En Måndag Klockan 03:46

Jag kryssar hem genom snöfallet och tänker tusen tankar på en gång. Var det inte så här jag ville ha det? Ändlösa sessioner, nätter framför mixerbordet. Visst, snön kunde jag ha haft där hemma i Sverige, men det andra? Diskussioner om vilken tagning som blev bäst, hur vi ska skruva för att få till sångljudet, vilken bakgrundskör som ska framträda mest och allt annat som blir superviktigt klockan tre på natten när man inser att tiden runnit iväg alldeles för fort.

Jag rusar fram på gatorna och tänker på allt ljudteknikern sa idag. Han var definitivt mer pratglad än förra gången. Framstod nästan som mänsklig, något som både roar och oroar. Trots ynka 23 år (varav endast ett par av dom i branschen) lär man sig jargongerna och fördomarna redan i den första replokalen. Jag känner mig därför oftast tryggast på ett par armlängders avstånd från ljudteknikern, men visst suger jag åt mig när han blir häpen över min sångröst, och jag skrattar åt hans försök att få rätsida på min klädsel. - "Dude, that is a wicked outfit you are wearing..." När jag dessutom lyckas pricka rätt på vilken parfym han använder vet han varken ut eller in. Jag vet inte hur jag ska förklara heller, det vet jag aldrig. Allt står ju så tydligt - jag är ju faktiskt en reklampelare för det liv jag levt och lever.

Hur skulle han förstå? Kan jag ens själv förstå? Hur många självutnämnda dandys har haft bråttom hem just denna snöiga natt? Skulle det inte kännas lite mer speciellt än så här? Det stora livet alltså, det jag ska föreställa att leva. Äsch, tvivel, varför ska det jämt finnas där?

Jag fortsätter på hyreshusens bakgårdar, trots att det knappast är någon lämplig sysselsättning klockan halv fyra en måndagmorgon. I någon sorts tapper jantelags-trots skriver jag mitt namn i snön med hjälp av mina myggjagare (rea på Carnaby Street, tror ni Rolling Stones gick på reor när dom shoppade där?) Hade Allie Fox haft tillgång till dessa skor hade Moskitkusten knappast varit annat än en promenad i parken tänker jag medan jag skyndar vidare för att inte bli upptäckt av alla smågangstrar som häckar runt hörnet. Nåja, nu kanske det inte bara var moskiterna som var problemet i den boken/filmen, men det är bara dom jag kommer ihåg. Något om våld, konsumtionshets och äckel över att den inhemska nationella produktionen flyttades ut fanns där också väl? Då kanske han inte skulle gillat att skorna var importerade från kontinenten då... Men välkommen till den globaliserade världen av rock and roll Allie, slå dig ner bekvämt så ska jag spela ett par väl valda riff på min helt amerikanska Fender Telecaster Custom. Och vi kan skåla i den femtioprocentiga vodka jag har i fickpluntan. - "Skål för demokratin, för stridsvagnarna i Gaza som dödar barn som vi dödar myggor med skorna. Skål för att Absolut Vodka, Volvo och Abba alla är lika svenska som falafel numera. Skål för drömmar Allie, för att vi någonstans fortfarande tror att vi kan bygga det liv vi vill".


Så fort jag lyckats manövrera mig ner i sängen utan att väcka grannarna skriker kroppen efter mera nikotin. Två snusar åker in under läppen, trots att jag rökt mer cigaretter än halsen tål (numera) och trots faktumet att jag mår ganska illa. Jag funderar på en nattmacka men intalar mig själv att jag kommer att äta frukost innan morgondagens rep. Den lilla lögnen funkar alltid när klockan är så här mycket, vare sig du ljuger för dig själv eller för den 20-åriga svenska som står på knä framför dig. Ännu ett Dorian Grey-porträtt att hänga i utställningen "Saker jag på ett eller annat sätt kommer att straffas för"? Den utställningen borde dom köra på Tate - den vore ett utmärkt svepskäl för att bjuda med någon arty farty-fransyska på konst och kyssar på den där gräsliga bron dom byggde vid sekelskiftet...

Det dimper ner mail från hemstaden. Från mitt gamla bostadsbolag, och så veckans luncher förstås. Saknar jag "Pasta med vitlöksfrästa grönsaker" på Ögir Mat och Musik? Inte lika mycket som jag saknar stället i sig, eller den känslan jag brukade ha när jag frekventerade det. Eller egentligen borde jag inte sakna den känslan, jag mådde ju faktiskt hemskt mestadels. Det är så lätt att glömma och längta tillbaka, precis som Johan Kinde skrev i den där boken jag läste i studion idag. Han skrev något om att göra slut med någon, knulla så in i helvete under ett par veckor som singel för att sen tröttna och längta tillbaka till den man gjorde slut med. Det är en väldigt bra beskrivning på det känslotillstånd jag verkar ha uppnått den senaste tiden.


Förresten, försvann alla kommentatorer bara för att jag hade ett uppehåll (knappt värt att nämnas för att det var så kort)?