Sömnlös Akt Två (Dom Ensamma Timmarna)

I vilken han erkänner sina problem och uppgivet inser att dom aldrig verkar försvinna eller ens mildras med tiden.

Det är som att vara drucken tänker han. Fast utan att vara berusad liksom. Yr och vimsig, visst, men klartänkt precis som vanligt. Han har fått för sig att ketamin skulle fungera på samma sätt som sömnlöshet, och även om känslorna han har är skapade helt av hans kropp och inre kemi känns det nästan overkligt att man kan känna sådana känslor en helt substanslös kväll.

Det har hänt att han fått panik när han insett att han inte kommer sova, men inte en natt som denna. Han har inget superviktigt att göra imorgon och han vet att han inte kommer att dö av det. Det är bara att invänta sömnen på bästa sätt, dvs genom att läsa, skriva och räkna (får, that is, haha). Han känner sig förgiftad, och blir av någon anledning smått äcklad av både sitt psykes oförmåga att somna in och faktumet att han ofta blir så jävla sentimental framåt dom ensamma timmarna.

Fast inte varje gång. Oftast blir han orolig, rastlös och deprimerad. Som nikotinist har han ju alltid något att fingra på, men illamåendet blir ju knappast bättre av oräkneliga cigaretter. Just inatt verkar det som att cigaretterna kommer att ta slut innan han hunnit somna, och det är ju helt fel ordning.

Klockan brukar slå både fyra och fem den andra sömnlösa natten innan han däckar av ren fysisk utmattning. Ibland lyckas det dock inte, och då kommer hela veckan att vara förstörd. Tre sömnlösa nätter kan slå ut även den bäste, hur mycket han än älskar att läsa ut 600-sidiga Dylan-biografier på bara några enstaka nätter.

Han sitter vid pianot. Stirrar på det som om det vore en fiende. Men han kan inte spela på det så här sent, hur mycket han än önskar att han kunde. Han "spelar" dock utan att trycka ner tangenterna. Fingrarna rör sig precis som dom gör alla andra kvällar, med skillnaden att smekningarna inte avger några som helst ljud. Han kan till och med skriva musik på det sättet, för han vet hur dom olika ackorden låter. Kan dom alla utantill. Eller, tillräckligt i alla fall. Han har ju inte absolut gehör, men det duger klockan tre på natten.

Ett Patetiskt Försök Till Romans

Jag skickade ett sms till brittiskan med orden: "I didn't leave. Need to see you, where can we meet in private"? Hon svarade med tid och plats och jag var nervös när jag cyklade dit. Uppklädd som en 70-talsdeckare med hatt och jeans med hög midja kände jag mig beredd på att vara mig själv.

- "Let's walk" sa jag och vi gick ner till kanalen. När vi stod under järnvägsbron sa jag att jag legat sömnlös natten innan. Jag sa att jag inte gillade tanken på att lämna London utan att veta vad som pågick emellan oss. Jag bad henne att inte bli alltför chockad över att jag stannat, jag ville egentligen bara veta huruvida hon gillade mig på ett romantiskt sätt eller inte. Hon la huvudet på sned och jag kände direkt att hennes svar inte skulle bli det jag hoppats...

- "You are awesome Ulf. You look amazing and the things you do are super cool. I mean, just this... Coming here talkin' to me like this. That's truly stunning. But it's not there. I'm really sorry, but it's just not there"...

- "It's okay. I just wanted an answer, that's it. Anyway - It's not a century for romantics, is it?", sa jag och log ett bistert leende.

- "I don't know what to say, I'm sorry" var hennes enda svar. Vi gav varandra en sista kram och efter ett "See you around" vände hon på klacken.

Jag tänkte tusen tankar på en gång. Alla ord jag repeterat innan var som bortblåsta, och det kändes som att jag stod inför 500 pers och hade glömt vilket ackord låten börjar på. Det stod dock klart för mig att hon skulle vinna det här, och även om jag inte ser mig som en bitter person i kärlek så kände jag att min karaktär inte ville ge bort allt jag redan gett.

- "I missed my flight. I didn't stay just to talk to you" sa jag bakom hennes rygg. Hon vände sig om, och jag såg att trots hennes tidigare avvisande var hon besviken på att den romantiska gesten inte var sann. Jag log ett sista leende, tände en Marlboro och cyklade iväg bortåt East End. Ridå.

Gypsy Hill Here I Come

Sådär, nu börjar man likna en riktig rockstjärna här. Missade flyget idag! Och hade dessutom dramatik med allt och alla hela eftermiddagen. Jag blev till och med dumpad before it even started med brittiskan. Detta innan klockan ens slagit 20:00! Tala om omvälvande dag. Och visst känns det på alla fronter, jag ser fram emot lugnet där hemma.

Ja, det gick ju inte så bra med brittiskan idag, tyvärr. Jag får fortsätta som Ulf The Wolf helt enkelt, för om hon inte vill att jag ska ödsla min romantik på henne, då får det faktiskt vara.

Istället gick jag på party hos våran manager, och det var väldigt trevligt. Det är en helt annan värld där i Soho, med helt andra sociala regler och spel. Jag njöt varenda sekund, men det är tidig morgon som gäller. Imorron är ännu en dag på flygplatser, hållplatser och caféer där du omöjligt kan få en god, varm vegetarisk måltid. Men sen imorron kväll...

... Mammas mat.

EDIT: Nu sitter jag på London City Airport. Mitt flyg är försenat. Jävla SAS, vad fan är det man betalar för egentligen?

So Long, East End

Vad som helst hade kunnat hända. Vi hade åtminstone kunnat kyssts. Men mina förhoppningar grusades direkt, då hennes gig var inställt och jag insåg att jag inte hade en reservplan. Det blev ett par drinkar på puben istället, med hennes syster som sällskap. Inte så att jag har något emot att träffa hennes syster, men efter tre kyssar så hoppades jag på något mer intimt än en familjesammankomst. Avskedet var svalt, och det grämer mig att inte veta om det var systern som förstörde allt, eller om det helt enkelt inte var meningen att vi skulle säga hej då till varandra på ett mer romantiskt sätt.

Jag känner mig lite löjlig där jag ligger i fullaste CBGB-mundering och tänker tillbaka på sms:et jag skickade efteråt. Jag tror inte att hon kommer svara, för hon hade säkerligen inte samma intentioner som jag ändå. Nåväl, imorron reser jag till Sverige igen, och då ska jag försöka glömma allt vad brittiskor, fransyskor och portugisiskor heter. Kanske kommer jag välja att somna in i de välbekanta svenska flickornas armar (igen)? Och ligga där och mysa i obehagskänslorna som kommer när man egentligen bara längtar bort, hem eller vart som helst.

So Long, East End, vi ses snart igen. Jag vet inte hur och om jag kommer att fortsätta med bloggen de närmsta veckorna, då jag måste fokusera på annat skrivande också. Dessutom är jag ju inte The Piano Prostitute när jag är i Sverige, right? Vem jag är där återstår att se, i alla fall om jag ska se mig själv utifrån andras ögon.

"Dude, that's fucking wicked man"

... Det sa Tom, dagens ljudtekniker efter avslutad session och obligatorisk genomlyssning. Idag var det mer ryggdunkningar än suckar, så alla lämnade studion glada och belåtna. Men jävlar vilken lång dag det varit... 10:30-03:00, och jag som har sovit så lite redan. Nåväl, jag tänker ta igen förlorad sömn så fort jag landar i fäderneslandet.

Imorron gäller möte med vår manager, upphämtning av grejer från studion, och sist men inte minst ska jag ju till dansösens gig. Måste komma ihåg att packa kläder och skriva ut flygbiljetten också. Jag tvekar inför det ack så viktiga klädvalet, men jag ska färga min utväxt i alla fall. Mina ögon har hämtat sig från översminkningen i Leeds, så jag kanske kör en Minken fullt ut med sotade ögon och håret bakåt. Vad som helst kan hända.

Sömnlösa Nätter I East End

Jag måste sova. Det har varit alldeles för lite av det dom senaste dagarna. Det gäller tydligen flera i min lägenhet, för Nesh bad oss nyss att snälla vara tysta, för hon ska upp tidigt imorron. I don't mind, jag är trött, och även om jag gärna skulle prata med Lara så borde jag ändå sova.

Daten med brittiskan var ganska cool trots att jag var blyg och kände mig obekväm i början. Men efter middag och ett par obligatoriska puböl förseglades det hela med en kyss, den tredje och bästa i ordningen. Hon äger många features mina senaste flings har haft, med skillnaden att hon är Londonflicka, kommunicerar briljant och är blond. Hon är äldre än mig, konstnärligt lagd, vacker och verkar nästan lika intresserad av mig som jag är, haha.

Jag kanske får tid att se henne igen innan jag lämnar för vinterledigheten. Hon spelar på onsdag, förbandsgig nere i Shoreditch. Jag hoppas att jag får tid över från studioarbetet, för isåfall ska jag doll myself up i mina bästa kläder och gå dit för att stjäla en sista kyss i pjäsen om mitt liv som självutnämnd dandy i East End. Innan vinteredigheten, that is.

Each Word's A Beat Of My Heart

Igår var det en lång dag. En väldigt lång dag. Men cateringen var schysst och det fanns assistenter och extras att flirta med, så dom första 10 timmarna var ganska okej. Sminkösen och the second assistant var båda ganska söta, och jag roade mig med att blinka åt dom under tagningarna, när jag såg att kameran inte var riktad åt mitt håll. Blinka på samma sätt som jag föreställer mig att Willy Deville skulle kunna göra när han spelar in videos. I'm such a tramp.

Lustigt nog var mina tankar långt borta och flirtandet var bara ren rutin. Jag tänker fortfarande på dansösen och hoppas med hela mitt hjärta att hon kommer vara den som sms:ar först idag. När vi sågs i lördags (på en 45 minuters date) var det jag som stal en kyss från henne. Lite längre den här gången, men det var på bussen så jag var tvungen att kliva av mitt under pågående kyss. Och jag fick reda på flera förbluffande fakta om henne, som knappast ställde henne i sämre dager...

Idag är jag förkyld som satan men måste ändå lägga sångpålägg till en låt. Förhoppningsvis går det fort så jag kan sticka till Camden för min julshopping efteråt. Jävla Leeds, varför skulle det vara så kallt där uppe? Min hals känns förjävlig.

EDIT: Tio minuter senare... Åh jag fick nyss ett sms och var bombsäker på att det var från dansösen. Men nej, det var bara från Jenny (sångerskan jag jobbar för) som tackade för igår.



Där har vi självaste Minken i hög person. Fatta hur många assistenter den mannen har blinkat åt i sina dagar. Det där är för övrigt en av mina favorit-cheese låtar.

Bakfylleblogg nr. 1

Hon svarar inte. Det är det viktigaste i min självcentrerade lilla värld just nu. Det är så jag tänker. Kanske hon inte har pengar på mobilen? Kanske hon inte är intresserad längre? Senaste livstecknet från dansösen är ett sms igår kväll och om ett par timmar är min ledighet över för den här gången. Jag vill träffa henne igen, och jag vill träffa henne nu. Otåligare kille får man nog leta efter, men jag bestämde mig alldeles för tidigt för att vara intresserad av henne. Och nu svarar hon alltså inte. Jag ska försöka ringa igen efter att ha duschat och styrt upp mig själv.

Jag måste dessutom välja två outfits inför videoinspelningen imorron. Jobb-bandet ska upp till Leeds och spela in nån crappy video för BBC. I alla fall är det så jag uppfattade det, även om jag egentligen bara lyssnade efter hur mycket vi skulle få betalt och hur länge vi skulle vara borta. Vi åker till Leeds 06:00 och åker hem 22:00. Det är tamejfan så hemskt att jag vill gråta, typ ett helt dygn i nån håla uppe i norr. Svinkallt kommer det säkert vara också.

Giget igår var kanon och efterfesten var minst lika bra. Det var länge sen jag var full kändes det som, och att röra sig i dimman bland alla konstiga människor var både obehagligt bekant och samtidigt något helt nytt. Jag blev skrämd av en skitläskig tjej som utgav sig för att vara vocal coach. Jag råkade gå in i ett rum där hon stod och sminkade sig, och helt plötsligt började hon göra konstiga ljud och ställa frågor. I mitt druckna medvetande bestämde jag mig för att hon var galen, och det stämde säkert, för en timme senare slog hon en volt från köksbänken ner på vardagsrumsgolvet. Men då stod jag och halsade vodka, precis som jag brukade göra back in the old days.

Därav bakfylla. Därav att min scenkostym ligger skrynklig i ett hörn. Därav att jag har slut på pengar på mobilen. Därav att det känns som att hela världen är på mina axlar, trots att jag borde vara glad och så.

Nej, nu måste jag sluta bitcha och ta tag i mig själv. Jag vill egentligen sova, för jag sov knappt något i natt. Jag var tvungen att krypa ner hos min flatmate Ness, för på något sätt lyckades min dörr gå i baklås. Det var snällt av henne, även om jag borde gått och lagt mig i Laras säng istället. Hon lyckades nämligen släpa hem en tjej som vanligt, och det hade säkert varit mer intressant att ligga mellan dom...

"Ursäkta att jag är sen till mötet..."

... Jag hittade inte min slipsnål.

Post Show Traumatics

... Eller eftershows-tragik, som det borde heta på gammal showbiz-svenska. Mycket har hänt ikväll, och jag är ganska nöjd med hur det hände. Förutom att jag glömde min väska + scenkostym på The Macbeth (puben vår klubb huserar i) gick allt ganska bra.

- "The show was amazing", sa Scott Cohen, våran manager. Och jag blev glad när han sa det, för jag höll med. Hyfsad publik, bra ljud och vårt starkaste set nånsin. Hade jag varit Håkan Hellström hade jag sagt att jag skrek euforiskt, men nu är jag inte det, så jag nöjer mig med att vi spelade bra. Alla nöjda och belåtna på den fronten. Now, moving on.

Flickorna.
Fransyskan (nr. 2 i ordningen, min "gamla fling") kom in först av alla, och hon gick in som att det var självklart att hon skulle vara där. Jag blev chockad, för jag trodde hon åkt hem, och var inte alls förberedd på att prata med henne igen, än mindre att finna henne väldigt attraktiv. Men det är som att leka katt och råtta med henne när vi pratar. - Nåväl, låt leken börja, för in i rummet kommer portugisiskan, i all sin latinska prakt. Hon dansar framför scenen bredvid fransyskan och jag vet inte vem jag ska blinka åt, eller vem jag förväntas le åt.

Efteråt går allt snabbt. In i "logen" och byta om och ordna logistiken. Jag hjälper till med the load out, men jag slipper åka med i bussen och droppa av våra saker. Jag blir anförtrodd uppdraget att hänga kvar som värd och avsluta kvällen. Jag får en drinkbiljett och hinner inte ens smaka min Jim Beam med Ginger Ale innan jag ser brittiskan jag dansade med på The George Tavern. Hon står på andra sidan baren och pratar med ljudteknikern. Jag tar en jävligt djup klunk drink. Och sen en till.

Fransyskan ställer så klart till med något som kan liknas vid en scen. Framför själva scenen lustigt nog. Mitt på dansgolvet börjar hon högljutt fråga varför jag är så arrogant, och säger att jag borde vara snäll mot henne. Ibland slänger hon in en flirtig (och ibland sexuellt utmanande) kommentar som för att hålla mig intresserad. Det fungerar så klart, och jag larvar mig en stund med att slänga käft med henne. Jag säger att hon minsann inte visat sig intresserad från början så varför bry sig. Hon säger att det inte varit hennes mening, och jag skrattar bara och spelar lugn. Hon viftar med handen och jag säger att hon borde gå efter avslutad viftning, för så fungerar det i de sitcom-program hon fått sitt manér. Hon blir självklart förbannad (jag kan knappt tro att jag sa det) och går iväg med orden att jag kan hänga med mina groupies.

Jag pratar med dansösen från The George istället. Hon visar sig vara väldigt trevlig, och mer mogen än jag väntade mig. Hon verkar ung och ganska vårdad, men samtidigt vild och med det där dockliknande rock and roll-utseendet. Vi pratar länge och jag glömmer helt bort portugisiskan och fransyskan. Hon säger att hon är intresserad av mig och frågar om jag vill gå ut med henne. Jag bara ler och säger att jag gillar hennes stil. När det är dags att gå stjäl hon en kyss på munnen och voilá, min kväll är perfekt.

Jag berättade nyss allt det här för Lara, och hon sa att jag är en galen man. Eller hur man nu vill översätta "You're crazy man!" Okej nu börjar det här kännas som fylleblogg nummer två. Eller jag är väl kanske inte full i ordets rätta bemärkelse men jag är påverkad och vill sova inför morgondagens få men ack så betydelsefulla uppgifter.

Enter The Circle Of Trust

Nu blev det sådär mycket igen. Jag hinner knappt med i svängarna längre. Ikväll är vi värdar för en kväll på Macbetch i Shoreditch, och det kommer säkert bli skitkul. Enter The Circle Of Trust kallar vi kvällen, och jag har fan lite premiärnerver... Smart som jag är har jag bjudit in både den blonda CBGB-but-too-young-bruden och den sköna portugisiskan, så möjligheten till förvirring är stor. Speciellt eftersom båda säkert tror att dom är exklusivt inbjudna. Men nu är det slutlekt, ikväll vill jag kyssas, inte bara retas. Jag tar inga chanser.

Vi har blivit erbjudna en liten singel-release i Mars som skulle vara bra PR. Jag tror att vi kommer att signa för det, även om vi egentligen är ute efter the big fishes. Det är ändå bara temporärt och inte mycket alls, så vi får se.

Nästa söndag måste jag åka till Leeds och göra en video med jobbet. Det suger. Jag vill inte spendera en heldag i norr på Guds heliga dag. Speciellt inte för att spela in musikvideo. Jag bad Sebastian fråga managern om vi inte kan få mer betalt, för det är faktiskt en lång jävla dag. 06:00-22:00. Och sen direkt in i den obligatoriska hyrbussen för tre timmars resa ner till London. Jag kommer garanterat att låna lite Bromozepam av Charles och försöka däcka i den där bussjäveln.



Sådär ser postern ut för ikväll. Fin va?

Discodagar

Jag såg "It's All Gone Pete Tong" på Laras rum nyss. Vi gillar den båda, trots att hennes discodagar vida överstiger mina. Visst händer det att jag dansar ibland, men för Lara är det en helt annan sak. Dom gånger jag följt med henne till dunkla technoklubbar i Shoreditch och champagne-klistriga dansgolv downtown har jag insett hur lite jag egentligen vet om sånt.

Senast var det åtta timmars klubbande. Det kanske inte ser så jävla farligt ut när man ser det framför sig: 21:00-05:00. Men det är ju faktiskt ett helt arbetspass. Ett arbetspass på ett ställe där den vanligaste lunchen består av kopiösa mängder Mojitos, MDMA och cigaretter ute i kylan. Inte undra på att Lara oroar sig för rynkor, stackarn.

Jag själv var sliten i två dygn, trots att jag inte spenderat en krona på vare sig berusningsmedel eller entréavgifter. Det lönar sig att gå ut med ett proffs, för det är gratis inträde (hon pussar dörrvakten på kinden) och på varje ställe finns det någon som bjuder på drinkar. Jag åker bara med, som ett litet lamm på väg till slakt medan hennes väninnor stöter på mig och bartendern häller upp ännu en Jack Daniel's och cola. Jag finner situationen både motbjudande och alldeles underbar när jag sakta flyter in i dimman och bort från verkligheten.

Don't Think Twice (It's Alright)

Jag slapp gå på "meet and greet"-partyt hos Placeboproducenten igår. Det var skönt, för det partyt var i väst, och jag hade inte den minsta lust att sitta och åka 1,5 timme bara för att skaka händer. Inte min idé av hur en trevlig kväll ser ut. Istället hängde jag med Charles och Mathilde, vilket var fantastiskt trevligt. Vi pratade om allt möjligt, och dom bjöd på Guinness på puben innan vi gick till festen.

Som vanligt när det är fest på "The Paki Mansion" var det östra Londons musiker och American Apparel-tjejer som dominerade bland gästerna. I alla fall i antal. Klemen och alla andra som bor i huset var redan beyond fylla när vi anlände och det första jag såg var fransyska nummer två, dansades i vardagsrummet. Jag försökte undvika henne så gott det gick och satte mig på övervåningen.

Det gick ungefär en timme innan jag konfronterades med ett "Why are you hiding in a room"? från fransyskan. Jag svarade att jag ändå inte skulle bli full, eftersom jag måste sova tidigt och länge. Hon sa att jag såg fantastisk ut och att hon önskade att hon träffat mig mer. Jag visste helt ärligt inte hur jag skulle svara, för jag hade redan berättat för mina vänner att det inte skulle bli något mellan oss. Men hon var vacker, och även om hon känns själlös kan jag inte hjälpa det. Jag känner attraktion för henne, och jag vet inte av vilken anledning. Hon hade definitivt träffat andra killar under sin vistelse, men so what? Vi är ju inte ringmärkta.

Hon bad mig att stanna tusen gånger, men jag tröttnade på natten och ville hem. Jag lovade att ringa henne på måndag, vilket betyder att jag har dagen på mig att tänka igenom hur jag vill att det här ska sluta. Jag trodde det var över redan innan det börjat. Jag nynnade den avslutande versen i "Don't think twice" för henne, och jag såg i hennes ögon att hon inte förstod vad jag menade.

- "I'll call you monday, ok? And then we'll see what happens"...

Sen gick jag, fortfarande nynnandes...

I'm walkin' down that long, lonesome road, babe
Where I'm bound, I can't tell
But goodbye's too good a word, gal
So I'll just say fare thee well
I ain't sayin' you treated me unkind
You could have done better but I don't mind
You just kinda wasted my precious time
But don't think twice, it's all right

Det Känns Som New Orleans

Giget gick bra. Vi hade (som vanligt) smärre tekniska problem, och tyvärr var det inte bara en Boss Stereo Flanger som tjallade den här gången... Men vi överlevde alla, tack gode gud, och vi gjorde till och med ett extranummer. När man spelar "klubbnätter" (fritt översatt, horans anmärkning) brukar det oftast vara fuck off and leave efter avslutat set, men på The George är det annorlunda. Lite mera sydländskt, som någon i förbandet sa. Om det med sydländskt menas dålig organisation men sjukt skön vibe så är jag böjd att hålla med.

Mycket flickor ute ikväll, och jag hade fantastiskt trevligt med allihopa. Jag hade en dance off med en ung CBGB-but-too-young-lookalike (typ 19 år, väteperoxidblond och i kort skinnjacka) till "Welcome to the Jungle". Hennes band ville uppträda som förband åt oss och hon verkade intresserad av mer än så. Kände mig som rena rama John Travolta på dansgolvet, och flickan i fråga (vars namn jag inte minns) betedde sig som jag föreställer mig att en Sunset Boulevard-strippa anno 1983 skulle gjort. Bland annat tryckte hon sin rygg mot en träpelare under ett gitarrsolo medan jag höll takten med klackarna. Det var ett par vilda minuter, och även om det såg bäst ut genom hennes och mina ögon är jag nöjd. Hon fick mitt nummer.

Det var även en mörk skönhet inblandad. En vän till en vän som jag hade ett vagt minne av att ha träffat tidigare. En temperamentsfull portugisiska precis som Lara. Vi följdes åt till samma fest efteråt, och vi pratade länge. Fransyskan från tidigare i veckan var där med, i sällskap av nån annan snubbe som hon säkerligen legat med. I alla fall om man ska tro Klemen. Jag är glad att det inte blev mer av den förälskelsen, och vi växlade inte heller många ord under kvällen.

Jag följde portugisiskan till bussen med lögnen "I'm going that way anyway so we might as well take company". Inte så att hon verkade ha något emot det, tvärtom flirtade hon ganska friskt under hela kvällen. Hon påminde mig om någon annan mans flicka i Stockholm, och hon fick mig att känna mig bekväm. Bussen avbröt oss alldeles för plötsligt, och en kyss på kinden blev inte ens kall i vinden innan hon var borta.

Jag log och sms:ade hennes kompis och bad om hennes nummer. Jag försökte vara "flirtatious but not persistive", (som söndagsbilagan säger att man ska vara) men antingen är jag full/trött eller så är hennes svar jävligt konstigt. Nåväl, imorron är jag ledig, så jag kanske kan ägna dagen åt att luska ut vad hon menade.


ps. Förresten har Sebastian hjälpt mig lite med trummor till en låt jag gjort, men jag får inte huvudet runt det heller, så jag är kanske lite berusad ändå. Det gör det här till min första officiella fylleblogg. Den 6e December, en lördagsmorgon klockan 04:09 togs oskulden.

Romeo Is Bleeding

Lara kom hem klockan nio imorse och väckte mig med en kram och en puss. Jag hade glömt att jag fylle-sms:ade henne och berättade om min katastrofala (nåja, egentligen inte) kväll. Ingen utgång, ingen kyss, ingen dans... Bara jag och alkohol. För att romantisera bilden än mer kan man lägga till att jag spelade Dylan på gitarren halva kvällen.

Lara var så klart packad och hög, och jag hör att dom pratar i hennes rum fortfarande, 11:11 en torsdagsmorgon. Hon kommer att vara sliten ikväll.

Själv ska jag iväg och jobba om några minuter, trots att kroppen värker av alkohol-avtändning från igår. Jag drack inte ens särskilt mycket, jag förberedde mig bara för ett samtal som aldrig kom. Kanske hon inte vill se mig mer, eller så fick hon väl annat för sig. Vad vet jag, ringde gjorde hon i alla fall inte. Och jag känner helt ärligt inte någon jättelust för att bjuda henne på middag ikväll, om konversationen ska halta mer än Tom Waits 1980.

EDIT: Puh, det var ett ganska slitsamt rep. Kroppen värker fortfarande och huvudet skriker efter paracetamol och kodein. Eller alkohol, eller vad som helst egentligen. Jag sms:ade fransyskan och frågade vad hon gjorde och hur det var med henne. Inget svar en timme senare betyder väl att hon antagligen inte heller är sugen på att gå på middag ikväll. Jag ska ju ändå på nattrep, så för mig gör det inget att slippa lägga ut pengar (som jag inte har) på en middag som säkerligen inte leder nånstans. Lika så gott att begrava sig i allt annat och försöka glömma mina patetiska försök till romantik.

Happiness Is A Warm Gun

Ah, det är soligt i London idag. Fransyskan tog med sig solen!

Jag röker en cigarett i solskenet och lyssnar på Minkens debutplatta medan jag skriver. Eller ja, solen som kommer in genom fönstret, that is. Jag vaknade pigg och vid gott mod idag, med vetskapen om att idag kommer jag att träffa min gamla fling privat för första gången. Det kan gå precis hur som helst, men jag är inte särskilt orolig.

Det var ganska lite folk på Sainsburys (livsmedelskedja) idag, och jag tog mig tid för att plocka på mig den perfekta frukosten. Organisk yoghurt, min favorit-Tropicana, toastbröd utan kanter (flyttar jag tillbaka kommer jag sakna det) och organiska ägg. Championship breakfast! Favoritkavajen är på, och om fem minuter åker jag till St Pancras för att hämta henne.

Jag kanske borde köpa en blomma?


EDIT: Oj, det där gick ju inte alls som jag hade hoppats. Just nu jobbar jag på att bli tillräckligt berusad för att våga/orka/vilja gå och träffa henne igen. Jag sa att jag skulle joina henne och våra gemensamma vänner på The Victoria (pub) i Mile End men jag vet faktiskt inte hur det blir med det där. Jag är besviken. På mig själv, that is. Dagen hade kunnat bli den bästa dagen i mitt liv, om jag inte hade förutsatt att den skulle bli det...

There Is A Light That Never Goes Out

Idag ska vi öva stämmor på jobbet. Och jag börjar klockan ett. Lökigt.

- "Ay Ulf, which one are you duin? The major fifth"? kommer Rick att fråga när vi jobbar på refrängen till "Hey Now".

- "No Rick, I'm doing the minor third"... kommer jag att svara, precis som varje gång han ställer den frågan.

Mannen som aldrig kommer ihåg sina stämmor heter Rick Hornby (yes, det är hans riktiga namn), kommer från Manchester och har "There is a light that never goes out" intatuerat över hjärtat. Han har modellerat sig efter sina hjältar i The Smiths, spelar på en röd -68 Gibson ES335 (precis som Johnny Marr en gång gjorde) och är väldigt trevlig att spela med. Han är precis som jag inhyrd, med skillnaden att han faktiskt spelade på plattan som Jenny spelade in.

- "I'm gunna 'ave me a Yorkie bar (engelsk chokladsnask) while you smoke" kommer han att säga direkt efter lunch, och jag kommer precis som alltid skippa möjligheten att prata The Smiths med någon som andats och levt närmre bandet än någon annan jag mött. För ett par år sedan hade jag blivit grön av avund varje gång Rick öppnat munnen, men jag har "kommit över" The Smiths (ursprungligen Zander som sa det om sig själv) och pratar hellre om gamla gitarrer eller strippor vi känner. Men visst får jag (23 år gammal, mind you) lite nostalgivibbar när han ler och säger:

- "Have I told you abaut the time I did blow with (valfri Madchester-kille)"?

- "No Rick, you haven't"...

Ibland känns det som att jag skulle kunna sluta som honom, med vacker flickvän, tillräckligt med jobb för att ha snygga kläder och allt uteliv man kan önska sig. Spela på nån skiva här och där men mest flyta omkring i tillvaron, lite nöjd med att vara musiker trots allt. Men jag tror faktiskt inte att jag kommer sluta så. Jag kom trots allt över The Smiths.


EDIT: Nyss hemkommen inser jag hur jävla skitigt mitt rum är. Städdags. Och imorron kommer fransyska nummer 2 till London. Det var egentligen tänkt att vi skulle träffas först på torsdag och gå på date, men hon fick inte tag i en Eurostar-biljett som passade. Inte så att jag motsätter mig en hel dag tillsammans med henne, för jag är sjukt upptagen från torsdag morgon till söndag kväll med två rep, ett gig och en heldag i studion...

Hon sa att hon ville höra mig sjunga. Men jag har glömt alla mina paradnummer, eller ersatt dom med andra låtar. Det var länge sen jag sjöng för en flicka och inte en publik. Det var nog flera år sedan jag försökte få någon i säng med "Hallelujah" eller ens "There is a light that never goes out". Vad fan skulle jag sjunga nu? Dylan? Eller kanske:



Little Steven And The Diciples Of Soul - Inside Of Me

Det här är galet underskattat i mitt tycke. Kanske inte hittigt nog för vissa, eller för substanslöst för andra. För mig är den här låten något som Moneybrother borde ha gjort en cover på. Precis som att han borde gjort Eldkvarns "I Skydd Av Mörkret" för länge sen...