Brenton, Fem År Senare

Mitt första riktiga band hette Brenton, såvitt jag förstått i efterhand efter karaktären "Robert Brenton" i David Lynchs fantastiska "Wild at Heart". Det var Magnus som kom på namnet, och jag hade nog inte ens sett en Lynch-film då. Magnus verkar på något märkligt sätt alltid upptäcka saker före mig. Jag är för upptagen med mig själv för att hinna lyssna på (än mindre ta in) allt som surrar runt omkring. Ingenting verkar förvåna eller förvirra mig, så jag har mer än ofta förhållit mig likgiltig när andra blivit uppspelta. Jag är fortfarande extremt dålig på att hitta ny musik att älska, och författare eller filmmakare existerar knappt i min lilla bubbla.

I alla fall, bandet bytte snabbt namn till Alistair. Jag tror inte ens vi hann göra en enda konsert under namnet "Brenton". Rätta mig gärna om jag har fel, för det är svårt att minnas exakt. Vi var pojkar, inte ens myndiga. Tre små glin som började spela ihop efter skolan. Vi blev snabbt flera, och efter att ha sparkat en lögnaktig basist hittade vi vår slutgiltiga form som kvintett. Men då hade det redan passerat ett par år, och det gick väl hyfsat sådär som det borde gå för ett gäng ambitiösa gossar i en liten stad.

Musikerlivet tilltalade dock mig mer än dom andra, så uppbrottet kom som ett brev på posten en augustidag i Karlstad där vi var och tittade på en Morrissey-konsert. Det finns 1000 roliga och mindre roliga anekdoter från dom där åren och jag kommer säkert att dela med mig av flera, men just ikväll kom jag att tänka på när vi spelade på en skolavslutning.

Det var precis efter att vi hade sparkat den lögnaktiga basisten, som hade stulit pengar från bandet och betett sig allmänt illa. Vi hade lite panik innan giget men lyckades hitta en ersättare, en vän till vår pianist. Vi övade in låtarna på en eftermiddag och sen åkte vi hem. Mina föräldrar var bortresta så jag och ersättaren förkovrade oss i ölförrådet och lagade middag. Jag minns att vi satt på altanen och pratade om framtiden, allt medan vi blev fullare och fullare. Han pluggade (kemi tror jag?) och jag hade bara musik i skallen.

Giget gick bra, trots att våran pianist dök upp packad till soundcheck. Vi spelade enkel men charmig folkrock-pop och hade rutiga skjortor. Jag minns inte vad vi gjorde efter giget, men jag antar att vi blev packade hemma hos någon i bandet. Vi brukade hålla till i replokalen också, där vi drack oss redlöst berusade och spelade punk-covers på våra nyinköpta Fender-förstärkare.

Men jag kan för allt smör i Småland inte minnas vad ersättaren hette. Jag träffade honom någon annan gång med minns jag, efter ett gig i Eskilstuna, när vi hade hittat en ny basist i Magnus bror. Vi tittade på finalen i "Idol", där någon som hette Sebastian sjöng "Born to run", precis som Magnus och jag brukade göra varenda gång vi stötte på karaoke-faciliteter. Herregud, det här är ju bara ett par ynka år sen - jag borde ju minnas det hur klart som helst. Hur kan jag minnas hans röst, utseende, elbas (svart Yamaha), pizzabeställning (Calzone med extra tomatsås) och skor (svarta Converse) men inte hans namn?

Imorgon flyttar min gode vän T hit, och jag har en känsla av att det kommer att förändra mycket. Jag hoppas så i alla fall, för lite förändring till det bättre är alltid välkommet.