Publicister och prinsessor

Samma som igår, fast inte riktigt lika bakfull. Jag var på fest hos Vivienne Westwoods son och det var jävligt vilt. Vi drack Jack Daniels och nästan varenda jävel kommenterade mina kläder. Eller, alla utom en typ, och det var så klart henne jag skulle ty mig till. Mörkhårig skönhet, väldigt fit och med jobb inom publishing. Böcker sa hon, och jag sa att jag älskar att läsa. Hon kom från Canterbury, men hon hade inte hört Michael Mcclures dikt som han läste i The Last Waltz, den om pilgrimerna. Ett patetiskt försök till romans senare hade hon i alla fall mitt namn.

Lustigt hur man inte ens behöver ge ett nummer, en adress eller någonting annat nu för tiden. "Facebook"? räcker det att människan säger och så behöver man bara nicka litegrand så har man en vänförfrågan en dag efter. Jag har jämt varit skeptisk till facebook, men det vore fantastiskt dålig marknadsföring att inte vara medlem och dra nytta av fördelarna. Men romantiken då, undrar vi? Om den där bruden mot förmodan skulle lägga till mig som vän (hon var trots allt lite out of my league) så ska jag tamejfan göra något som är romantiskt på riktigt. Kan man skicka blommor till en publicist?

Det var mycket karaktärer på festen igår, och en del av dom var riktigt fucked up. Kändisar alltså, och kändisars barn. Är det verkligen något att sträva efter? Eller är det kanske straffet för att sprida sin kreativitet? Det finns väl säkert två sidor av det där myntet men ibland undrar jag om det är möjligt att lyckas i den här branschen utan att på något sätt bli skadad. Nåväl, hittills inga djupare spår på mig, trots fortgående prostitution.

Soundcheck om en och en halv timme i Camden. Jag måste duscha och piffa.