What Lara Said

Lara är bakfull idag. Hon var ute med ett par tjejer igår, och jag följde med på en öl. Hon presenterade mig för sina vänner, som bestod av en lesbisk ex-flickvän, en hormonstinn tyska och en snubbe som kunde tre svenska meningar (vilka han ivrigt repeterade). Medan jag försökte se om det fanns någon jag kände i baren drack dom sambucca som galningar och dansade till hemsk technomusik. Tyskan tittade på mig hela tiden och det var uppenbart att Lara gett henne en introduktion jag inte kunde klaga på. Hon såg vildsint ut, som att hon inte fått ligga på en månad eller så, och jag bestämde mig direkt för att jag inte ville falla offer för henne i natt. Efter att ha spenderat en halvtimme med dom ursäktade jag mig och gick vidare i natten.

Och nu är Lara alltså bakfull. Hon släpade nyss med mig till en off license-affär (närlivs + spritbutik) och tvingade mig att köpa lite godis med henne. På vägen hem började vi prata om staden. Vi kommer båda från små byar och har alltid längtat till staden. Vi talade om att det skulle vara svårt att bo i en småstad igen, när man vant sig vid allt som storstaden innebär.

Laura: - "Man, I couldn't live without the parties, I would be so bored"!

Ulf: - "Yeah, imagine going out only on Fridays and Saturdays. And not being able to go out and buy cigarettes in the middle of the night with a flatmate who forces one out of bed..."

Laura: - "Ah, it's good for us to go out. I'll buy us an icecream".

Laura fortsätter: - "Shit and all the people! All the crazy fucking people who doesn't give a shit about you".

Ulf: - "Yeah, it's easy being me when no one gives a shit really.

Laura: -"Totally".

Sedan fortsätter vi i tystnad nerför Whitechapel High Street, i isande blåst och smattrande regn. Med våra glasspinnar som sköldar vandrar vi nerför gatan bland sopor, och lumpor och skrot. Och vi fortsätter ner för Sydney Street bland slödder, böss och skan. Ingen av nämnda höjer ens ögonbrynen när vi passerar, och trafikljusen skiter fullständigt i vilka vi är eller vad vi gör ute såhär dags en söndagkväll. Nu väntar en film på Laras rum.

Det Känns Som Söndag

Jag hör mina lägenhetskompisar vakna till liv. Någon säger "Hej då" till en flyktig bekantskap som hon tydligen delade säng med igår (ja, jag hörde). Någon skrattar i telefonen, uppenbarligen fortfarande mer full än bakfull.

Själv ligger jag på rygg och tänker på gårdagen. En kväll som inte alls var särskilt speciell. Jag förbarmade mig över en av Klemens ex-tjejer som nyss har kommit till London (och redan hunnit bli både ihop med och dumpad av Klemen under en månad). Jag lät henne komma hem till mitt rum och underhöll henne med vin och prat om musik. Visade henne (på begäran) turnébilder, och skrattade snällt åt hennes kommentarer. Hennes engelska är väldigt dålig, och i takt med vinet och cigaretterna blev den inte direkt bättre. Jag brydde mig inte särdeles utan försökte bara hålla henne på bra humör.

Vi gick till The George Tavern, och jag lät henne ha sin arm under min, precis som om jag förde henne i dans. Jag höll upp dörren för henne där vi gick in till allmän beskådan. Heather kom fram och gav mig en kram (och synade kvällens flicka från topp till tå). Heather är ljudtekniker på The George, och hennes historia är värd mer än ett par rader, men det får ändå bli en snabb version:

Heather spelade i rockbandet "Hole" med Courtney Love nånstans bak i tiden, och sen gifte hon sig med någon rockmusiker som aldrig lyckades helt men dom fick barn och hon flyttade från Amerika till London och blev på något sätt kvar med endast flagnande minnen av sin tid som überrockstjärna och en aldrig bortglömd status som häftig brud. Så.

Efter presentation och ännu några synande ögonkast gick vi fram till baren. Jag köpte varsin pint till oss och insåg plötsligt att flickan jag tagit med av ren barmhärtighet (och faktumet att jag var ensam och uttråkad) börjat röra vid mig. Ni vet, dom där små sakerna som man märker direkt, för dom är så uppenbara i sin oskyldighet. En hand på min arm när jag beställer öl, ett knä som nuddar mitt lår när vi sätter oss ner, en höft som lutar sig mot min när vi står ute och röker...

Plötsligt var musiken över, ölen var uppdrucken och valet stod mellan nattklubb eller hemmet. Jag vägrade gå på nattklubb, och efter endast några minuter satt vi hemma på min säng igen, med amerikansk powerpop på laptop-volym. Hennes söta skratt och halvfranska meningar la sig som en hinna över mitt halvdruckna medvetande, och jag insåg att jag var tillräckligt full för att vara attraherad av hennes smått klumpiga beteende och starka accent.

- "I am so lonely here in London, and it's hard to find nice guys. I thought he was the sweetest guy, but it didn't work out"... sa hon, och jag tyckte bara att hela situationen kändes absurd. Det var min bästa vän hon talade om, och nu halvlåg hon i min säng. När hennes huvud föll bakåt mot mina kuddar och hon log inbjudande mot mig tänkte jag för mig själv att jag börjar antingen bli för gammal eller för cynisk, för det här skulle inte hända. Det hade varit så otroligt enkelt att bara falla för impulsen, kysst henne och sen bara låtit henne föra i natten. Hon hade dansat den sårades dans, och tagit ut all energi, frustration och förlorad kärlek på mig. Jag visste det, och jag förlikade mig (eller intalade mig) med att jag inte ville ha det så.

- "I think it's time for you to go sweetie. It's getting late and blablabla" sa jag och erbjöd mig att följa henne till bussen. Jag såg i hennes druckna ögon att hon blev dels besviken över min brist på sängkammar-initiativ, och dels djupt imponerad av min gentlemans-natur. När vi gick arm i arm genom det svartaste East End lutade hon huvudet mot min skuldra och suckade. Hon sa att jag var den snällaste man hon träffat på länge, och jag log bara när hon gav mig sina bisous och vacklande avskedsfraser innan hon hoppade på bussen.


Och istället för att ha ångest över att ha vält omkull något olämpligt ligger jag alltså här utan den minsta tillstymmelse till oro över att någon ska få reda på vad som hänt. Jag är egentligen lite förvånad, för gårdagens handlande ligger inte direkt i linje med hur mina fredagskvällar brukar sluta. Speciellt inte om det är en söt fransyska inblandad...

Men det är bara lördag, så jag har chans till min vanliga ångest imorgon istället.

EDIT:

Suzi Quatro - Tear Me Apart. Jävlar vilken cool brud det där är. Min amerikanska vän Stephanie tipsade om henne. Stephanie har läskigt bra musiksmak, mer om henne vid ett senare faktum, som min vän Jarre skulle sagt.

Kärleksliv På 10 Kvadrat

Nu har den andra fransyskan bestämt sig för att komma till Rodeo Massacres gig på The George Tavern nästa vecka. Det var där vi träffades första gången, efter att ha spelat vårt andra eller tredje London-gig. Jag har ingen aning om hur jag ska ställa mig till det här. Flickan i fråga är en notorisk hjärtekrossare, vacker som en tavla och antagligen totalt jävla livsfarlig för en rockmusiker på dryga 23 år.

Alla har varnat mig för henne, men jag vägrar lyssna så klart. Är det inte ganska typiskt? Jag har ju nyss träffat en annan fransyska som är underbart snäll, drogfri, söt och antagligen helt upp över öronen i mig. Men istället för att träffa henne igen väljer jag att träffa någon som jag en gång delade en cigarett med. Bara för att hennes skönhet, stil, ögon och accent råkade få mitt hjärta att missa några slag för sisådär sex månader sen.

Nåväl, jag tror inte att folk (inkl. mig själv) ska oroa sig så mycket. Det här är jag skyldig mig själv, så otroligt mycket som jag tänkte på henne förut. Och jag tror knappast att det senaste året har gjort mig till en mjukis när det kommer till flickor. Kanske borde jag låta henne sova här från första natten ändå? Jag sa till henne att jag inte ville ha henne för en natt bara, och föreslog att vi skulle undvika det genom att hon skulle sova någon annanstans. Men det kanske gör större genomslag om jag låter henne sova här men inte har sex med henne... Hmm. Tål att tänkas på.

The One That Gets Away (With It)

En man sa till mig idag (fast mera invecklat och på knackigare engelska): - "I can't respect a man with a gun for hire", angående faktumet att jag spelar piano för att betala hyran. Det känns tråkigt att få sin integritet ifrågasatt, speciellt av någon man håller av, och jag tror att jag vill förklara mig för honom senare.

Apropå att hålla av någon, min favoritfransos Klemen ska flytta tillbaka till Frankrike om ett par månader. Han är nog det närmsta en vän utanför arbetet jag hittat här i London, så jag kommer att sakna honom mycket. Men förhoppningsvis är jag mera upptagen med annat då, hur det än går för mig. Han gav mig inte tillstånd att publicera en bild här, men å andra sidan frågade jag inte heller. Det är ju ändå ingen som läser. Han vet dock att jag skriver om honom, för idag frågade han och jag skrattade bara och sa: - "I just write that I know Russell Brand man"!

Och visst är han jävligt lik?

Jag sa nämligen till damerna jag bor med att han var Russell Brands, när han stod ute i hallen och provade mina cowboyboots. Klemen bara garvade och gick in på mitt rum efter att ha skakat hand med dom. Han är helt klart coolare än Russell Brand, men undrar om mina lägenhetskompisar vet vem han är?

I've Gambled Up My Life

Saker och ting kan ändras väldigt fort. Igår hände allt på en gång, och idag (efter en god natts sömn) börjar en period som säkert kommer att vara ganska betydelsefull för resten av mitt liv. Det är läskigt, skrämmande, jobbigt, fantastiskt, dramatiskt, positivt och otroligt deprimerande på samma gång.

Allt och alla man tar för givet blir så otroligt mycket viktigare när man inser att det kan tas iväg från en. Det är svårt att få någon känsla av stabilitet när det känns som att jorden gungar hela tiden. Det ska bli otroligt skönt att få se hemlandet ett tag, och samla tankarna och inte minst låtarna. Det är hög tid att producera nu, och jag hoppas kunna rida ut det här sittandes på pianopallen med båda händerna flygandes över tangenterna.

Ps. Jag har blivit lovad en sån här efter jul:



Det är min arbetsgivare Jenny som vill införskaffa en sån, och jag motsätter mig definitivt inte att få byta bort eländet dom låter mig använda.

You're A Big Girl Now

Pratade med fransyskan idag. Vi kom ju halvt om halvt överens om att ses igen, att hon skulle komma till mitt gig den femte, och stanna i två dagar. Det var ju så kul sist, och vi är ju båda unga, singlar, vackra och allt det där. Så varför inte fortsätta ses, även om vi båda vet att vi inte kan vara tillsammans? I've got a bad feeling about this...

Hon sa att hon fortfarande pratar med den där killen hon hade. Men att hon tänkte på mig hela tiden. Min inneboende cyniker skrattade bara och sa att hon bara gör det för att försöka fånga mig. Göra mig svartsjuk, få mig att gå med på saker jag egentligen inte vill. Men min inneboende skeptiker övertygar mig inte helt den här gången. Kanske hon erkände enbart för att visa att hon är ok med att jag gör vad jag vill? Jag har ju alltid en aura av "mig kan du inte få styr på", så hon kanske bara ville meddela att hon är en stor flicka som inte blir sårad så lätt. Hon vill ju fortfarande komma hit verkar det som.

Igår var jag full med några random amerikaner. Min London-bästis Klemen hade berättat för dom att jag skulle jobba i Camden, så dom kom till giget. En halvtimmes set, några ölbiljetter och sen resten av dagen ledig trodde jag.

Istället blev det häng med amerikanerna hela dagen och kvällen, och prat om det stora Amerika, musik, kläder och kärlek. Nu längtar jag till det stora Amerika när jag ligger här, gravt bakfull på min enda lediga dag.

EDIT: Ett par timmar senare
Okej, long story short: För ett halvår sen eller så föll jag för en annan fransyska. Träffade henne efter ett gig (story of my life, jag vet) men det här var annorlunda. Inte en kyss, ingen lång utlämnande konversation och definitivt inget sex. Vi bara delade på en cigarett och tittade varandra djupt i ögonen. Tyvärr visade det sig fort att hon var en annan mans flicka, och vi hördes bara kort efter det. Jag beslöt mig för att lämna henne ifred, för jag ville inte stjäla henne. Jag ville att hon skulle komma frivilligt till mig.

Nåväl, efter otaliga tankar, ett kärleksbrev som aldrig skickades och sex månader så hörs vi igen. Denna gång är hon singel. Denna gång erkänner hon att hon är intresserad av mig, och vi talar i flera timmar. Jag berättar att jag var galen i henne förut, och visar henne mitt aldrig skickade kärleksbrev. Hon tror inte att det är sant och blir väldigt rörd när hon läser vad jag en gång skrev i brinnande raseri. Nu har hon sagt att hon vill träffa mig när hon kommer till London.

Och jag vet inte vad jag ska göra. Jag vet inte om jag är skyldig "Ulf-för-sex-månader-sen" att uppvakta henne, eller om jag borde fortsätta träffa den andra fransyskan, även om det verkar smått hopplöst för tillfället. Det känns galet. Är jag galen?

Det blev visst sent igår...?

Han ramlar in genom dörren med en duns, och avslöjar direkt sin hemkomst. Han välkomnas av sin lägenhetskompis och någon som presenteras som Maddie. Maddie som namn påminner honom om en medelålders kvinna, inte alls i närheten av dom striptease-klingande Maddy, Mady eller Maide. Maddie som stod i hans hall påminde honom snarare om någon som gärna skulle vara strippa, men alltid skulle sluta som en medelålders kvinna.

Dom såg direkt vilket tillstånd han befann sig i, så dom skrattade med honom och erkände att dom minsann varit i partytagen inatt. Faktumet att dom var båda väldigt lättklädda (Maddie hade minst, endast bh och trosor) förstärkte hans misstanke att Maddie möjligen kunde vara någon hans lägenhetskompis planerade att förföra. Inte så att han på något motsätter sig högljudd lesbisk sex i sitt hem, men om sanningen ska fram han ville bara gå och lägga sig och sova.

Efter att ha borstat tänderna och svarat på frågor från dom ack så intresserade damerna, gick han in på sitt rum och tog av sig jackan. Han knäppte upp ännu en knapp i skjortan och betraktade sig själv fåfängt medan han tog av sig sina smycken.

- "You look so handsome darling" sa plötsligt hans lägenhetskompis från andra sidan korridoren. Hon såg honom från sitt rum genom att titta i spegeln i hallen. Han gick in i hennes rum och tog upp konversationen där den slutat. Hon visste sannerligen hur man skulle få honom att svara på ännu några frågor. Han bad om en cigarett och blev erbjuden en lina av något han inte visste vad det var, och inte heller var intresserad av.

- "Ah, you said you were working tomorrow and you were just getting to sleep", ursäktade sig hans lägenhetskompis, även om det var uppenbart att hon ville att han skulle stanna kvar med dom ett tag. Kanske tänkte dom sig en trekant såhär framåt småtimmarna?

Han sa godnatt till damerna och gick in på sitt rum för att röka och så småningom förhoppningsvis somna. Han måste upp och jobba imorron, för då väntar honom ännu en dag vid bandet, (eller kanske i bandet, får man tillägga). Fabriken är en replokalsstudio i norra London, och maskinen är en Yamaha-keyboard, som förhoppningsvis byts ut mot något trevligare snart.

The Piano Has Been Drinking, Not Me

Ah, lyckades landa två välbetalda repetitioner nästa vecka. Gudarna vet att jag behöver det... Och jag slipper åka till någon engelsk gruvstad tre timmar bort. Om jag bara kunde få det där fasta giget uppe i Stoke Newington skulle min ekonomi nästan kunna gå runt på ett hyfsat sätt. Nåja, mera jobb måste jag i alla fall ha.

Igår var det hemmafest hos Klemen. Det var trevligt, trots att det mest pratades franska. Några klädaffärstjejer ramlade in lite senare på kvällen, och jag lyckades bli smått berusad dessutom, vilket inte var igår. Eller jo, nu var det ju faktiskt igår.

Klädaffärstjejer utgör en majoritet här i östra London, vare sig dom jobbar på American Apparel, vintage-affärerna vid Brick Lane eller Topshop nere på stan. Alltid lite vulgärt klädda (ska jag säga?), alltid lite för fulla, och alltid i gäng. Dom är lite tuffare än dom som jobbar på café, men långt ifrån lika coola som modellerna. Hierkin är otroligt synlig bland dom unga och vackra, och jag brukade göra ett socialt experiment när jag fortfarande var ny i dessa kretsar och på deras fester.

Om jag presenterar mig som gitarrist är det most likely att jag kommer prata med rockkillar och tramps resten av kvällen. Väljer jag däremot att framställa mig som pianist kommer jag att diskutera stil, musik, mode och turnerande med dom välklädda och inte alls så fulla flickorna. Varför kan jag bara gissa, men jag har märkt att gitarristen i mig blir raggad på av thrashigare tjejer än pianisten. Pianot har klass, där gitarren bara är vulgär, speciellt den elektriska sorten. En sorts genitalia-förlängare, som sällan eller aldrig ursäktar för sig.

- Igår presenterade jag mig som pianist. Ikväll ska jag ha på mig discoboots, fuskpälskrage och cigarettmunstycke. Ikväll är jag gitarrist... (eller Willy Devilles bortglömda kusin från landet).

These Days

Jackson Browne har spelat en ganska stor roll i mitt liv som pianoprostituerad. Inte bara har han lärt mig hur jag med lätthet kan fejka "dyrt" pianospel, utan att för den skull vara särskilt teknisk. Nej, viktigare är att hans ambivalenta inställning till kärlek och lycka många gånger passerat för min egen.

Jag menar självklart att han sätter ord på saker jag själv har svårt att uttrycka, än mer tonsätta. Som "Looking Into You", låten Magnus skickade till mig ett halvår efter att vi "gjort slut" som vänner. Jag vet fortfarande inte om han menade något speciellt med det, har aldrig frågat. Men just då när jag lyssnade på den första gången kändes det som ett sedan länge bortglömt (eller efterlängtat) "förlåt, vi borde snackat om det här".

Eller den där gången jag spelat in "When Summer's Almost Gone" - låten som var tänkt att bli mitt storslagna anthem om fabriken. När jag lyssnade på den första mixen fylldes jag bara med avsky och självhat. Jag kände att trots vacker text (som jag inte stulit), grymma stråkar och Sahara-Jossans körsång... så blev låten aldrig något annat än ett löjligt försök att identifiera mig med en arbetarromantik jag knappt känt av. Två år på fabriken väger ganska lätt mot pappas 34 år på samma fabrik. Och inte fan blev den min "The Pretender". Inte ens nära...

Just nu önskar jag att det var jag som skrivit "Running On Empty".

"Gotta do what you can just to keep your love alive
Trying not to confuse it with what you do to survive
In sixty-nine I was twenty-one and I called the road my own
I don't know when that road turned onto the road I'm on

Looking out at the road rushing under my wheels
I don't know how to tell you all just how crazy this life feels
I look around for the friends that I used to turn to to pull me through
Looking into their eyes I see them running too"

För en pianohora med ett hyfsat gäng gigs i ryggen är dom där raderna ganska lätta att identifiera sig med. Och den där känslan man alltid har - gjorde jag rätt val den där dagen då jag satte mig på tåget för att aldrig nånsin vända om?

"Honey you really tempt me
You know the way you look so kind
I'd love to stick around but I'm running behind
You know I don't even know what I'm hoping to find"

... Och för någon vars förhållandestatistik inte kan vara värre är det nästan löjligt deprimerande lyssning. Ibland har jag trott att jag skyllt mina dåliga förhållanden på musiken alldeles i onödan - men det här övertygar mig (nästan i alla fall) om motsatsen.

Mannequin at the discoteque

Efter gårdagens orgel-inspelning bestämde jag mig för att ta en långsam cykeltur ner genom östra London. Vädret var helt okej för en Novemberdag, och jag hade liksom inget bättre för mig. Klockan hade blivit för mycket för att jag skulle hinna ta tag i något annat, och jag kände mig inte redo att åka hem till rummet.

Min nyfunna vän Charles hade sms:at tidigare och frågat om jag var ledig, så jag bestämde mig för att röra mig mot hans kvarter. Han bor ett par minuter bort i Bethnal Green och delar rum med sin flickvän Mathilde. Jag ringde på porten, och utan att ens titta efter vem det var släppte han in mig. 

Jag fann honom sittandes på sängen i ett moln av marijuana-rök, med ögonen fixerade på datorskärmen. 

- "Vad tittar du på"? frågade jag.

- "Baby Jane" med Rod Stewart, svarade han och såg sådär allvarligt "I don't give a fuck anyway" ut som bara en fransman kan göra.

Nog för att jag gillar Roddan, och vanligtvis brukar vara den sista att klaga på dåliga 80-talsproduktioner, men det här var nästan för mycket till och med för mig, och det märkte han.

Charles stängde av och satte på "The Last Waltz" med The Band istället, för det vet han att jag gillar. Han förklarade dock att "Baby Jane" handlar om Jane Seymour, som Rod var tillsammans med på 80-talet. 

Jag hade aldrig hört vare sig låten eller historien bakom den, så jag lyssnade igen när jag kommit hem, och jag måste erkänna att trots de triggade trummorna, Oberheim-syntharna och den hemska kavajen lyckas Rod förmedla någon sorts diskodesperation som tilltalar mig. Åttiotals-estetiken passar nästan löjligt perfekt om man tänker att han blev sårad, och istället för att sitta inne och tjura så väljer han att gå ut och dansa. Hepp.

Och hans kläder påminner mig om American Apparel-killarna nere i Shoreditch...