Ah, lyckades landa två välbetalda repetitioner nästa vecka. Gudarna vet att jag behöver det... Och jag slipper åka till någon engelsk gruvstad tre timmar bort. Om jag bara kunde få det där fasta giget uppe i Stoke Newington skulle min ekonomi nästan kunna gå runt på ett hyfsat sätt. Nåja, mera jobb måste jag i alla fall ha.
Igår var det hemmafest hos Klemen. Det var trevligt, trots att det mest pratades franska. Några klädaffärstjejer ramlade in lite senare på kvällen, och jag lyckades bli smått berusad dessutom, vilket inte var igår. Eller jo, nu var det ju faktiskt igår.
Klädaffärstjejer utgör en majoritet här i östra London, vare sig dom jobbar på American Apparel, vintage-affärerna vid Brick Lane eller Topshop nere på stan. Alltid lite vulgärt klädda (ska jag säga?), alltid lite för fulla, och alltid i gäng. Dom är lite tuffare än dom som jobbar på café, men långt ifrån lika coola som modellerna. Hierkin är otroligt synlig bland dom unga och vackra, och jag brukade göra ett socialt experiment när jag fortfarande var ny i dessa kretsar och på deras fester.
Om jag presenterar mig som gitarrist är det most likely att jag kommer prata med rockkillar och tramps resten av kvällen. Väljer jag däremot att framställa mig som pianist kommer jag att diskutera stil, musik, mode och turnerande med dom välklädda och inte alls så fulla flickorna. Varför kan jag bara gissa, men jag har märkt att gitarristen i mig blir raggad på av thrashigare tjejer än pianisten. Pianot har klass, där gitarren bara är vulgär, speciellt den elektriska sorten. En sorts genitalia-förlängare, som sällan eller aldrig ursäktar för sig.
- Igår presenterade jag mig som pianist. Ikväll ska jag ha på mig discoboots, fuskpälskrage och cigarettmunstycke. Ikväll är jag gitarrist... (eller Willy Devilles bortglömda kusin från landet).
No comments:
Post a Comment