Kom igen baby, tänd min eld

Ah, "den svarta med guldmekanik". Den heliga Graal under flera år! Och det är så klart tändare vi talar om... Ikväll fick jag dock en Zippo (guldfärgad med grad "08") av Philip Arman, en vän från staterna. Tydligen är hans far en känd skulptör... Snällt var det i alla fall, och välkommet, med tanke på den senaste tidens tändar-dispyter. Vi hade kul ihop, trots att han lämnade "the venue" alldeles för tidigt.

Jag är ganska berusad, och det är med lite sorg i hjärtat jag går till sängs. Klemen (en av mina bästa vänner här) flyttar imorron, och trots alla ord och alla glas vi har höjt för varandra ikväll känns det ändå som att vi aldrig riktigt fick chansen att säga "hej då". Egentligen finns det väl inget värt att säga som vi inte redan vet. Han bjöd så klart in mig till sitt nya hem i Nice, men vi båda vet att det aldrig kommer att bli likadant. Det är svårt när saker tar slut helt enkelt.

Dessutom sa jag "nej, det blir inget" till fransyska nummer tre när hon frågade om hon fick följa med mig hem. Jag orkar knappt med mig själv för tillfället, så varför ödsla dom få känslor jag har på någon annan? Jag har fyra gigs nästa vecka med jobb-popbandet plus en hel del repetitioner så jag har tillräckligt att tänka på...

Nåväl, jag är full och tänker stänga av min mobiltelefon för första gången på ett par veckor. Imorron ska jag skriva är det tänkt, och jag önskar att jag hade något konstnärligt och djupt att tillkännage i mina nya texter, men det finns varken Baudelaire eller Burroughs i mitt huvud. Trots att jag läser "Les fleurs de mal" varje dag jag tar tunnelbanan.