These Days

Jackson Browne har spelat en ganska stor roll i mitt liv som pianoprostituerad. Inte bara har han lärt mig hur jag med lätthet kan fejka "dyrt" pianospel, utan att för den skull vara särskilt teknisk. Nej, viktigare är att hans ambivalenta inställning till kärlek och lycka många gånger passerat för min egen.

Jag menar självklart att han sätter ord på saker jag själv har svårt att uttrycka, än mer tonsätta. Som "Looking Into You", låten Magnus skickade till mig ett halvår efter att vi "gjort slut" som vänner. Jag vet fortfarande inte om han menade något speciellt med det, har aldrig frågat. Men just då när jag lyssnade på den första gången kändes det som ett sedan länge bortglömt (eller efterlängtat) "förlåt, vi borde snackat om det här".

Eller den där gången jag spelat in "When Summer's Almost Gone" - låten som var tänkt att bli mitt storslagna anthem om fabriken. När jag lyssnade på den första mixen fylldes jag bara med avsky och självhat. Jag kände att trots vacker text (som jag inte stulit), grymma stråkar och Sahara-Jossans körsång... så blev låten aldrig något annat än ett löjligt försök att identifiera mig med en arbetarromantik jag knappt känt av. Två år på fabriken väger ganska lätt mot pappas 34 år på samma fabrik. Och inte fan blev den min "The Pretender". Inte ens nära...

Just nu önskar jag att det var jag som skrivit "Running On Empty".

"Gotta do what you can just to keep your love alive
Trying not to confuse it with what you do to survive
In sixty-nine I was twenty-one and I called the road my own
I don't know when that road turned onto the road I'm on

Looking out at the road rushing under my wheels
I don't know how to tell you all just how crazy this life feels
I look around for the friends that I used to turn to to pull me through
Looking into their eyes I see them running too"

För en pianohora med ett hyfsat gäng gigs i ryggen är dom där raderna ganska lätta att identifiera sig med. Och den där känslan man alltid har - gjorde jag rätt val den där dagen då jag satte mig på tåget för att aldrig nånsin vända om?

"Honey you really tempt me
You know the way you look so kind
I'd love to stick around but I'm running behind
You know I don't even know what I'm hoping to find"

... Och för någon vars förhållandestatistik inte kan vara värre är det nästan löjligt deprimerande lyssning. Ibland har jag trott att jag skyllt mina dåliga förhållanden på musiken alldeles i onödan - men det här övertygar mig (nästan i alla fall) om motsatsen.