Phil Seymour

Det blev ju i alla fall en start på veckan i alla fall. Och jag är tacksam över att mitt liv inte är särskilt tråkigt. Romantiken, musiken, skiten, allt det där kan ju vara ganska skoj tänker man när man står där och viker sina skjortor. Man röker en cigarett och tröstar sin bästa lägenhetskompis i hennes come downs. Två dygns festande, geez, hur orkar hon? Jag viker sällan sena nätter, men jag är glad att jag oftast går hem i gryningen trots allt. Hon svettas och fryser om vartannat, kan varken äta eller dricka ordentligt, och som glasyr på kakan verkar hennes dopamin-nivåer fått sig en törn. Hon är nästan i tårar ser det ut som, och hon talar i låga ord hela dagen. Och snart är hon borta, torsdag var det visst.

Repetitioner med jobbet i morgon, och jag kommer att se ut som en nörd i mina nya fejk-glasögon jag fick av Mathilde i avskedspresent. Inte nog med att jag mister två av mina trevligaste vänner, jag mister även min källa till gratis American Apparel-kläder. Men Charles lämnade sin Bob Dylan-vinyl (Slow Train Coming med underbara "Gotta Serve Somebody") hos mig, så jag vet att jag får se dom igen.