Fountains Of Sorrow

Snällrock. Det är precis vad jag behöver när jag är bakfull. Det blev sent igår, det verkar vara en sån vecka helt enkelt. Och ikväll blir det knappast bättre.

Jag lyssnar på albumspåret på Spotify och blir ledsen igen. Jackson Browne verkar alltid så ensam, och jag känner med honom. Igår misslyckades jag återigen att bli kär och kysst, och istället vaknade jag med en sprängande huvudvärk och en längtan efter pianoljud så perfekt inspelade att dom inte på något sätt stör örat. Lustigt hur ett liv kan te sig som ett ekorrhjul trots att man inte på något sätt lever i en rutin. Det är säkert bara för att jag är ensam. Är inte alla det?

Jag tittar fortfarande på den där fransyskans bilder. Igår kväll träffade jag någon som påminde om henne litegrand, fast det kanske bara var för att hon såg ut som hon Audrey Tautou och därför kunde varit fransk. Självklart blev jag förtjust, för att senare lika självklart bli smått äcklad av mig själv. Två dagar tidigare hade jag kunnat ta ner månen för Claire. Ja alltså, fransyskan heter så. Och igår försökte jag (halvhjärtat) imponera på nån flickstackare från Birmingham med mitt säkerligen patetiska maner.

Snällrock. American Girl med Tom Petty och Do Anything You Want To med Thin Lizzy. Hörlurar och en straffcigg. Det var en gammal flickvän som lärde mig om "straffciggen" dagen efter. Det är alltså den cigaretten som hjärnan lurar kroppen att den behöver men som bara orsakar hosta och kaos i systemet.

Fler bilder på Claire. Hon är väldigt söt, inte som en klassisk skönhet i västerländsk bemärkelse men med en otrolig utstrålning och ett sånt där jordnära och lekfullt utseende. Och hon har svar på tal, utan att för den skull vara en loud mouth. Jag önskar att hon var här just nu, men Tony Soprano får väl hålla mig sällskap fram tills det är dags att piffa och gå på fest igen.