Romantiken är död (fortsättningen)

Akt två, i vilken dumhuvudet himself först proklamerar romantikens återkomst, för att sedan bjuda ut sina drömmars flicka via det interaktiva kommunikationsverktyget Facebook och därigenom skjuta sig i foten.

Jag borde tamejfan ge upp. När jag träffade henne på den där festen var jag den mest flamboyante, extravaganta och romantiska rockmusiker hon någonsin hade träffat. Det var i alla fall det intrycket jag förtvivlat försökte ge, medan jag kämpade med den rena Jack Daniel's som hällts i mitt glas (det var fan den femte dagen på alkohol). Jag trodde det gick bra, jag trodde vi gav varandra blickar som betydde mer än dom ganska ytliga (men artiga) fraserna vi utbytte. Tror till och med det var hon som famlade efter en penna i sin väska när det var dags för henne att gå.

Kanske var det inbillning (det har hänt förr...), kanske var hennes lekfulla dans inte alls till för att visa hur snygga ben hon hade, och kanske var hon inte intresserad av något som går längre än "is it exciting to be on stage and do you have groupies"-vibben jag fick från hennes trista polare.

Frieriet alltså, tillbaka till det. Det var inga konstigheter eller tricks, bara en rak fråga efter några halvkvädna artighetsfraser som hon villigt utbytte. Middag? Oh, she didn't see that one coming... Hon har nån, eller egentligen har hon inte nån, han har flyttat, det rinner ut i sanden och hon vet inte vad hon ska säga annat än att hon inte är i dejting-svängen just nu. - Chillax baby, jag skulle bara fråga, tyckte du verkade ha något speciellt och tja, sen är du ju smoking hot också. Tack så mycket, tack så mycket men kan vi inte bli vänner undrar hon.

Och nu ska vi mötas för en drink, "without expectations" som det så fint heter. Jag ska visa henne expectations allt - här åker det tunga artilleriet fram i form av en three piece Acne-kostym, boots blankare än Collinas flint, gulddetaljer och ny frisyr (hoppas jag...). Jag ska planera det in i minsta detalj, "un operachi romantico in two acts", som Tom Waits hade sagt. The one that got away finns fortfarande nånstans i bakhuvudet, och likheterna är väl få, men dom finns där och påminner mig om misstagen jag gjorde.

Precis som med brittiskan innan jul vet jag inte åldern på denna kvinna, och det gör saker och ting svårare. Vilken sida ska jag spela på? "Var dig själv" är det dummaste man kan säga inför något sånt här, för man kan inte köra med klädbyten på en dejt. Även om det nu inte blir en riktig dejt.