Lördagskvällar är alright för slagsmål

Ensambrunch i sängen - check.
Besök på museum - check.
Spenatsoppa med hackat ägg + smörgås med brie - check.
Jack Daniels och cola med dubbel citron - check.
Cigarett - check.
Påklädd och klar - check.
Påfylld fickplunta - check.

Nu saknas bara något crazy party att gå på. Och att T ska ringa så klart.

Rockpiano

Jag hittade Rod Stewarts "Smiler" på Spotify. Jag har försökt att ladda ner den i typ en månads tid, och nu blev jag galet glad. Jag har blivit så barnsligt förtjust i rockpianon dom senaste åren, och här erbjuds ju både det ena och det andra. Elton Johns pianobreak i "Let me be your car" är fantastiskt...

Jag stannar inne ikväll. Jag pratar med två blonda amerikanskor som heter Stephanie via facebook. Vad är oddsen? Nåväl, dom är inte direkt lika till sättet. Fast båda lyssnar och diskuterar gärna rock. Briljant. Jag vill till L.A och N.Y snarast.

"I need everything
The world owes me
I tell that to myself
And I agree"

Jag slår vad om att 2000-talets dandys kommer att vara kända för att citera Alice Cooper, spela rockpiano och stanna inne på fredagarna.

Berusa mig du

Då var inspelningarna avklarade för den här gången. Det låter väldigt bra och alla är nöjda. Det är jävligt kul att spela in med Richard, och allt har gått lysande.

I helgen vill jag ut och göra något tror jag. Och så vill jag spela piano. Helst lite berusad samtidigt... Fast först ska Gibson J55an premiärgigas på torsdag. Sjukt att jag aldrig spelat med den live förut.

Från Mitt Ekorrhjul

Blablabla...studion med Rodeo Massacre. Blablabla...skriva blogg, skriva låtar. Blablabla...Laptop. Blablabla... Cigarett och godnatt.

Ibland är det skönt att censurera sig själv.

En dag vid bandet

Bilden är från när vi fortfarande repade i Tottenham Hale. Bakom en Wurlitzer och en gammal Yamaha-ruska och dessutom helt nyvaken om jag inte minns fel. Det var sångerskan i jobb-bandet som tog bilden, och hon framkallade den på sin portabla Polaroid-skrivare. Den mest onödiga gadget jag sett faktiskt, om man nu inte råkar vara spion eller nåt.

Ikväll gigade jobb-bandet utanför London och resan till och från stället var... hemsk. Var tvungen att åka med managern, och han babblar helt jävla oavbrutet. Kan knappt höra mig själv tänka.

Som både ni och jag märker kan jag inte skriva alls idag verkar det som. Därför får det räcka med bilden.

Henry Mancini

Jag tände nyss nattens sista cigarett (och lyckades spilla aska på mitt bröst också). Det är så mycket i skallen nu så att jag knappt kan tänka. Än mindre sova så klart. Skrivande, skapande, framförande, utförande, slutförande... Det är så mycket jag vill göra, men samtidigt finns det så mycket jag redan gör. Fast det är väl undanflykter förstås. Jag borde aldrig vara trött eller omotiverad. Jag är ju ung.

Basisten i jobb-bandet sålde mig åtta snusdosor häromdagen. Mocca mint mini är väl knappast en favorit för ett proffs som jag, men det duger mer än väl när man bor i ett land som betraktar snus som något barbariskt. Ingen här stör sig på att man röker i sängen, men att lägga in en snus när man kollar på film framkallar oframkomligt skrattsalvor från vem som helst. Till och med från den annars så öppensinniga Lara.

Jag betalade basisten med en middag på lågprisrestaurangen/-puben Wetherspoons. Jag har varit där förr med en MTV-tjej och det är ruskigt billigt jämfört med nästan allt annat som finns i London. Åtta dosor snus kostade mig typ fem pund, och då åt vi varmrätt + efterätt och drack varsin San Miguel. Sjukt. Måste visa det för föräldrarna nästa gång dom kommer hit. Basisten var i alla fall nöjd, speciellt eftersom han slutade snusa för ganska länge sedan efter att ha gjort slut med sin svenska flickvän. Nu suktar han istället efter mina cigaretter efter varje gig, men han håller sig i kragen karln. Bra karaktär.

Inte som jag.

Ah, den blåa röken skingras till sist och jag ser laptopen igen. Den är trasig och solkig, inte alls lika vacker som dagen jag köpte den. Jag skulle gärna få den lagad, än hellre en ny. Men jag har så klart inte råd med en ny Macbook, så vi får se hur det blir med det. Jag måste i alla fall laga och fixa ihop den. Göra en stor-rensning så att jag kan få plats med lite nya grejer.

Nya grejer ja. Puh...

Fan, varför ska klockan jämt hinna slå både tre och fyra innan jag kan somna? Det vore fantastiskt att somna vid midnatt EN gång i veckan i alla fall. No howling at the moon. Time-out. "En bläcka mitt i en vit vecka" - fast tvärtom då. Vem var det som sjöng det förresten?

Skitsamma, det var inte Henry Mancini i alla fall. Och det är honom jag förtvivlat försöker hitta information om via google. Jag vill veta om han gjorde ledmotivet till den klassiska deckarserien "Streets of San Francisco". Ni vet, Michael Douglas genombrottsroll. Varför är inte Zander online kvart i fyra (fem för honom) på morgonen?

Ingen tvingar mig att skriva

Jag vill sova. Och det står trots allt "Schemalagt avbrott vid 4:00PM" högst upp på bloggen, så det är väl bäst att passa på att skriva medan tid är. Jag försöker lägga till mig med vanan att skriva något varje dag, oavsett vad. Låttexter, blogg, brev... Spelar ingen roll. Det funkar litegrand faktiskt. Igår skrev jag ett helt ark, vilket jag inte gjort sen jag lämnade Sverige senast.

Men den här veckan är tuff. Fyra gigs och fyra repetitioner. Klart jag inte orkar vara superkreativ om kvällarna/nätterna då...

Främlingars Fotografier

Utdrag ur en konversation från en pub på Brick Lane, östra London.

Han: - Jiises baby, det var en väldans massa frågor! Jag har inte hört dig prata så här mycket förr.

Hon: - Det är för att du inte känner mig. Jag är nyfiken av naturen och slutar aldrig. Vänta tills du ser mig berusad.

Han: - Haha, jag är inte säker på att vi kan tillåta oss såna excesser idag, kan vi?

Hon: - Nej egentligen inte, jag hade en hård helg. Hade vi sprungit in i varandra hade du märkt hur det är när jag är full. Jag var helt smashad både fredagen och lördagen.

Han: - Hur det är med frågorna menar du? Well, jag skulle ljuga om jag sa att min helg var lättare. Jag var klädd för att besvara frågor, men dom jag fick i helgen var inte alls lika intressanta som dina. Plus att det är lättare att tänka klart över en Guinness på puben än på ett flatparty med 50 pers...

Han reser sig och går på toaletten. När han kommer tillbaka talar hon med en man i 50-års-åldern. Hon nickar med ett leende åt mannen och går sen och sätter sig igen.

Hon: - Mannen där borta vill visst ta en bild på oss tillsammans. Han säger att han gillar hur ljuset faller på min klänning här i hörnet, och han säger att han gillar din stil. Han är visst en pensionerad målare som roar sig med att ta bilder på folk på stan.

Han: - Vi kan väl inte säga nej till konsten, kan vi baby?

Hon: - Självklart inte. Speciellt inte eftersom jag just berättade för honom att jag ska fotografera dig imorron, främling.

Mannen kommer fram till bordet och börjar justera inställningarna på sin kamera.

- Put that pint of Guinness in front of you, mate. And look at each other like you're talking.

Mannen börjar ta bilder.

Hon: - Jag visste inte att du orsakade sån uppståndelse när du går ut.

Han: - Sluta smickras milady, vi vet båda två att det är din skönhet han vill fånga. Jag själv är bara en Guinness på ett bord. Lika svart till sinnet och med samma vita krage. Jag är bara med för att framställa dig ännu bättre.

Hon: - Du kan verkligen snacka du, sailor. Hade jag inte vetat bättre hade jag nästan trott att du var en riktig gentleman i den där fina kostymen.

Han: - Höll jag inte upp dörren nog åt dig när vi gick in?

Hon: - Du höll till och med ut stolen för mig.

Han: - Och som den gentleman jag är tänker jag inte heller dra fördel av tillfället och kyssa dig.

En Dandys Dagbok

Jag börjar få funderingar på vad jag ska göra med den här virtuella ego-tidsskriften. Ska jag lägga ner och koncentrera mig på bandet, jobbet och att överhuvudtaget leva? Eller ska jag göra något nytt med den? Jag klarar inte av att hålla saker och ting likadana allt för länge, allt måste utvecklas, gå framåt och bli något nytt. Nåt fräscht.

Maybe we should re-decorate? Det är väl vad man brukar göra när man krisar med varandra i ett vanligt förhållande? Just nu känns det inte så jättelockande att lägga ner skrivandet här, eftersom det utgör 90% av det kreativa skrivandet jag lyckas få ur mig nu för tiden. Jag lovade mig själv och omvärlden att göra klart en låt den här veckan, men trots tre timmars stirrande på textdokumentet idag fick jag inte ner ett ord värt att "äpple+S".

Men jag kan ingenting om inredningsdesign (min ena vägg är täckt av utklipp från olika rock-fanzines och politiska flygblad från tuben). Och jag kan ännu mindre om webdesign. Kanske någon där ute kan hjälpa mig, vi får se. Kan man ha en blogg-producent för övrigt?

Även om det skulle bli så att jag skulle utveckla det här så måste jag ändå tänka över hela blogg-grejen. I och för sig har jag sett tillräckligt många bloggar för att inse att som medium är det kanske inte alltid det bästa rent litterärt sett, men det är ju onekligen ett intressant instrument för dom (få) som kan stava.

En dandys dagbok alltså... Jag ska fundera lite mer på det här. Jag vill inte forcera fram något.

Nu väntar jag på en vän. Eller en "älskarinna", whoever calls first så att säga. Men kvällen ska spenderas med min nyinflyttade vän, inte med någon som jag knappt ens kan klassificera som ett tidsfördriv. Att vara med henne (eller någon som henne) kan liknas vid självspäkelse för någon som skattar ensamheten högt. Men ibland blir det för ensamt (och vad är då bättre än en omfamning som bara påminner mig om hur ensam jag egentligen är?)

Det där var konstigt skrivet tycker till och med jag. Nåväl. Fylla, någon?

Brenton, Fem År Senare

Mitt första riktiga band hette Brenton, såvitt jag förstått i efterhand efter karaktären "Robert Brenton" i David Lynchs fantastiska "Wild at Heart". Det var Magnus som kom på namnet, och jag hade nog inte ens sett en Lynch-film då. Magnus verkar på något märkligt sätt alltid upptäcka saker före mig. Jag är för upptagen med mig själv för att hinna lyssna på (än mindre ta in) allt som surrar runt omkring. Ingenting verkar förvåna eller förvirra mig, så jag har mer än ofta förhållit mig likgiltig när andra blivit uppspelta. Jag är fortfarande extremt dålig på att hitta ny musik att älska, och författare eller filmmakare existerar knappt i min lilla bubbla.

I alla fall, bandet bytte snabbt namn till Alistair. Jag tror inte ens vi hann göra en enda konsert under namnet "Brenton". Rätta mig gärna om jag har fel, för det är svårt att minnas exakt. Vi var pojkar, inte ens myndiga. Tre små glin som började spela ihop efter skolan. Vi blev snabbt flera, och efter att ha sparkat en lögnaktig basist hittade vi vår slutgiltiga form som kvintett. Men då hade det redan passerat ett par år, och det gick väl hyfsat sådär som det borde gå för ett gäng ambitiösa gossar i en liten stad.

Musikerlivet tilltalade dock mig mer än dom andra, så uppbrottet kom som ett brev på posten en augustidag i Karlstad där vi var och tittade på en Morrissey-konsert. Det finns 1000 roliga och mindre roliga anekdoter från dom där åren och jag kommer säkert att dela med mig av flera, men just ikväll kom jag att tänka på när vi spelade på en skolavslutning.

Det var precis efter att vi hade sparkat den lögnaktiga basisten, som hade stulit pengar från bandet och betett sig allmänt illa. Vi hade lite panik innan giget men lyckades hitta en ersättare, en vän till vår pianist. Vi övade in låtarna på en eftermiddag och sen åkte vi hem. Mina föräldrar var bortresta så jag och ersättaren förkovrade oss i ölförrådet och lagade middag. Jag minns att vi satt på altanen och pratade om framtiden, allt medan vi blev fullare och fullare. Han pluggade (kemi tror jag?) och jag hade bara musik i skallen.

Giget gick bra, trots att våran pianist dök upp packad till soundcheck. Vi spelade enkel men charmig folkrock-pop och hade rutiga skjortor. Jag minns inte vad vi gjorde efter giget, men jag antar att vi blev packade hemma hos någon i bandet. Vi brukade hålla till i replokalen också, där vi drack oss redlöst berusade och spelade punk-covers på våra nyinköpta Fender-förstärkare.

Men jag kan för allt smör i Småland inte minnas vad ersättaren hette. Jag träffade honom någon annan gång med minns jag, efter ett gig i Eskilstuna, när vi hade hittat en ny basist i Magnus bror. Vi tittade på finalen i "Idol", där någon som hette Sebastian sjöng "Born to run", precis som Magnus och jag brukade göra varenda gång vi stötte på karaoke-faciliteter. Herregud, det här är ju bara ett par ynka år sen - jag borde ju minnas det hur klart som helst. Hur kan jag minnas hans röst, utseende, elbas (svart Yamaha), pizzabeställning (Calzone med extra tomatsås) och skor (svarta Converse) men inte hans namn?

Imorgon flyttar min gode vän T hit, och jag har en känsla av att det kommer att förändra mycket. Jag hoppas så i alla fall, för lite förändring till det bättre är alltid välkommet.

Kom igen baby, tänd min eld

Ah, "den svarta med guldmekanik". Den heliga Graal under flera år! Och det är så klart tändare vi talar om... Ikväll fick jag dock en Zippo (guldfärgad med grad "08") av Philip Arman, en vän från staterna. Tydligen är hans far en känd skulptör... Snällt var det i alla fall, och välkommet, med tanke på den senaste tidens tändar-dispyter. Vi hade kul ihop, trots att han lämnade "the venue" alldeles för tidigt.

Jag är ganska berusad, och det är med lite sorg i hjärtat jag går till sängs. Klemen (en av mina bästa vänner här) flyttar imorron, och trots alla ord och alla glas vi har höjt för varandra ikväll känns det ändå som att vi aldrig riktigt fick chansen att säga "hej då". Egentligen finns det väl inget värt att säga som vi inte redan vet. Han bjöd så klart in mig till sitt nya hem i Nice, men vi båda vet att det aldrig kommer att bli likadant. Det är svårt när saker tar slut helt enkelt.

Dessutom sa jag "nej, det blir inget" till fransyska nummer tre när hon frågade om hon fick följa med mig hem. Jag orkar knappt med mig själv för tillfället, så varför ödsla dom få känslor jag har på någon annan? Jag har fyra gigs nästa vecka med jobb-popbandet plus en hel del repetitioner så jag har tillräckligt att tänka på...

Nåväl, jag är full och tänker stänga av min mobiltelefon för första gången på ett par veckor. Imorron ska jag skriva är det tänkt, och jag önskar att jag hade något konstnärligt och djupt att tillkännage i mina nya texter, men det finns varken Baudelaire eller Burroughs i mitt huvud. Trots att jag läser "Les fleurs de mal" varje dag jag tar tunnelbanan.

Honour Among Thieves

Precis när han ska till att lämna rummet ryggar han tillbaka genom dörren. Lara förstår direkt varför men låtsats som ingenting när han vänder sig om och tittar. Hans blick panorerar över rummet likt en vilsen Clash-gitarr över ljudbilden på den där sången från -81.

"Please don't take it! utbristen Lara när han sträcker sig över skrivbordet där hans kvarglömda tändare ligger. I want it, I've been struggling with matches for three whole days! fortsätter hon samtidigt som hon gör ett desperat utfall och får ner honom på sängen.

Han försöker hålla emot men skrattar för mycket. När hon börjar kittla honom får han nog och håller fast hennes armar med en hand och börjar kittla tillbaka. Hon påminner om Jackie i "That 70s Show" när hon skriker till och ber honom sluta. Han sätter sig och tar upp en cigarett ur hennes ask med röda Marlboro.

"This lighter is important to me" börjar han förklara.

"Don't give me shit man, I know you have more than one. I saw you with a blue one yesterday"!

"But this one is important".

"Why"?

"Because I stole it from a studio the other day".

"So"?

"Honour among thieves Lara, don't you get it? Honor among thieves" förklarar han medan han tänder cigaretten.

"What"?

"You don't steal from another thief Lara".

"Okey dokey Mr. Pirate, fair enough. Can I have the other lighter then"? säger hon och lägger huvudet på snedden med ett leende.

"Yes you can have the blue lighter" säger han och hämtar den i sitt rum.

Hon får tändaren och han får sin puss på kinden. Han packar ihop sladdarna och den röda keyboarden. Lara tänder en cigarett och sätter sig upp i nån sorts yoga-ställning. Tidigare under kvällen hade hon bett honom spela för henne och den andra tjejen som bor på övervåningen. Vissa nekar inte en dam i nöd, andra går längre och säger inte ens nej till att vara kvällens billiga underhållning. TV finns inte, så Conan O'Brien är ju tyvärr inte att tänka på.

"Where did you learn how to play like that"? frågar Lara och fimpar cigaretten.

"At home, I guess" svarar han och reser sig upp för att gå. First in the country side where I was born, then in the tiny city of Köping and later in Stockholm, wherever my home was. I always played a lot at home. And sometimes at my friends places, particularly at my friend Svantes place. And sometimes live I suppose, but until just two months ago I've played mostly at home".

"And now you can play for us every night"! säger Lara glatt och fyrar av kvällens sista leende.

Istället För Förvirring - Spenatsoppa!

Alla ekonomiska svårigheter, alla tillfälliga sexuella förbindelser, alla sömnlösa nätter (av en eller annan anledning), alla timmar i studion, alla dagar jag inte äter, alla böcker jag läst på diverse transportmedel, alla cigaretter jag röker i sängen, alla tomma hårspraysflaskor som bygger ett slott i badrumsskåpet, alla dyra boots som ligger utspridda över golvet, alla ryggdunkningar efter gig, alla drömmar om romantik, alla beställningar kvart-i-stängning, alla telefonsamtal över havet - Kort sagt, allt som fört mig precis dit jag är nu. Allt detta leder oundvikligt tillbaka till en och samma sak:

- Spenatsoppa. Mammas recept. Alltid likadant, från barndomens ljusa minnen av att komma hem från fotbollsträningen, till ångestladdade bakfylledagar i pojkrummet, till att komma hem för första gången på ett halvår och känna villkorslös kärlek för en mor som lagat ens favoriträtt. Det är inte tekniken, erfarenheten eller ens råvarorna som spelar någon roll när en mor lagar mat åt sin son. Jag har haft förstklassiga gastronomiska upplevelser på restauranger som stoltserar med både det ena och det tredje, men ingenting kommer ens i närheten av mammas spenatsoppa.

När jag besökte Sverige senast åt jag spenatsoppa tre gånger på tio dagar. Jag bad mamma lära mig receptet, och trots hyfsad erfarenhet i köket (lagat mitt eget käk sen jag var 15, mind you) blir det ändå inte riktigt lika bra som när mamma gör den. En rätt som tar 20 minuter att tillaga och har färre ingredienser än Keith Richards har hjärnceller en söndagmorgon.

Jag hade inte ätit ordentligt på tre dagar, än mindre sovit som jag borde. Imorse såg jag rynkor runt ögonen när jag tvättade bort gårdagens smink, och trots att vi måste vara klara för mastring på onsdag bestämde jag mig. - Studion får vänta någon timme idag. Promenad bort till Sainsburys (livsmedelskedja) och två fulla matkassar med mig hem. Spenatsoppa med hårdkokt ägg (önskar jag hade haft hårt bröd) och nu är jag i bättre form. Hade jag haft tid att städa rummet och ta en löprunda hade dagen varit fulländad, men nej, jag måste iväg till studion nu.

Och imorron börjar repetitionerna med jobbet, puh... Men det betyder även att jag får möjlighet att spela in piano här hemma - vilket skrämmande nog betyder att mina låtar måste slutföras. Nu verkar det dessutom som att jag får diverse draghjälp med det här projektet, så det är hög tid att få några låtar klara för inspelning.

Okej, innan veckan är över ska jag ha i alla fall EN låt helt färdigskriven och arrangerad. Promise.

Hjärtat Av Lördag Kväll

Jag älskar Skype. Idag har jag upptäckt hur lätt det är att hitta intressanta covers av låtar man gillar. Men jag blir sjukt frustrerad när man hittar en bra låt och man vill höra hela skivan, sen finns den inte. Jag hittade nyss Tim Buckleys version av "Martha", men jag kan inte hitta resten av skivan.

Ah, nu hittade jag den. En hel skiva med Tom Waits-covers av olika slag! Jonathan Richman sjunger en kraftigt omgjord och 50-tals-doftande version av "The Heart of Saturday Night" som svänger som sjuttsingen. Alex Chilton gör en inte alltför dålig men ganska mesig version av den annars ganska mustiga "Downtown" från skivan Heart Attack And Vine. Resten verkar skit, fan.

Screamin' Jay Hawkins gjorde ju en version av titelspåret på den skivan förresten. Måste söka... Jodå, den fanns. Och den låter precis som den där gången jag hörde den i Stevies gamla gitarraffär. Han hade en hel del schyssta skivor i butiken som man kunde roa sig med att lyssna på. Det var där jag blev ordentligt introducerad för Minken förresten. Det var en av dom där vackra vårdagarna jag på Söder.

- "Springsteen kanske funkar där ute på landet, men här i storstan är det Minken som är kung" sas det. På det viset alltså, nåväl, då får man väl ge karln en chans. 1981 års "Coupe De Gras" åker på och en timme och ett tre öl senare var jag ett fan. Eller, fandyrkan faller mig inte på läppen nu för tiden, det var länge sedan jag samlade på skivor och andra attiraljer. - Respekt och (helst ömsesidigt) gillande passar sig bättre för en man av min klackhöjd!

Seventies Piano

Ah, Eric Carmen. Så sentimentalt enkel men ändå så komplicerad. Vad ville han egentligen uppnå med sina utstyrslar och sin sammetslena röst? Han är ett unikum från en tidsålder mittemellan känns det som. Mittemellan vad vet jag inte riktigt, men jag gillar det. Och vilket pianospel sen, pretentiöst men ändå lite rock-trotsigt sådär.



"Raspberries - I Can Remember". Låter som ett powerpopens svar på "Bohemian Rhapsody" om man har lite fantasi. Studioversionen är mycket bättre dock... Och om du går in på:

http://uk.youtube.com/watch?v=5mFUYm5QFUE

... så får du se min absoluta Raspberries-favorit "I Wanna Be With You". Youtube låter mig inte lägga in videon här eftersom dom är en bunch of (c-word).

Imorron är det studio hela dagen så jag tänkte bespara rösten ännu en baksmälla och stanna hemma ikväll. Gårdagens klubbkväll (den andra vi hållit, men vem räknar) var lyckad, och jag blev tillräckligt berusad för att vara trött och utschasad idag. Hade ett intressant möte med managern tidigare idag förresten... Nu väntar jag spänt på nyheter av olika slag.

Cheap Tricks & Raspberries... And put it in a bag matey!

Spotify? Någon vänlig själ gav mig det. Skrev på min "tagline" igår att jag behövde det. Nu har jag fått det. Jag har inte fått bekräftat vem det är än (?) - men tack! Undrar om det här kommer att ändra mitt musiklyssnande... Kanske det kan gå från "nästan aldrig" till "sporadiskt"? Jag menar, jag känner mig som en man som hellre pratar om skivorna och människorna bakom dem, än faktiskt gör den vulgära gärningen att lyssna på skivorna ifråga. I alla fall är det så jag antar att folk uppfattar mig. Så skulle JAG uppfatta mig. Och det är ju det som blir sanningen i slutändan.

Powerpop alltså. Jag minns när jag träffade Stephanie, den enda som någonsin gett mig ett blandband (om än i modern tappning). Vi satt på sängen i mitt gamla rum och intoxikerade oss med billigt rödvin och powerpop från staterna (och i viss mån även Kanada får jag väl motvilligt erkänna). Namnen lät så naivt rockiga och för en kitsch-junkie som jag behövdes det väl knappast mer än ett coolt namn och en löjlig outfit för att jag skulle gilla't. Haha.

Vi pratade långt och länge om de mest nödvändiga ting man kan tala om efter ett gig. Om hur Prince inte spelar gitarr (han onanerar den), om hur Elton John blivit bortglömd som glamikon (glasögonen, vafan?!) och om varför rock är roligare när man är full (det säger sig ju själv dumbass, det mesta är roligare full). Rödvinsromantikern i mig spelade ett par Mr. Waits-klassiker på pianot medan hon sökte på youtube efter fler bortglömda idoler. För mig var dom flesta okända, men jag nickade när hon nämnde Tom Petty och jag log och höll med när hon haussade Richard Hell.

Nocturnal Weather Report

Det tjuter när sirenerna rusar förbi mitt fönster. Jag måste stänga det. Småfåglarna har börjat kvittra, trots att klockan inte är mer än 03:06 och jag önskar att dom kunde sluta. Vilken lustig bild, cynikern som ligger i sängen och önskar att fåglarna kunde sluta kvittra. Det låter ju helt förbittrat - om herrskapet ursäktar rimmet. Fönstret måste ändå stängas.

Sådär, nu får nattens ljud klara sig utan mig. Jag vill inte höra längre.

Har spenderat merparten av dagen med att läsa om Sebastian Horsleys underbart roliga "Dandy In The Underworld". Resten av tiden gick åt till att försöka ducka undan fransyska nummer tre. - Ja, det kunde bli fler kattor i katalogen, herrn. Jag tror nämligen att en tjej längst ut i bekantskaps-periferin blivit lite förtjust i yours truly. Har bara träffat henne ett par gånger men verkar ändå ha gjort ett (självklart högst omedvetet) intryck på henne, då det knappt går en dag utan att hon hör av sig.

Sirenerna kommer tillbaka, och trots det stängda fönstret ljuder dom genom natten och påminner om att jag inte är ensam uppe här minsann. Jag kommer nog kunna somna ändå, jag är trött efter nattens filmtittande med Lara. Hon bjöd på mat från hennes restaurang också, så jag känner mig trött och tung.

Filmen handlade mycket om prostitution, eller, prostitution förekom mycket filmen igenom. Jag skulle aldrig drömma om att uttala mig om film förstås, men visst var River Phoenix duktig på att spela någon man inte får grepp om. Han var mycket trovärdig där ute på kanten av tillvaron, och jag förvånade både mig själv och Lara genom att minnas hans tragiska överdos ett par år senare utanför klubben The Viper Room.

Kallt är det ute, men i hemstaden är det visst kallare. - 20 grader. Kan inte ens komma ihåg när jag andades så kall luft senast.

En Måndag Klockan 03:46

Jag kryssar hem genom snöfallet och tänker tusen tankar på en gång. Var det inte så här jag ville ha det? Ändlösa sessioner, nätter framför mixerbordet. Visst, snön kunde jag ha haft där hemma i Sverige, men det andra? Diskussioner om vilken tagning som blev bäst, hur vi ska skruva för att få till sångljudet, vilken bakgrundskör som ska framträda mest och allt annat som blir superviktigt klockan tre på natten när man inser att tiden runnit iväg alldeles för fort.

Jag rusar fram på gatorna och tänker på allt ljudteknikern sa idag. Han var definitivt mer pratglad än förra gången. Framstod nästan som mänsklig, något som både roar och oroar. Trots ynka 23 år (varav endast ett par av dom i branschen) lär man sig jargongerna och fördomarna redan i den första replokalen. Jag känner mig därför oftast tryggast på ett par armlängders avstånd från ljudteknikern, men visst suger jag åt mig när han blir häpen över min sångröst, och jag skrattar åt hans försök att få rätsida på min klädsel. - "Dude, that is a wicked outfit you are wearing..." När jag dessutom lyckas pricka rätt på vilken parfym han använder vet han varken ut eller in. Jag vet inte hur jag ska förklara heller, det vet jag aldrig. Allt står ju så tydligt - jag är ju faktiskt en reklampelare för det liv jag levt och lever.

Hur skulle han förstå? Kan jag ens själv förstå? Hur många självutnämnda dandys har haft bråttom hem just denna snöiga natt? Skulle det inte kännas lite mer speciellt än så här? Det stora livet alltså, det jag ska föreställa att leva. Äsch, tvivel, varför ska det jämt finnas där?

Jag fortsätter på hyreshusens bakgårdar, trots att det knappast är någon lämplig sysselsättning klockan halv fyra en måndagmorgon. I någon sorts tapper jantelags-trots skriver jag mitt namn i snön med hjälp av mina myggjagare (rea på Carnaby Street, tror ni Rolling Stones gick på reor när dom shoppade där?) Hade Allie Fox haft tillgång till dessa skor hade Moskitkusten knappast varit annat än en promenad i parken tänker jag medan jag skyndar vidare för att inte bli upptäckt av alla smågangstrar som häckar runt hörnet. Nåja, nu kanske det inte bara var moskiterna som var problemet i den boken/filmen, men det är bara dom jag kommer ihåg. Något om våld, konsumtionshets och äckel över att den inhemska nationella produktionen flyttades ut fanns där också väl? Då kanske han inte skulle gillat att skorna var importerade från kontinenten då... Men välkommen till den globaliserade världen av rock and roll Allie, slå dig ner bekvämt så ska jag spela ett par väl valda riff på min helt amerikanska Fender Telecaster Custom. Och vi kan skåla i den femtioprocentiga vodka jag har i fickpluntan. - "Skål för demokratin, för stridsvagnarna i Gaza som dödar barn som vi dödar myggor med skorna. Skål för att Absolut Vodka, Volvo och Abba alla är lika svenska som falafel numera. Skål för drömmar Allie, för att vi någonstans fortfarande tror att vi kan bygga det liv vi vill".


Så fort jag lyckats manövrera mig ner i sängen utan att väcka grannarna skriker kroppen efter mera nikotin. Två snusar åker in under läppen, trots att jag rökt mer cigaretter än halsen tål (numera) och trots faktumet att jag mår ganska illa. Jag funderar på en nattmacka men intalar mig själv att jag kommer att äta frukost innan morgondagens rep. Den lilla lögnen funkar alltid när klockan är så här mycket, vare sig du ljuger för dig själv eller för den 20-åriga svenska som står på knä framför dig. Ännu ett Dorian Grey-porträtt att hänga i utställningen "Saker jag på ett eller annat sätt kommer att straffas för"? Den utställningen borde dom köra på Tate - den vore ett utmärkt svepskäl för att bjuda med någon arty farty-fransyska på konst och kyssar på den där gräsliga bron dom byggde vid sekelskiftet...

Det dimper ner mail från hemstaden. Från mitt gamla bostadsbolag, och så veckans luncher förstås. Saknar jag "Pasta med vitlöksfrästa grönsaker" på Ögir Mat och Musik? Inte lika mycket som jag saknar stället i sig, eller den känslan jag brukade ha när jag frekventerade det. Eller egentligen borde jag inte sakna den känslan, jag mådde ju faktiskt hemskt mestadels. Det är så lätt att glömma och längta tillbaka, precis som Johan Kinde skrev i den där boken jag läste i studion idag. Han skrev något om att göra slut med någon, knulla så in i helvete under ett par veckor som singel för att sen tröttna och längta tillbaka till den man gjorde slut med. Det är en väldigt bra beskrivning på det känslotillstånd jag verkar ha uppnått den senaste tiden.


Förresten, försvann alla kommentatorer bara för att jag hade ett uppehåll (knappt värt att nämnas för att det var så kort)?

So Alone

Nu är jag ensam igen. Eller egentligen inte tekniskt sett, lägenheten är full av vandrande 20something-kriser, och nu har Lara dessutom kommit hem. Men ensam är jag likväl, med bok, laptop och citronté.

Igår shoppade jag i ensamheten, och sen hängde vi med Charles och Mathilde. Mathilde jobbar ju på Carnaby Street, så det var liksom ganska troligt att det skulle bli puböl efteråt. Så otroligt stolligt brittiskt - handla rockboots och skjorta på Carnaby Street för att sen dricka stout på puben. Men även när vi gick tillsammans kändes det lite ensamt. Jag kanske borde sluta ränna efter kjoltyg och koncentrera mig på annat ett tag, för det verkar inte göra ett förbannat dugg för min lycka i slutänden.

Jag tänkte ta tag i det stora arbetet med att gå igenom anteckningar men verkar skjuta upp det hela tiden. Kläder, vänner, emails, fakturor, middagar, cigaretter, duscha, fundera, läsa, drinkar... Allt ska provas på innan jag slutligen måste börja ögna igenom mina dokument för att se om det blev något gjort under mina dagar i Sverige. Jag kanske bara är lite skraj att sätta igång, för det betyder ju att resultatet torde bli allt mer skönjbart någonstans där i periferin jag valt att kalla "våren 2009". I alla fall är det någonstans då jag sagt att nästa steg kommer att tas.

Hmm, jag kanske borde prova min nya volympedal innan jag sätter igång med texterna...

"Bonne Annee You Swedish Cowboy"

Ligger utslagen i sängen och väntar på sällskap. Känns som att jag inte sovit ordentligt på en vecka, men jag hade ju ett trevligt nyårsfirande så jag ska inte bitcha. Det blev mat och vin hos bandets gitarrist med tillhörande nära vänner. En avmätt kyss på tolvslaget (vi behöver ju inte vara ensamma i alla fall) och ett stapplande hem runt fyra. Charles och Mathilde hälsades på två gånger under kvällen med, både som för- och efterfest och det var trevligt som vanligt.

Jag är inte alls utvilad och i god form efter Sverige. Väldigt stressigt den här gången, men det var säkert mitt eget fel. Sverige låg ju annars väldigt vackert med frost och sånt, till skillnad från skitvädret här i Whitechapel. Vännerna, alla välbekanta flickansikten och allt annat som hör till fanns ju där och gjorde sitt med.

Nåväl, dom närmsta dagarna är lediga, och jag tillåts hemfalla åt vardagens vedermödor bäst jag vill. Jag ska skriva, läsa (Pluras bok för tillfället - jag verkar aldrig tröttna på "rockbiografier"?) och träffa vänner. För första gången på alldeles för länge ska jag dessutom unna mig något i klädväg. Yay, som våran trummis skulle sagt.