Honour Among Thieves

Precis när han ska till att lämna rummet ryggar han tillbaka genom dörren. Lara förstår direkt varför men låtsats som ingenting när han vänder sig om och tittar. Hans blick panorerar över rummet likt en vilsen Clash-gitarr över ljudbilden på den där sången från -81.

"Please don't take it! utbristen Lara när han sträcker sig över skrivbordet där hans kvarglömda tändare ligger. I want it, I've been struggling with matches for three whole days! fortsätter hon samtidigt som hon gör ett desperat utfall och får ner honom på sängen.

Han försöker hålla emot men skrattar för mycket. När hon börjar kittla honom får han nog och håller fast hennes armar med en hand och börjar kittla tillbaka. Hon påminner om Jackie i "That 70s Show" när hon skriker till och ber honom sluta. Han sätter sig och tar upp en cigarett ur hennes ask med röda Marlboro.

"This lighter is important to me" börjar han förklara.

"Don't give me shit man, I know you have more than one. I saw you with a blue one yesterday"!

"But this one is important".

"Why"?

"Because I stole it from a studio the other day".

"So"?

"Honour among thieves Lara, don't you get it? Honor among thieves" förklarar han medan han tänder cigaretten.

"What"?

"You don't steal from another thief Lara".

"Okey dokey Mr. Pirate, fair enough. Can I have the other lighter then"? säger hon och lägger huvudet på snedden med ett leende.

"Yes you can have the blue lighter" säger han och hämtar den i sitt rum.

Hon får tändaren och han får sin puss på kinden. Han packar ihop sladdarna och den röda keyboarden. Lara tänder en cigarett och sätter sig upp i nån sorts yoga-ställning. Tidigare under kvällen hade hon bett honom spela för henne och den andra tjejen som bor på övervåningen. Vissa nekar inte en dam i nöd, andra går längre och säger inte ens nej till att vara kvällens billiga underhållning. TV finns inte, så Conan O'Brien är ju tyvärr inte att tänka på.

"Where did you learn how to play like that"? frågar Lara och fimpar cigaretten.

"At home, I guess" svarar han och reser sig upp för att gå. First in the country side where I was born, then in the tiny city of Köping and later in Stockholm, wherever my home was. I always played a lot at home. And sometimes at my friends places, particularly at my friend Svantes place. And sometimes live I suppose, but until just two months ago I've played mostly at home".

"And now you can play for us every night"! säger Lara glatt och fyrar av kvällens sista leende.