Cheap Tricks & Raspberries... And put it in a bag matey!

Spotify? Någon vänlig själ gav mig det. Skrev på min "tagline" igår att jag behövde det. Nu har jag fått det. Jag har inte fått bekräftat vem det är än (?) - men tack! Undrar om det här kommer att ändra mitt musiklyssnande... Kanske det kan gå från "nästan aldrig" till "sporadiskt"? Jag menar, jag känner mig som en man som hellre pratar om skivorna och människorna bakom dem, än faktiskt gör den vulgära gärningen att lyssna på skivorna ifråga. I alla fall är det så jag antar att folk uppfattar mig. Så skulle JAG uppfatta mig. Och det är ju det som blir sanningen i slutändan.

Powerpop alltså. Jag minns när jag träffade Stephanie, den enda som någonsin gett mig ett blandband (om än i modern tappning). Vi satt på sängen i mitt gamla rum och intoxikerade oss med billigt rödvin och powerpop från staterna (och i viss mån även Kanada får jag väl motvilligt erkänna). Namnen lät så naivt rockiga och för en kitsch-junkie som jag behövdes det väl knappast mer än ett coolt namn och en löjlig outfit för att jag skulle gilla't. Haha.

Vi pratade långt och länge om de mest nödvändiga ting man kan tala om efter ett gig. Om hur Prince inte spelar gitarr (han onanerar den), om hur Elton John blivit bortglömd som glamikon (glasögonen, vafan?!) och om varför rock är roligare när man är full (det säger sig ju själv dumbass, det mesta är roligare full). Rödvinsromantikern i mig spelade ett par Mr. Waits-klassiker på pianot medan hon sökte på youtube efter fler bortglömda idoler. För mig var dom flesta okända, men jag nickade när hon nämnde Tom Petty och jag log och höll med när hon haussade Richard Hell.