tjej i kön försöker övertala dörrvakten att släppa in henne med tvivelaktiga metoder.

Man vaknar nästa dag och läser på mailen att andra lägger mil efter mil under sina fötter utan att ens vara på väg nånstans egentligen. Jag pusslar med datorn och gitarrerna och textdokumenten och tänker på Köping, äter litegrand och bestämmer mig för att jag inte är dålig trots allt. Det ska tydligen vara ett val, har jag hört. Skönt att ha det avklarat (om än bara för en liten stund) tänker jag innan jag ser tjejen från igår på facebook. Och jag som precis bestämt mig för att romantiken är död.

Lördagskvällar är alright för slagsmål

Ensambrunch i sängen - check.
Besök på museum - check.
Spenatsoppa med hackat ägg + smörgås med brie - check.
Jack Daniels och cola med dubbel citron - check.
Cigarett - check.
Påklädd och klar - check.
Påfylld fickplunta - check.

Nu saknas bara något crazy party att gå på. Och att T ska ringa så klart.

Rockpiano

Jag hittade Rod Stewarts "Smiler" på Spotify. Jag har försökt att ladda ner den i typ en månads tid, och nu blev jag galet glad. Jag har blivit så barnsligt förtjust i rockpianon dom senaste åren, och här erbjuds ju både det ena och det andra. Elton Johns pianobreak i "Let me be your car" är fantastiskt...

Jag stannar inne ikväll. Jag pratar med två blonda amerikanskor som heter Stephanie via facebook. Vad är oddsen? Nåväl, dom är inte direkt lika till sättet. Fast båda lyssnar och diskuterar gärna rock. Briljant. Jag vill till L.A och N.Y snarast.

"I need everything
The world owes me
I tell that to myself
And I agree"

Jag slår vad om att 2000-talets dandys kommer att vara kända för att citera Alice Cooper, spela rockpiano och stanna inne på fredagarna.

Berusa mig du

Då var inspelningarna avklarade för den här gången. Det låter väldigt bra och alla är nöjda. Det är jävligt kul att spela in med Richard, och allt har gått lysande.

I helgen vill jag ut och göra något tror jag. Och så vill jag spela piano. Helst lite berusad samtidigt... Fast först ska Gibson J55an premiärgigas på torsdag. Sjukt att jag aldrig spelat med den live förut.

Från Mitt Ekorrhjul

Blablabla...studion med Rodeo Massacre. Blablabla...skriva blogg, skriva låtar. Blablabla...Laptop. Blablabla... Cigarett och godnatt.

Ibland är det skönt att censurera sig själv.

En dag vid bandet

Bilden är från när vi fortfarande repade i Tottenham Hale. Bakom en Wurlitzer och en gammal Yamaha-ruska och dessutom helt nyvaken om jag inte minns fel. Det var sångerskan i jobb-bandet som tog bilden, och hon framkallade den på sin portabla Polaroid-skrivare. Den mest onödiga gadget jag sett faktiskt, om man nu inte råkar vara spion eller nåt.

Ikväll gigade jobb-bandet utanför London och resan till och från stället var... hemsk. Var tvungen att åka med managern, och han babblar helt jävla oavbrutet. Kan knappt höra mig själv tänka.

Som både ni och jag märker kan jag inte skriva alls idag verkar det som. Därför får det räcka med bilden.

Henry Mancini

Jag tände nyss nattens sista cigarett (och lyckades spilla aska på mitt bröst också). Det är så mycket i skallen nu så att jag knappt kan tänka. Än mindre sova så klart. Skrivande, skapande, framförande, utförande, slutförande... Det är så mycket jag vill göra, men samtidigt finns det så mycket jag redan gör. Fast det är väl undanflykter förstås. Jag borde aldrig vara trött eller omotiverad. Jag är ju ung.

Basisten i jobb-bandet sålde mig åtta snusdosor häromdagen. Mocca mint mini är väl knappast en favorit för ett proffs som jag, men det duger mer än väl när man bor i ett land som betraktar snus som något barbariskt. Ingen här stör sig på att man röker i sängen, men att lägga in en snus när man kollar på film framkallar oframkomligt skrattsalvor från vem som helst. Till och med från den annars så öppensinniga Lara.

Jag betalade basisten med en middag på lågprisrestaurangen/-puben Wetherspoons. Jag har varit där förr med en MTV-tjej och det är ruskigt billigt jämfört med nästan allt annat som finns i London. Åtta dosor snus kostade mig typ fem pund, och då åt vi varmrätt + efterätt och drack varsin San Miguel. Sjukt. Måste visa det för föräldrarna nästa gång dom kommer hit. Basisten var i alla fall nöjd, speciellt eftersom han slutade snusa för ganska länge sedan efter att ha gjort slut med sin svenska flickvän. Nu suktar han istället efter mina cigaretter efter varje gig, men han håller sig i kragen karln. Bra karaktär.

Inte som jag.

Ah, den blåa röken skingras till sist och jag ser laptopen igen. Den är trasig och solkig, inte alls lika vacker som dagen jag köpte den. Jag skulle gärna få den lagad, än hellre en ny. Men jag har så klart inte råd med en ny Macbook, så vi får se hur det blir med det. Jag måste i alla fall laga och fixa ihop den. Göra en stor-rensning så att jag kan få plats med lite nya grejer.

Nya grejer ja. Puh...

Fan, varför ska klockan jämt hinna slå både tre och fyra innan jag kan somna? Det vore fantastiskt att somna vid midnatt EN gång i veckan i alla fall. No howling at the moon. Time-out. "En bläcka mitt i en vit vecka" - fast tvärtom då. Vem var det som sjöng det förresten?

Skitsamma, det var inte Henry Mancini i alla fall. Och det är honom jag förtvivlat försöker hitta information om via google. Jag vill veta om han gjorde ledmotivet till den klassiska deckarserien "Streets of San Francisco". Ni vet, Michael Douglas genombrottsroll. Varför är inte Zander online kvart i fyra (fem för honom) på morgonen?

Ingen tvingar mig att skriva

Jag vill sova. Och det står trots allt "Schemalagt avbrott vid 4:00PM" högst upp på bloggen, så det är väl bäst att passa på att skriva medan tid är. Jag försöker lägga till mig med vanan att skriva något varje dag, oavsett vad. Låttexter, blogg, brev... Spelar ingen roll. Det funkar litegrand faktiskt. Igår skrev jag ett helt ark, vilket jag inte gjort sen jag lämnade Sverige senast.

Men den här veckan är tuff. Fyra gigs och fyra repetitioner. Klart jag inte orkar vara superkreativ om kvällarna/nätterna då...

Främlingars Fotografier

Utdrag ur en konversation från en pub på Brick Lane, östra London.

Han: - Jiises baby, det var en väldans massa frågor! Jag har inte hört dig prata så här mycket förr.

Hon: - Det är för att du inte känner mig. Jag är nyfiken av naturen och slutar aldrig. Vänta tills du ser mig berusad.

Han: - Haha, jag är inte säker på att vi kan tillåta oss såna excesser idag, kan vi?

Hon: - Nej egentligen inte, jag hade en hård helg. Hade vi sprungit in i varandra hade du märkt hur det är när jag är full. Jag var helt smashad både fredagen och lördagen.

Han: - Hur det är med frågorna menar du? Well, jag skulle ljuga om jag sa att min helg var lättare. Jag var klädd för att besvara frågor, men dom jag fick i helgen var inte alls lika intressanta som dina. Plus att det är lättare att tänka klart över en Guinness på puben än på ett flatparty med 50 pers...

Han reser sig och går på toaletten. När han kommer tillbaka talar hon med en man i 50-års-åldern. Hon nickar med ett leende åt mannen och går sen och sätter sig igen.

Hon: - Mannen där borta vill visst ta en bild på oss tillsammans. Han säger att han gillar hur ljuset faller på min klänning här i hörnet, och han säger att han gillar din stil. Han är visst en pensionerad målare som roar sig med att ta bilder på folk på stan.

Han: - Vi kan väl inte säga nej till konsten, kan vi baby?

Hon: - Självklart inte. Speciellt inte eftersom jag just berättade för honom att jag ska fotografera dig imorron, främling.

Mannen kommer fram till bordet och börjar justera inställningarna på sin kamera.

- Put that pint of Guinness in front of you, mate. And look at each other like you're talking.

Mannen börjar ta bilder.

Hon: - Jag visste inte att du orsakade sån uppståndelse när du går ut.

Han: - Sluta smickras milady, vi vet båda två att det är din skönhet han vill fånga. Jag själv är bara en Guinness på ett bord. Lika svart till sinnet och med samma vita krage. Jag är bara med för att framställa dig ännu bättre.

Hon: - Du kan verkligen snacka du, sailor. Hade jag inte vetat bättre hade jag nästan trott att du var en riktig gentleman i den där fina kostymen.

Han: - Höll jag inte upp dörren nog åt dig när vi gick in?

Hon: - Du höll till och med ut stolen för mig.

Han: - Och som den gentleman jag är tänker jag inte heller dra fördel av tillfället och kyssa dig.

En Dandys Dagbok

Jag börjar få funderingar på vad jag ska göra med den här virtuella ego-tidsskriften. Ska jag lägga ner och koncentrera mig på bandet, jobbet och att överhuvudtaget leva? Eller ska jag göra något nytt med den? Jag klarar inte av att hålla saker och ting likadana allt för länge, allt måste utvecklas, gå framåt och bli något nytt. Nåt fräscht.

Maybe we should re-decorate? Det är väl vad man brukar göra när man krisar med varandra i ett vanligt förhållande? Just nu känns det inte så jättelockande att lägga ner skrivandet här, eftersom det utgör 90% av det kreativa skrivandet jag lyckas få ur mig nu för tiden. Jag lovade mig själv och omvärlden att göra klart en låt den här veckan, men trots tre timmars stirrande på textdokumentet idag fick jag inte ner ett ord värt att "äpple+S".

Men jag kan ingenting om inredningsdesign (min ena vägg är täckt av utklipp från olika rock-fanzines och politiska flygblad från tuben). Och jag kan ännu mindre om webdesign. Kanske någon där ute kan hjälpa mig, vi får se. Kan man ha en blogg-producent för övrigt?

Även om det skulle bli så att jag skulle utveckla det här så måste jag ändå tänka över hela blogg-grejen. I och för sig har jag sett tillräckligt många bloggar för att inse att som medium är det kanske inte alltid det bästa rent litterärt sett, men det är ju onekligen ett intressant instrument för dom (få) som kan stava.

En dandys dagbok alltså... Jag ska fundera lite mer på det här. Jag vill inte forcera fram något.

Nu väntar jag på en vän. Eller en "älskarinna", whoever calls first så att säga. Men kvällen ska spenderas med min nyinflyttade vän, inte med någon som jag knappt ens kan klassificera som ett tidsfördriv. Att vara med henne (eller någon som henne) kan liknas vid självspäkelse för någon som skattar ensamheten högt. Men ibland blir det för ensamt (och vad är då bättre än en omfamning som bara påminner mig om hur ensam jag egentligen är?)

Det där var konstigt skrivet tycker till och med jag. Nåväl. Fylla, någon?

Brenton, Fem År Senare

Mitt första riktiga band hette Brenton, såvitt jag förstått i efterhand efter karaktären "Robert Brenton" i David Lynchs fantastiska "Wild at Heart". Det var Magnus som kom på namnet, och jag hade nog inte ens sett en Lynch-film då. Magnus verkar på något märkligt sätt alltid upptäcka saker före mig. Jag är för upptagen med mig själv för att hinna lyssna på (än mindre ta in) allt som surrar runt omkring. Ingenting verkar förvåna eller förvirra mig, så jag har mer än ofta förhållit mig likgiltig när andra blivit uppspelta. Jag är fortfarande extremt dålig på att hitta ny musik att älska, och författare eller filmmakare existerar knappt i min lilla bubbla.

I alla fall, bandet bytte snabbt namn till Alistair. Jag tror inte ens vi hann göra en enda konsert under namnet "Brenton". Rätta mig gärna om jag har fel, för det är svårt att minnas exakt. Vi var pojkar, inte ens myndiga. Tre små glin som började spela ihop efter skolan. Vi blev snabbt flera, och efter att ha sparkat en lögnaktig basist hittade vi vår slutgiltiga form som kvintett. Men då hade det redan passerat ett par år, och det gick väl hyfsat sådär som det borde gå för ett gäng ambitiösa gossar i en liten stad.

Musikerlivet tilltalade dock mig mer än dom andra, så uppbrottet kom som ett brev på posten en augustidag i Karlstad där vi var och tittade på en Morrissey-konsert. Det finns 1000 roliga och mindre roliga anekdoter från dom där åren och jag kommer säkert att dela med mig av flera, men just ikväll kom jag att tänka på när vi spelade på en skolavslutning.

Det var precis efter att vi hade sparkat den lögnaktiga basisten, som hade stulit pengar från bandet och betett sig allmänt illa. Vi hade lite panik innan giget men lyckades hitta en ersättare, en vän till vår pianist. Vi övade in låtarna på en eftermiddag och sen åkte vi hem. Mina föräldrar var bortresta så jag och ersättaren förkovrade oss i ölförrådet och lagade middag. Jag minns att vi satt på altanen och pratade om framtiden, allt medan vi blev fullare och fullare. Han pluggade (kemi tror jag?) och jag hade bara musik i skallen.

Giget gick bra, trots att våran pianist dök upp packad till soundcheck. Vi spelade enkel men charmig folkrock-pop och hade rutiga skjortor. Jag minns inte vad vi gjorde efter giget, men jag antar att vi blev packade hemma hos någon i bandet. Vi brukade hålla till i replokalen också, där vi drack oss redlöst berusade och spelade punk-covers på våra nyinköpta Fender-förstärkare.

Men jag kan för allt smör i Småland inte minnas vad ersättaren hette. Jag träffade honom någon annan gång med minns jag, efter ett gig i Eskilstuna, när vi hade hittat en ny basist i Magnus bror. Vi tittade på finalen i "Idol", där någon som hette Sebastian sjöng "Born to run", precis som Magnus och jag brukade göra varenda gång vi stötte på karaoke-faciliteter. Herregud, det här är ju bara ett par ynka år sen - jag borde ju minnas det hur klart som helst. Hur kan jag minnas hans röst, utseende, elbas (svart Yamaha), pizzabeställning (Calzone med extra tomatsås) och skor (svarta Converse) men inte hans namn?

Imorgon flyttar min gode vän T hit, och jag har en känsla av att det kommer att förändra mycket. Jag hoppas så i alla fall, för lite förändring till det bättre är alltid välkommet.

Kom igen baby, tänd min eld

Ah, "den svarta med guldmekanik". Den heliga Graal under flera år! Och det är så klart tändare vi talar om... Ikväll fick jag dock en Zippo (guldfärgad med grad "08") av Philip Arman, en vän från staterna. Tydligen är hans far en känd skulptör... Snällt var det i alla fall, och välkommet, med tanke på den senaste tidens tändar-dispyter. Vi hade kul ihop, trots att han lämnade "the venue" alldeles för tidigt.

Jag är ganska berusad, och det är med lite sorg i hjärtat jag går till sängs. Klemen (en av mina bästa vänner här) flyttar imorron, och trots alla ord och alla glas vi har höjt för varandra ikväll känns det ändå som att vi aldrig riktigt fick chansen att säga "hej då". Egentligen finns det väl inget värt att säga som vi inte redan vet. Han bjöd så klart in mig till sitt nya hem i Nice, men vi båda vet att det aldrig kommer att bli likadant. Det är svårt när saker tar slut helt enkelt.

Dessutom sa jag "nej, det blir inget" till fransyska nummer tre när hon frågade om hon fick följa med mig hem. Jag orkar knappt med mig själv för tillfället, så varför ödsla dom få känslor jag har på någon annan? Jag har fyra gigs nästa vecka med jobb-popbandet plus en hel del repetitioner så jag har tillräckligt att tänka på...

Nåväl, jag är full och tänker stänga av min mobiltelefon för första gången på ett par veckor. Imorron ska jag skriva är det tänkt, och jag önskar att jag hade något konstnärligt och djupt att tillkännage i mina nya texter, men det finns varken Baudelaire eller Burroughs i mitt huvud. Trots att jag läser "Les fleurs de mal" varje dag jag tar tunnelbanan.

Honour Among Thieves

Precis när han ska till att lämna rummet ryggar han tillbaka genom dörren. Lara förstår direkt varför men låtsats som ingenting när han vänder sig om och tittar. Hans blick panorerar över rummet likt en vilsen Clash-gitarr över ljudbilden på den där sången från -81.

"Please don't take it! utbristen Lara när han sträcker sig över skrivbordet där hans kvarglömda tändare ligger. I want it, I've been struggling with matches for three whole days! fortsätter hon samtidigt som hon gör ett desperat utfall och får ner honom på sängen.

Han försöker hålla emot men skrattar för mycket. När hon börjar kittla honom får han nog och håller fast hennes armar med en hand och börjar kittla tillbaka. Hon påminner om Jackie i "That 70s Show" när hon skriker till och ber honom sluta. Han sätter sig och tar upp en cigarett ur hennes ask med röda Marlboro.

"This lighter is important to me" börjar han förklara.

"Don't give me shit man, I know you have more than one. I saw you with a blue one yesterday"!

"But this one is important".

"Why"?

"Because I stole it from a studio the other day".

"So"?

"Honour among thieves Lara, don't you get it? Honor among thieves" förklarar han medan han tänder cigaretten.

"What"?

"You don't steal from another thief Lara".

"Okey dokey Mr. Pirate, fair enough. Can I have the other lighter then"? säger hon och lägger huvudet på snedden med ett leende.

"Yes you can have the blue lighter" säger han och hämtar den i sitt rum.

Hon får tändaren och han får sin puss på kinden. Han packar ihop sladdarna och den röda keyboarden. Lara tänder en cigarett och sätter sig upp i nån sorts yoga-ställning. Tidigare under kvällen hade hon bett honom spela för henne och den andra tjejen som bor på övervåningen. Vissa nekar inte en dam i nöd, andra går längre och säger inte ens nej till att vara kvällens billiga underhållning. TV finns inte, så Conan O'Brien är ju tyvärr inte att tänka på.

"Where did you learn how to play like that"? frågar Lara och fimpar cigaretten.

"At home, I guess" svarar han och reser sig upp för att gå. First in the country side where I was born, then in the tiny city of Köping and later in Stockholm, wherever my home was. I always played a lot at home. And sometimes at my friends places, particularly at my friend Svantes place. And sometimes live I suppose, but until just two months ago I've played mostly at home".

"And now you can play for us every night"! säger Lara glatt och fyrar av kvällens sista leende.

Istället För Förvirring - Spenatsoppa!

Alla ekonomiska svårigheter, alla tillfälliga sexuella förbindelser, alla sömnlösa nätter (av en eller annan anledning), alla timmar i studion, alla dagar jag inte äter, alla böcker jag läst på diverse transportmedel, alla cigaretter jag röker i sängen, alla tomma hårspraysflaskor som bygger ett slott i badrumsskåpet, alla dyra boots som ligger utspridda över golvet, alla ryggdunkningar efter gig, alla drömmar om romantik, alla beställningar kvart-i-stängning, alla telefonsamtal över havet - Kort sagt, allt som fört mig precis dit jag är nu. Allt detta leder oundvikligt tillbaka till en och samma sak:

- Spenatsoppa. Mammas recept. Alltid likadant, från barndomens ljusa minnen av att komma hem från fotbollsträningen, till ångestladdade bakfylledagar i pojkrummet, till att komma hem för första gången på ett halvår och känna villkorslös kärlek för en mor som lagat ens favoriträtt. Det är inte tekniken, erfarenheten eller ens råvarorna som spelar någon roll när en mor lagar mat åt sin son. Jag har haft förstklassiga gastronomiska upplevelser på restauranger som stoltserar med både det ena och det tredje, men ingenting kommer ens i närheten av mammas spenatsoppa.

När jag besökte Sverige senast åt jag spenatsoppa tre gånger på tio dagar. Jag bad mamma lära mig receptet, och trots hyfsad erfarenhet i köket (lagat mitt eget käk sen jag var 15, mind you) blir det ändå inte riktigt lika bra som när mamma gör den. En rätt som tar 20 minuter att tillaga och har färre ingredienser än Keith Richards har hjärnceller en söndagmorgon.

Jag hade inte ätit ordentligt på tre dagar, än mindre sovit som jag borde. Imorse såg jag rynkor runt ögonen när jag tvättade bort gårdagens smink, och trots att vi måste vara klara för mastring på onsdag bestämde jag mig. - Studion får vänta någon timme idag. Promenad bort till Sainsburys (livsmedelskedja) och två fulla matkassar med mig hem. Spenatsoppa med hårdkokt ägg (önskar jag hade haft hårt bröd) och nu är jag i bättre form. Hade jag haft tid att städa rummet och ta en löprunda hade dagen varit fulländad, men nej, jag måste iväg till studion nu.

Och imorron börjar repetitionerna med jobbet, puh... Men det betyder även att jag får möjlighet att spela in piano här hemma - vilket skrämmande nog betyder att mina låtar måste slutföras. Nu verkar det dessutom som att jag får diverse draghjälp med det här projektet, så det är hög tid att få några låtar klara för inspelning.

Okej, innan veckan är över ska jag ha i alla fall EN låt helt färdigskriven och arrangerad. Promise.

Hjärtat Av Lördag Kväll

Jag älskar Skype. Idag har jag upptäckt hur lätt det är att hitta intressanta covers av låtar man gillar. Men jag blir sjukt frustrerad när man hittar en bra låt och man vill höra hela skivan, sen finns den inte. Jag hittade nyss Tim Buckleys version av "Martha", men jag kan inte hitta resten av skivan.

Ah, nu hittade jag den. En hel skiva med Tom Waits-covers av olika slag! Jonathan Richman sjunger en kraftigt omgjord och 50-tals-doftande version av "The Heart of Saturday Night" som svänger som sjuttsingen. Alex Chilton gör en inte alltför dålig men ganska mesig version av den annars ganska mustiga "Downtown" från skivan Heart Attack And Vine. Resten verkar skit, fan.

Screamin' Jay Hawkins gjorde ju en version av titelspåret på den skivan förresten. Måste söka... Jodå, den fanns. Och den låter precis som den där gången jag hörde den i Stevies gamla gitarraffär. Han hade en hel del schyssta skivor i butiken som man kunde roa sig med att lyssna på. Det var där jag blev ordentligt introducerad för Minken förresten. Det var en av dom där vackra vårdagarna jag på Söder.

- "Springsteen kanske funkar där ute på landet, men här i storstan är det Minken som är kung" sas det. På det viset alltså, nåväl, då får man väl ge karln en chans. 1981 års "Coupe De Gras" åker på och en timme och ett tre öl senare var jag ett fan. Eller, fandyrkan faller mig inte på läppen nu för tiden, det var länge sedan jag samlade på skivor och andra attiraljer. - Respekt och (helst ömsesidigt) gillande passar sig bättre för en man av min klackhöjd!

Seventies Piano

Ah, Eric Carmen. Så sentimentalt enkel men ändå så komplicerad. Vad ville han egentligen uppnå med sina utstyrslar och sin sammetslena röst? Han är ett unikum från en tidsålder mittemellan känns det som. Mittemellan vad vet jag inte riktigt, men jag gillar det. Och vilket pianospel sen, pretentiöst men ändå lite rock-trotsigt sådär.



"Raspberries - I Can Remember". Låter som ett powerpopens svar på "Bohemian Rhapsody" om man har lite fantasi. Studioversionen är mycket bättre dock... Och om du går in på:

http://uk.youtube.com/watch?v=5mFUYm5QFUE

... så får du se min absoluta Raspberries-favorit "I Wanna Be With You". Youtube låter mig inte lägga in videon här eftersom dom är en bunch of (c-word).

Imorron är det studio hela dagen så jag tänkte bespara rösten ännu en baksmälla och stanna hemma ikväll. Gårdagens klubbkväll (den andra vi hållit, men vem räknar) var lyckad, och jag blev tillräckligt berusad för att vara trött och utschasad idag. Hade ett intressant möte med managern tidigare idag förresten... Nu väntar jag spänt på nyheter av olika slag.

Cheap Tricks & Raspberries... And put it in a bag matey!

Spotify? Någon vänlig själ gav mig det. Skrev på min "tagline" igår att jag behövde det. Nu har jag fått det. Jag har inte fått bekräftat vem det är än (?) - men tack! Undrar om det här kommer att ändra mitt musiklyssnande... Kanske det kan gå från "nästan aldrig" till "sporadiskt"? Jag menar, jag känner mig som en man som hellre pratar om skivorna och människorna bakom dem, än faktiskt gör den vulgära gärningen att lyssna på skivorna ifråga. I alla fall är det så jag antar att folk uppfattar mig. Så skulle JAG uppfatta mig. Och det är ju det som blir sanningen i slutändan.

Powerpop alltså. Jag minns när jag träffade Stephanie, den enda som någonsin gett mig ett blandband (om än i modern tappning). Vi satt på sängen i mitt gamla rum och intoxikerade oss med billigt rödvin och powerpop från staterna (och i viss mån även Kanada får jag väl motvilligt erkänna). Namnen lät så naivt rockiga och för en kitsch-junkie som jag behövdes det väl knappast mer än ett coolt namn och en löjlig outfit för att jag skulle gilla't. Haha.

Vi pratade långt och länge om de mest nödvändiga ting man kan tala om efter ett gig. Om hur Prince inte spelar gitarr (han onanerar den), om hur Elton John blivit bortglömd som glamikon (glasögonen, vafan?!) och om varför rock är roligare när man är full (det säger sig ju själv dumbass, det mesta är roligare full). Rödvinsromantikern i mig spelade ett par Mr. Waits-klassiker på pianot medan hon sökte på youtube efter fler bortglömda idoler. För mig var dom flesta okända, men jag nickade när hon nämnde Tom Petty och jag log och höll med när hon haussade Richard Hell.

Nocturnal Weather Report

Det tjuter när sirenerna rusar förbi mitt fönster. Jag måste stänga det. Småfåglarna har börjat kvittra, trots att klockan inte är mer än 03:06 och jag önskar att dom kunde sluta. Vilken lustig bild, cynikern som ligger i sängen och önskar att fåglarna kunde sluta kvittra. Det låter ju helt förbittrat - om herrskapet ursäktar rimmet. Fönstret måste ändå stängas.

Sådär, nu får nattens ljud klara sig utan mig. Jag vill inte höra längre.

Har spenderat merparten av dagen med att läsa om Sebastian Horsleys underbart roliga "Dandy In The Underworld". Resten av tiden gick åt till att försöka ducka undan fransyska nummer tre. - Ja, det kunde bli fler kattor i katalogen, herrn. Jag tror nämligen att en tjej längst ut i bekantskaps-periferin blivit lite förtjust i yours truly. Har bara träffat henne ett par gånger men verkar ändå ha gjort ett (självklart högst omedvetet) intryck på henne, då det knappt går en dag utan att hon hör av sig.

Sirenerna kommer tillbaka, och trots det stängda fönstret ljuder dom genom natten och påminner om att jag inte är ensam uppe här minsann. Jag kommer nog kunna somna ändå, jag är trött efter nattens filmtittande med Lara. Hon bjöd på mat från hennes restaurang också, så jag känner mig trött och tung.

Filmen handlade mycket om prostitution, eller, prostitution förekom mycket filmen igenom. Jag skulle aldrig drömma om att uttala mig om film förstås, men visst var River Phoenix duktig på att spela någon man inte får grepp om. Han var mycket trovärdig där ute på kanten av tillvaron, och jag förvånade både mig själv och Lara genom att minnas hans tragiska överdos ett par år senare utanför klubben The Viper Room.

Kallt är det ute, men i hemstaden är det visst kallare. - 20 grader. Kan inte ens komma ihåg när jag andades så kall luft senast.

En Måndag Klockan 03:46

Jag kryssar hem genom snöfallet och tänker tusen tankar på en gång. Var det inte så här jag ville ha det? Ändlösa sessioner, nätter framför mixerbordet. Visst, snön kunde jag ha haft där hemma i Sverige, men det andra? Diskussioner om vilken tagning som blev bäst, hur vi ska skruva för att få till sångljudet, vilken bakgrundskör som ska framträda mest och allt annat som blir superviktigt klockan tre på natten när man inser att tiden runnit iväg alldeles för fort.

Jag rusar fram på gatorna och tänker på allt ljudteknikern sa idag. Han var definitivt mer pratglad än förra gången. Framstod nästan som mänsklig, något som både roar och oroar. Trots ynka 23 år (varav endast ett par av dom i branschen) lär man sig jargongerna och fördomarna redan i den första replokalen. Jag känner mig därför oftast tryggast på ett par armlängders avstånd från ljudteknikern, men visst suger jag åt mig när han blir häpen över min sångröst, och jag skrattar åt hans försök att få rätsida på min klädsel. - "Dude, that is a wicked outfit you are wearing..." När jag dessutom lyckas pricka rätt på vilken parfym han använder vet han varken ut eller in. Jag vet inte hur jag ska förklara heller, det vet jag aldrig. Allt står ju så tydligt - jag är ju faktiskt en reklampelare för det liv jag levt och lever.

Hur skulle han förstå? Kan jag ens själv förstå? Hur många självutnämnda dandys har haft bråttom hem just denna snöiga natt? Skulle det inte kännas lite mer speciellt än så här? Det stora livet alltså, det jag ska föreställa att leva. Äsch, tvivel, varför ska det jämt finnas där?

Jag fortsätter på hyreshusens bakgårdar, trots att det knappast är någon lämplig sysselsättning klockan halv fyra en måndagmorgon. I någon sorts tapper jantelags-trots skriver jag mitt namn i snön med hjälp av mina myggjagare (rea på Carnaby Street, tror ni Rolling Stones gick på reor när dom shoppade där?) Hade Allie Fox haft tillgång till dessa skor hade Moskitkusten knappast varit annat än en promenad i parken tänker jag medan jag skyndar vidare för att inte bli upptäckt av alla smågangstrar som häckar runt hörnet. Nåja, nu kanske det inte bara var moskiterna som var problemet i den boken/filmen, men det är bara dom jag kommer ihåg. Något om våld, konsumtionshets och äckel över att den inhemska nationella produktionen flyttades ut fanns där också väl? Då kanske han inte skulle gillat att skorna var importerade från kontinenten då... Men välkommen till den globaliserade världen av rock and roll Allie, slå dig ner bekvämt så ska jag spela ett par väl valda riff på min helt amerikanska Fender Telecaster Custom. Och vi kan skåla i den femtioprocentiga vodka jag har i fickpluntan. - "Skål för demokratin, för stridsvagnarna i Gaza som dödar barn som vi dödar myggor med skorna. Skål för att Absolut Vodka, Volvo och Abba alla är lika svenska som falafel numera. Skål för drömmar Allie, för att vi någonstans fortfarande tror att vi kan bygga det liv vi vill".


Så fort jag lyckats manövrera mig ner i sängen utan att väcka grannarna skriker kroppen efter mera nikotin. Två snusar åker in under läppen, trots att jag rökt mer cigaretter än halsen tål (numera) och trots faktumet att jag mår ganska illa. Jag funderar på en nattmacka men intalar mig själv att jag kommer att äta frukost innan morgondagens rep. Den lilla lögnen funkar alltid när klockan är så här mycket, vare sig du ljuger för dig själv eller för den 20-åriga svenska som står på knä framför dig. Ännu ett Dorian Grey-porträtt att hänga i utställningen "Saker jag på ett eller annat sätt kommer att straffas för"? Den utställningen borde dom köra på Tate - den vore ett utmärkt svepskäl för att bjuda med någon arty farty-fransyska på konst och kyssar på den där gräsliga bron dom byggde vid sekelskiftet...

Det dimper ner mail från hemstaden. Från mitt gamla bostadsbolag, och så veckans luncher förstås. Saknar jag "Pasta med vitlöksfrästa grönsaker" på Ögir Mat och Musik? Inte lika mycket som jag saknar stället i sig, eller den känslan jag brukade ha när jag frekventerade det. Eller egentligen borde jag inte sakna den känslan, jag mådde ju faktiskt hemskt mestadels. Det är så lätt att glömma och längta tillbaka, precis som Johan Kinde skrev i den där boken jag läste i studion idag. Han skrev något om att göra slut med någon, knulla så in i helvete under ett par veckor som singel för att sen tröttna och längta tillbaka till den man gjorde slut med. Det är en väldigt bra beskrivning på det känslotillstånd jag verkar ha uppnått den senaste tiden.


Förresten, försvann alla kommentatorer bara för att jag hade ett uppehåll (knappt värt att nämnas för att det var så kort)?

So Alone

Nu är jag ensam igen. Eller egentligen inte tekniskt sett, lägenheten är full av vandrande 20something-kriser, och nu har Lara dessutom kommit hem. Men ensam är jag likväl, med bok, laptop och citronté.

Igår shoppade jag i ensamheten, och sen hängde vi med Charles och Mathilde. Mathilde jobbar ju på Carnaby Street, så det var liksom ganska troligt att det skulle bli puböl efteråt. Så otroligt stolligt brittiskt - handla rockboots och skjorta på Carnaby Street för att sen dricka stout på puben. Men även när vi gick tillsammans kändes det lite ensamt. Jag kanske borde sluta ränna efter kjoltyg och koncentrera mig på annat ett tag, för det verkar inte göra ett förbannat dugg för min lycka i slutänden.

Jag tänkte ta tag i det stora arbetet med att gå igenom anteckningar men verkar skjuta upp det hela tiden. Kläder, vänner, emails, fakturor, middagar, cigaretter, duscha, fundera, läsa, drinkar... Allt ska provas på innan jag slutligen måste börja ögna igenom mina dokument för att se om det blev något gjort under mina dagar i Sverige. Jag kanske bara är lite skraj att sätta igång, för det betyder ju att resultatet torde bli allt mer skönjbart någonstans där i periferin jag valt att kalla "våren 2009". I alla fall är det någonstans då jag sagt att nästa steg kommer att tas.

Hmm, jag kanske borde prova min nya volympedal innan jag sätter igång med texterna...

"Bonne Annee You Swedish Cowboy"

Ligger utslagen i sängen och väntar på sällskap. Känns som att jag inte sovit ordentligt på en vecka, men jag hade ju ett trevligt nyårsfirande så jag ska inte bitcha. Det blev mat och vin hos bandets gitarrist med tillhörande nära vänner. En avmätt kyss på tolvslaget (vi behöver ju inte vara ensamma i alla fall) och ett stapplande hem runt fyra. Charles och Mathilde hälsades på två gånger under kvällen med, både som för- och efterfest och det var trevligt som vanligt.

Jag är inte alls utvilad och i god form efter Sverige. Väldigt stressigt den här gången, men det var säkert mitt eget fel. Sverige låg ju annars väldigt vackert med frost och sånt, till skillnad från skitvädret här i Whitechapel. Vännerna, alla välbekanta flickansikten och allt annat som hör till fanns ju där och gjorde sitt med.

Nåväl, dom närmsta dagarna är lediga, och jag tillåts hemfalla åt vardagens vedermödor bäst jag vill. Jag ska skriva, läsa (Pluras bok för tillfället - jag verkar aldrig tröttna på "rockbiografier"?) och träffa vänner. För första gången på alldeles för länge ska jag dessutom unna mig något i klädväg. Yay, som våran trummis skulle sagt.