På vägen hem

Jag väntade på bussen hem, men jag var rastlös. Alternativen bollades fram och tillbaka i huvudet när jag klev på 205an mot Mile End. T var på Old Street, men det lät hopplöst över telefonen. På bussen ringde jag olika bekantskaper för att skingra tankarna lite och höra vad en lördag i Shoreditch hade att erbjuda. Hjärtat av en lördagskväll verkade inte plocka upp telefonen, för jag minns inte att jag faktiskt talade med en enda person. Men jag såg hennes namn i telefonboken och en liten klump dök upp i magen.

Jag hade för första kvällen på hela veckan kopplat bort henne ur tankarna tillräckligt länge för att glömma hennes existens. Det var som om jag aldrig träffat henne efter det där giget, aldrig bjudit med henne på efterfesten (och tjusigt fixat in henne på listan), aldrig vinkat in en taxi till henne efteråt. Som att vi inte setts två kvällar senare heller. Som att vi aldrig kyssts en endaste gång.

Hon var nån. En american girl. Precis rätt recept för att lyckas få mig att falla. Tyvärr snubblade jag snarare, methaphorically yours eller inte. Förresten nämde jag att jag träffade Ed Harcourt i veckan? Han hade en söt unge och var fortfarande knubbig. "Twat", sa jobb-bandets gitarrist Rick när dörren till repstudion stängts. "He's an up right cunt walking around" fortsatte han.

Han verkar ha ganska dåligt rykte här den där mannen. Han hade i alla fall ormskinnsboots som liknade mina och hade jag haft mina på mig hade jag kanske frågat om han haft lust att spela fourhand på nån Tom Waits-låt. Jag brukade ju uppskatta karlns skivor.



Jag tänker inte skriva om henne, i alla fall inte här. Mitt låtskrivande går superbt dock, tackar tackar.