Sömnlös Akt Två (Dom Ensamma Timmarna)

I vilken han erkänner sina problem och uppgivet inser att dom aldrig verkar försvinna eller ens mildras med tiden.

Det är som att vara drucken tänker han. Fast utan att vara berusad liksom. Yr och vimsig, visst, men klartänkt precis som vanligt. Han har fått för sig att ketamin skulle fungera på samma sätt som sömnlöshet, och även om känslorna han har är skapade helt av hans kropp och inre kemi känns det nästan overkligt att man kan känna sådana känslor en helt substanslös kväll.

Det har hänt att han fått panik när han insett att han inte kommer sova, men inte en natt som denna. Han har inget superviktigt att göra imorgon och han vet att han inte kommer att dö av det. Det är bara att invänta sömnen på bästa sätt, dvs genom att läsa, skriva och räkna (får, that is, haha). Han känner sig förgiftad, och blir av någon anledning smått äcklad av både sitt psykes oförmåga att somna in och faktumet att han ofta blir så jävla sentimental framåt dom ensamma timmarna.

Fast inte varje gång. Oftast blir han orolig, rastlös och deprimerad. Som nikotinist har han ju alltid något att fingra på, men illamåendet blir ju knappast bättre av oräkneliga cigaretter. Just inatt verkar det som att cigaretterna kommer att ta slut innan han hunnit somna, och det är ju helt fel ordning.

Klockan brukar slå både fyra och fem den andra sömnlösa natten innan han däckar av ren fysisk utmattning. Ibland lyckas det dock inte, och då kommer hela veckan att vara förstörd. Tre sömnlösa nätter kan slå ut även den bäste, hur mycket han än älskar att läsa ut 600-sidiga Dylan-biografier på bara några enstaka nätter.

Han sitter vid pianot. Stirrar på det som om det vore en fiende. Men han kan inte spela på det så här sent, hur mycket han än önskar att han kunde. Han "spelar" dock utan att trycka ner tangenterna. Fingrarna rör sig precis som dom gör alla andra kvällar, med skillnaden att smekningarna inte avger några som helst ljud. Han kan till och med skriva musik på det sättet, för han vet hur dom olika ackorden låter. Kan dom alla utantill. Eller, tillräckligt i alla fall. Han har ju inte absolut gehör, men det duger klockan tre på natten.

Ett Patetiskt Försök Till Romans

Jag skickade ett sms till brittiskan med orden: "I didn't leave. Need to see you, where can we meet in private"? Hon svarade med tid och plats och jag var nervös när jag cyklade dit. Uppklädd som en 70-talsdeckare med hatt och jeans med hög midja kände jag mig beredd på att vara mig själv.

- "Let's walk" sa jag och vi gick ner till kanalen. När vi stod under järnvägsbron sa jag att jag legat sömnlös natten innan. Jag sa att jag inte gillade tanken på att lämna London utan att veta vad som pågick emellan oss. Jag bad henne att inte bli alltför chockad över att jag stannat, jag ville egentligen bara veta huruvida hon gillade mig på ett romantiskt sätt eller inte. Hon la huvudet på sned och jag kände direkt att hennes svar inte skulle bli det jag hoppats...

- "You are awesome Ulf. You look amazing and the things you do are super cool. I mean, just this... Coming here talkin' to me like this. That's truly stunning. But it's not there. I'm really sorry, but it's just not there"...

- "It's okay. I just wanted an answer, that's it. Anyway - It's not a century for romantics, is it?", sa jag och log ett bistert leende.

- "I don't know what to say, I'm sorry" var hennes enda svar. Vi gav varandra en sista kram och efter ett "See you around" vände hon på klacken.

Jag tänkte tusen tankar på en gång. Alla ord jag repeterat innan var som bortblåsta, och det kändes som att jag stod inför 500 pers och hade glömt vilket ackord låten börjar på. Det stod dock klart för mig att hon skulle vinna det här, och även om jag inte ser mig som en bitter person i kärlek så kände jag att min karaktär inte ville ge bort allt jag redan gett.

- "I missed my flight. I didn't stay just to talk to you" sa jag bakom hennes rygg. Hon vände sig om, och jag såg att trots hennes tidigare avvisande var hon besviken på att den romantiska gesten inte var sann. Jag log ett sista leende, tände en Marlboro och cyklade iväg bortåt East End. Ridå.

Gypsy Hill Here I Come

Sådär, nu börjar man likna en riktig rockstjärna här. Missade flyget idag! Och hade dessutom dramatik med allt och alla hela eftermiddagen. Jag blev till och med dumpad before it even started med brittiskan. Detta innan klockan ens slagit 20:00! Tala om omvälvande dag. Och visst känns det på alla fronter, jag ser fram emot lugnet där hemma.

Ja, det gick ju inte så bra med brittiskan idag, tyvärr. Jag får fortsätta som Ulf The Wolf helt enkelt, för om hon inte vill att jag ska ödsla min romantik på henne, då får det faktiskt vara.

Istället gick jag på party hos våran manager, och det var väldigt trevligt. Det är en helt annan värld där i Soho, med helt andra sociala regler och spel. Jag njöt varenda sekund, men det är tidig morgon som gäller. Imorron är ännu en dag på flygplatser, hållplatser och caféer där du omöjligt kan få en god, varm vegetarisk måltid. Men sen imorron kväll...

... Mammas mat.

EDIT: Nu sitter jag på London City Airport. Mitt flyg är försenat. Jävla SAS, vad fan är det man betalar för egentligen?

So Long, East End

Vad som helst hade kunnat hända. Vi hade åtminstone kunnat kyssts. Men mina förhoppningar grusades direkt, då hennes gig var inställt och jag insåg att jag inte hade en reservplan. Det blev ett par drinkar på puben istället, med hennes syster som sällskap. Inte så att jag har något emot att träffa hennes syster, men efter tre kyssar så hoppades jag på något mer intimt än en familjesammankomst. Avskedet var svalt, och det grämer mig att inte veta om det var systern som förstörde allt, eller om det helt enkelt inte var meningen att vi skulle säga hej då till varandra på ett mer romantiskt sätt.

Jag känner mig lite löjlig där jag ligger i fullaste CBGB-mundering och tänker tillbaka på sms:et jag skickade efteråt. Jag tror inte att hon kommer svara, för hon hade säkerligen inte samma intentioner som jag ändå. Nåväl, imorron reser jag till Sverige igen, och då ska jag försöka glömma allt vad brittiskor, fransyskor och portugisiskor heter. Kanske kommer jag välja att somna in i de välbekanta svenska flickornas armar (igen)? Och ligga där och mysa i obehagskänslorna som kommer när man egentligen bara längtar bort, hem eller vart som helst.

So Long, East End, vi ses snart igen. Jag vet inte hur och om jag kommer att fortsätta med bloggen de närmsta veckorna, då jag måste fokusera på annat skrivande också. Dessutom är jag ju inte The Piano Prostitute när jag är i Sverige, right? Vem jag är där återstår att se, i alla fall om jag ska se mig själv utifrån andras ögon.

"Dude, that's fucking wicked man"

... Det sa Tom, dagens ljudtekniker efter avslutad session och obligatorisk genomlyssning. Idag var det mer ryggdunkningar än suckar, så alla lämnade studion glada och belåtna. Men jävlar vilken lång dag det varit... 10:30-03:00, och jag som har sovit så lite redan. Nåväl, jag tänker ta igen förlorad sömn så fort jag landar i fäderneslandet.

Imorron gäller möte med vår manager, upphämtning av grejer från studion, och sist men inte minst ska jag ju till dansösens gig. Måste komma ihåg att packa kläder och skriva ut flygbiljetten också. Jag tvekar inför det ack så viktiga klädvalet, men jag ska färga min utväxt i alla fall. Mina ögon har hämtat sig från översminkningen i Leeds, så jag kanske kör en Minken fullt ut med sotade ögon och håret bakåt. Vad som helst kan hända.

Sömnlösa Nätter I East End

Jag måste sova. Det har varit alldeles för lite av det dom senaste dagarna. Det gäller tydligen flera i min lägenhet, för Nesh bad oss nyss att snälla vara tysta, för hon ska upp tidigt imorron. I don't mind, jag är trött, och även om jag gärna skulle prata med Lara så borde jag ändå sova.

Daten med brittiskan var ganska cool trots att jag var blyg och kände mig obekväm i början. Men efter middag och ett par obligatoriska puböl förseglades det hela med en kyss, den tredje och bästa i ordningen. Hon äger många features mina senaste flings har haft, med skillnaden att hon är Londonflicka, kommunicerar briljant och är blond. Hon är äldre än mig, konstnärligt lagd, vacker och verkar nästan lika intresserad av mig som jag är, haha.

Jag kanske får tid att se henne igen innan jag lämnar för vinterledigheten. Hon spelar på onsdag, förbandsgig nere i Shoreditch. Jag hoppas att jag får tid över från studioarbetet, för isåfall ska jag doll myself up i mina bästa kläder och gå dit för att stjäla en sista kyss i pjäsen om mitt liv som självutnämnd dandy i East End. Innan vinteredigheten, that is.

Each Word's A Beat Of My Heart

Igår var det en lång dag. En väldigt lång dag. Men cateringen var schysst och det fanns assistenter och extras att flirta med, så dom första 10 timmarna var ganska okej. Sminkösen och the second assistant var båda ganska söta, och jag roade mig med att blinka åt dom under tagningarna, när jag såg att kameran inte var riktad åt mitt håll. Blinka på samma sätt som jag föreställer mig att Willy Deville skulle kunna göra när han spelar in videos. I'm such a tramp.

Lustigt nog var mina tankar långt borta och flirtandet var bara ren rutin. Jag tänker fortfarande på dansösen och hoppas med hela mitt hjärta att hon kommer vara den som sms:ar först idag. När vi sågs i lördags (på en 45 minuters date) var det jag som stal en kyss från henne. Lite längre den här gången, men det var på bussen så jag var tvungen att kliva av mitt under pågående kyss. Och jag fick reda på flera förbluffande fakta om henne, som knappast ställde henne i sämre dager...

Idag är jag förkyld som satan men måste ändå lägga sångpålägg till en låt. Förhoppningsvis går det fort så jag kan sticka till Camden för min julshopping efteråt. Jävla Leeds, varför skulle det vara så kallt där uppe? Min hals känns förjävlig.

EDIT: Tio minuter senare... Åh jag fick nyss ett sms och var bombsäker på att det var från dansösen. Men nej, det var bara från Jenny (sångerskan jag jobbar för) som tackade för igår.



Där har vi självaste Minken i hög person. Fatta hur många assistenter den mannen har blinkat åt i sina dagar. Det där är för övrigt en av mina favorit-cheese låtar.

Bakfylleblogg nr. 1

Hon svarar inte. Det är det viktigaste i min självcentrerade lilla värld just nu. Det är så jag tänker. Kanske hon inte har pengar på mobilen? Kanske hon inte är intresserad längre? Senaste livstecknet från dansösen är ett sms igår kväll och om ett par timmar är min ledighet över för den här gången. Jag vill träffa henne igen, och jag vill träffa henne nu. Otåligare kille får man nog leta efter, men jag bestämde mig alldeles för tidigt för att vara intresserad av henne. Och nu svarar hon alltså inte. Jag ska försöka ringa igen efter att ha duschat och styrt upp mig själv.

Jag måste dessutom välja två outfits inför videoinspelningen imorron. Jobb-bandet ska upp till Leeds och spela in nån crappy video för BBC. I alla fall är det så jag uppfattade det, även om jag egentligen bara lyssnade efter hur mycket vi skulle få betalt och hur länge vi skulle vara borta. Vi åker till Leeds 06:00 och åker hem 22:00. Det är tamejfan så hemskt att jag vill gråta, typ ett helt dygn i nån håla uppe i norr. Svinkallt kommer det säkert vara också.

Giget igår var kanon och efterfesten var minst lika bra. Det var länge sen jag var full kändes det som, och att röra sig i dimman bland alla konstiga människor var både obehagligt bekant och samtidigt något helt nytt. Jag blev skrämd av en skitläskig tjej som utgav sig för att vara vocal coach. Jag råkade gå in i ett rum där hon stod och sminkade sig, och helt plötsligt började hon göra konstiga ljud och ställa frågor. I mitt druckna medvetande bestämde jag mig för att hon var galen, och det stämde säkert, för en timme senare slog hon en volt från köksbänken ner på vardagsrumsgolvet. Men då stod jag och halsade vodka, precis som jag brukade göra back in the old days.

Därav bakfylla. Därav att min scenkostym ligger skrynklig i ett hörn. Därav att jag har slut på pengar på mobilen. Därav att det känns som att hela världen är på mina axlar, trots att jag borde vara glad och så.

Nej, nu måste jag sluta bitcha och ta tag i mig själv. Jag vill egentligen sova, för jag sov knappt något i natt. Jag var tvungen att krypa ner hos min flatmate Ness, för på något sätt lyckades min dörr gå i baklås. Det var snällt av henne, även om jag borde gått och lagt mig i Laras säng istället. Hon lyckades nämligen släpa hem en tjej som vanligt, och det hade säkert varit mer intressant att ligga mellan dom...

"Ursäkta att jag är sen till mötet..."

... Jag hittade inte min slipsnål.

Post Show Traumatics

... Eller eftershows-tragik, som det borde heta på gammal showbiz-svenska. Mycket har hänt ikväll, och jag är ganska nöjd med hur det hände. Förutom att jag glömde min väska + scenkostym på The Macbeth (puben vår klubb huserar i) gick allt ganska bra.

- "The show was amazing", sa Scott Cohen, våran manager. Och jag blev glad när han sa det, för jag höll med. Hyfsad publik, bra ljud och vårt starkaste set nånsin. Hade jag varit Håkan Hellström hade jag sagt att jag skrek euforiskt, men nu är jag inte det, så jag nöjer mig med att vi spelade bra. Alla nöjda och belåtna på den fronten. Now, moving on.

Flickorna.
Fransyskan (nr. 2 i ordningen, min "gamla fling") kom in först av alla, och hon gick in som att det var självklart att hon skulle vara där. Jag blev chockad, för jag trodde hon åkt hem, och var inte alls förberedd på att prata med henne igen, än mindre att finna henne väldigt attraktiv. Men det är som att leka katt och råtta med henne när vi pratar. - Nåväl, låt leken börja, för in i rummet kommer portugisiskan, i all sin latinska prakt. Hon dansar framför scenen bredvid fransyskan och jag vet inte vem jag ska blinka åt, eller vem jag förväntas le åt.

Efteråt går allt snabbt. In i "logen" och byta om och ordna logistiken. Jag hjälper till med the load out, men jag slipper åka med i bussen och droppa av våra saker. Jag blir anförtrodd uppdraget att hänga kvar som värd och avsluta kvällen. Jag får en drinkbiljett och hinner inte ens smaka min Jim Beam med Ginger Ale innan jag ser brittiskan jag dansade med på The George Tavern. Hon står på andra sidan baren och pratar med ljudteknikern. Jag tar en jävligt djup klunk drink. Och sen en till.

Fransyskan ställer så klart till med något som kan liknas vid en scen. Framför själva scenen lustigt nog. Mitt på dansgolvet börjar hon högljutt fråga varför jag är så arrogant, och säger att jag borde vara snäll mot henne. Ibland slänger hon in en flirtig (och ibland sexuellt utmanande) kommentar som för att hålla mig intresserad. Det fungerar så klart, och jag larvar mig en stund med att slänga käft med henne. Jag säger att hon minsann inte visat sig intresserad från början så varför bry sig. Hon säger att det inte varit hennes mening, och jag skrattar bara och spelar lugn. Hon viftar med handen och jag säger att hon borde gå efter avslutad viftning, för så fungerar det i de sitcom-program hon fått sitt manér. Hon blir självklart förbannad (jag kan knappt tro att jag sa det) och går iväg med orden att jag kan hänga med mina groupies.

Jag pratar med dansösen från The George istället. Hon visar sig vara väldigt trevlig, och mer mogen än jag väntade mig. Hon verkar ung och ganska vårdad, men samtidigt vild och med det där dockliknande rock and roll-utseendet. Vi pratar länge och jag glömmer helt bort portugisiskan och fransyskan. Hon säger att hon är intresserad av mig och frågar om jag vill gå ut med henne. Jag bara ler och säger att jag gillar hennes stil. När det är dags att gå stjäl hon en kyss på munnen och voilá, min kväll är perfekt.

Jag berättade nyss allt det här för Lara, och hon sa att jag är en galen man. Eller hur man nu vill översätta "You're crazy man!" Okej nu börjar det här kännas som fylleblogg nummer två. Eller jag är väl kanske inte full i ordets rätta bemärkelse men jag är påverkad och vill sova inför morgondagens få men ack så betydelsefulla uppgifter.

Enter The Circle Of Trust

Nu blev det sådär mycket igen. Jag hinner knappt med i svängarna längre. Ikväll är vi värdar för en kväll på Macbetch i Shoreditch, och det kommer säkert bli skitkul. Enter The Circle Of Trust kallar vi kvällen, och jag har fan lite premiärnerver... Smart som jag är har jag bjudit in både den blonda CBGB-but-too-young-bruden och den sköna portugisiskan, så möjligheten till förvirring är stor. Speciellt eftersom båda säkert tror att dom är exklusivt inbjudna. Men nu är det slutlekt, ikväll vill jag kyssas, inte bara retas. Jag tar inga chanser.

Vi har blivit erbjudna en liten singel-release i Mars som skulle vara bra PR. Jag tror att vi kommer att signa för det, även om vi egentligen är ute efter the big fishes. Det är ändå bara temporärt och inte mycket alls, så vi får se.

Nästa söndag måste jag åka till Leeds och göra en video med jobbet. Det suger. Jag vill inte spendera en heldag i norr på Guds heliga dag. Speciellt inte för att spela in musikvideo. Jag bad Sebastian fråga managern om vi inte kan få mer betalt, för det är faktiskt en lång jävla dag. 06:00-22:00. Och sen direkt in i den obligatoriska hyrbussen för tre timmars resa ner till London. Jag kommer garanterat att låna lite Bromozepam av Charles och försöka däcka i den där bussjäveln.



Sådär ser postern ut för ikväll. Fin va?

Discodagar

Jag såg "It's All Gone Pete Tong" på Laras rum nyss. Vi gillar den båda, trots att hennes discodagar vida överstiger mina. Visst händer det att jag dansar ibland, men för Lara är det en helt annan sak. Dom gånger jag följt med henne till dunkla technoklubbar i Shoreditch och champagne-klistriga dansgolv downtown har jag insett hur lite jag egentligen vet om sånt.

Senast var det åtta timmars klubbande. Det kanske inte ser så jävla farligt ut när man ser det framför sig: 21:00-05:00. Men det är ju faktiskt ett helt arbetspass. Ett arbetspass på ett ställe där den vanligaste lunchen består av kopiösa mängder Mojitos, MDMA och cigaretter ute i kylan. Inte undra på att Lara oroar sig för rynkor, stackarn.

Jag själv var sliten i två dygn, trots att jag inte spenderat en krona på vare sig berusningsmedel eller entréavgifter. Det lönar sig att gå ut med ett proffs, för det är gratis inträde (hon pussar dörrvakten på kinden) och på varje ställe finns det någon som bjuder på drinkar. Jag åker bara med, som ett litet lamm på väg till slakt medan hennes väninnor stöter på mig och bartendern häller upp ännu en Jack Daniel's och cola. Jag finner situationen både motbjudande och alldeles underbar när jag sakta flyter in i dimman och bort från verkligheten.

Don't Think Twice (It's Alright)

Jag slapp gå på "meet and greet"-partyt hos Placeboproducenten igår. Det var skönt, för det partyt var i väst, och jag hade inte den minsta lust att sitta och åka 1,5 timme bara för att skaka händer. Inte min idé av hur en trevlig kväll ser ut. Istället hängde jag med Charles och Mathilde, vilket var fantastiskt trevligt. Vi pratade om allt möjligt, och dom bjöd på Guinness på puben innan vi gick till festen.

Som vanligt när det är fest på "The Paki Mansion" var det östra Londons musiker och American Apparel-tjejer som dominerade bland gästerna. I alla fall i antal. Klemen och alla andra som bor i huset var redan beyond fylla när vi anlände och det första jag såg var fransyska nummer två, dansades i vardagsrummet. Jag försökte undvika henne så gott det gick och satte mig på övervåningen.

Det gick ungefär en timme innan jag konfronterades med ett "Why are you hiding in a room"? från fransyskan. Jag svarade att jag ändå inte skulle bli full, eftersom jag måste sova tidigt och länge. Hon sa att jag såg fantastisk ut och att hon önskade att hon träffat mig mer. Jag visste helt ärligt inte hur jag skulle svara, för jag hade redan berättat för mina vänner att det inte skulle bli något mellan oss. Men hon var vacker, och även om hon känns själlös kan jag inte hjälpa det. Jag känner attraktion för henne, och jag vet inte av vilken anledning. Hon hade definitivt träffat andra killar under sin vistelse, men so what? Vi är ju inte ringmärkta.

Hon bad mig att stanna tusen gånger, men jag tröttnade på natten och ville hem. Jag lovade att ringa henne på måndag, vilket betyder att jag har dagen på mig att tänka igenom hur jag vill att det här ska sluta. Jag trodde det var över redan innan det börjat. Jag nynnade den avslutande versen i "Don't think twice" för henne, och jag såg i hennes ögon att hon inte förstod vad jag menade.

- "I'll call you monday, ok? And then we'll see what happens"...

Sen gick jag, fortfarande nynnandes...

I'm walkin' down that long, lonesome road, babe
Where I'm bound, I can't tell
But goodbye's too good a word, gal
So I'll just say fare thee well
I ain't sayin' you treated me unkind
You could have done better but I don't mind
You just kinda wasted my precious time
But don't think twice, it's all right

Det Känns Som New Orleans

Giget gick bra. Vi hade (som vanligt) smärre tekniska problem, och tyvärr var det inte bara en Boss Stereo Flanger som tjallade den här gången... Men vi överlevde alla, tack gode gud, och vi gjorde till och med ett extranummer. När man spelar "klubbnätter" (fritt översatt, horans anmärkning) brukar det oftast vara fuck off and leave efter avslutat set, men på The George är det annorlunda. Lite mera sydländskt, som någon i förbandet sa. Om det med sydländskt menas dålig organisation men sjukt skön vibe så är jag böjd att hålla med.

Mycket flickor ute ikväll, och jag hade fantastiskt trevligt med allihopa. Jag hade en dance off med en ung CBGB-but-too-young-lookalike (typ 19 år, väteperoxidblond och i kort skinnjacka) till "Welcome to the Jungle". Hennes band ville uppträda som förband åt oss och hon verkade intresserad av mer än så. Kände mig som rena rama John Travolta på dansgolvet, och flickan i fråga (vars namn jag inte minns) betedde sig som jag föreställer mig att en Sunset Boulevard-strippa anno 1983 skulle gjort. Bland annat tryckte hon sin rygg mot en träpelare under ett gitarrsolo medan jag höll takten med klackarna. Det var ett par vilda minuter, och även om det såg bäst ut genom hennes och mina ögon är jag nöjd. Hon fick mitt nummer.

Det var även en mörk skönhet inblandad. En vän till en vän som jag hade ett vagt minne av att ha träffat tidigare. En temperamentsfull portugisiska precis som Lara. Vi följdes åt till samma fest efteråt, och vi pratade länge. Fransyskan från tidigare i veckan var där med, i sällskap av nån annan snubbe som hon säkerligen legat med. I alla fall om man ska tro Klemen. Jag är glad att det inte blev mer av den förälskelsen, och vi växlade inte heller många ord under kvällen.

Jag följde portugisiskan till bussen med lögnen "I'm going that way anyway so we might as well take company". Inte så att hon verkade ha något emot det, tvärtom flirtade hon ganska friskt under hela kvällen. Hon påminde mig om någon annan mans flicka i Stockholm, och hon fick mig att känna mig bekväm. Bussen avbröt oss alldeles för plötsligt, och en kyss på kinden blev inte ens kall i vinden innan hon var borta.

Jag log och sms:ade hennes kompis och bad om hennes nummer. Jag försökte vara "flirtatious but not persistive", (som söndagsbilagan säger att man ska vara) men antingen är jag full/trött eller så är hennes svar jävligt konstigt. Nåväl, imorron är jag ledig, så jag kanske kan ägna dagen åt att luska ut vad hon menade.


ps. Förresten har Sebastian hjälpt mig lite med trummor till en låt jag gjort, men jag får inte huvudet runt det heller, så jag är kanske lite berusad ändå. Det gör det här till min första officiella fylleblogg. Den 6e December, en lördagsmorgon klockan 04:09 togs oskulden.

Romeo Is Bleeding

Lara kom hem klockan nio imorse och väckte mig med en kram och en puss. Jag hade glömt att jag fylle-sms:ade henne och berättade om min katastrofala (nåja, egentligen inte) kväll. Ingen utgång, ingen kyss, ingen dans... Bara jag och alkohol. För att romantisera bilden än mer kan man lägga till att jag spelade Dylan på gitarren halva kvällen.

Lara var så klart packad och hög, och jag hör att dom pratar i hennes rum fortfarande, 11:11 en torsdagsmorgon. Hon kommer att vara sliten ikväll.

Själv ska jag iväg och jobba om några minuter, trots att kroppen värker av alkohol-avtändning från igår. Jag drack inte ens särskilt mycket, jag förberedde mig bara för ett samtal som aldrig kom. Kanske hon inte vill se mig mer, eller så fick hon väl annat för sig. Vad vet jag, ringde gjorde hon i alla fall inte. Och jag känner helt ärligt inte någon jättelust för att bjuda henne på middag ikväll, om konversationen ska halta mer än Tom Waits 1980.

EDIT: Puh, det var ett ganska slitsamt rep. Kroppen värker fortfarande och huvudet skriker efter paracetamol och kodein. Eller alkohol, eller vad som helst egentligen. Jag sms:ade fransyskan och frågade vad hon gjorde och hur det var med henne. Inget svar en timme senare betyder väl att hon antagligen inte heller är sugen på att gå på middag ikväll. Jag ska ju ändå på nattrep, så för mig gör det inget att slippa lägga ut pengar (som jag inte har) på en middag som säkerligen inte leder nånstans. Lika så gott att begrava sig i allt annat och försöka glömma mina patetiska försök till romantik.

Happiness Is A Warm Gun

Ah, det är soligt i London idag. Fransyskan tog med sig solen!

Jag röker en cigarett i solskenet och lyssnar på Minkens debutplatta medan jag skriver. Eller ja, solen som kommer in genom fönstret, that is. Jag vaknade pigg och vid gott mod idag, med vetskapen om att idag kommer jag att träffa min gamla fling privat för första gången. Det kan gå precis hur som helst, men jag är inte särskilt orolig.

Det var ganska lite folk på Sainsburys (livsmedelskedja) idag, och jag tog mig tid för att plocka på mig den perfekta frukosten. Organisk yoghurt, min favorit-Tropicana, toastbröd utan kanter (flyttar jag tillbaka kommer jag sakna det) och organiska ägg. Championship breakfast! Favoritkavajen är på, och om fem minuter åker jag till St Pancras för att hämta henne.

Jag kanske borde köpa en blomma?


EDIT: Oj, det där gick ju inte alls som jag hade hoppats. Just nu jobbar jag på att bli tillräckligt berusad för att våga/orka/vilja gå och träffa henne igen. Jag sa att jag skulle joina henne och våra gemensamma vänner på The Victoria (pub) i Mile End men jag vet faktiskt inte hur det blir med det där. Jag är besviken. På mig själv, that is. Dagen hade kunnat bli den bästa dagen i mitt liv, om jag inte hade förutsatt att den skulle bli det...

There Is A Light That Never Goes Out

Idag ska vi öva stämmor på jobbet. Och jag börjar klockan ett. Lökigt.

- "Ay Ulf, which one are you duin? The major fifth"? kommer Rick att fråga när vi jobbar på refrängen till "Hey Now".

- "No Rick, I'm doing the minor third"... kommer jag att svara, precis som varje gång han ställer den frågan.

Mannen som aldrig kommer ihåg sina stämmor heter Rick Hornby (yes, det är hans riktiga namn), kommer från Manchester och har "There is a light that never goes out" intatuerat över hjärtat. Han har modellerat sig efter sina hjältar i The Smiths, spelar på en röd -68 Gibson ES335 (precis som Johnny Marr en gång gjorde) och är väldigt trevlig att spela med. Han är precis som jag inhyrd, med skillnaden att han faktiskt spelade på plattan som Jenny spelade in.

- "I'm gunna 'ave me a Yorkie bar (engelsk chokladsnask) while you smoke" kommer han att säga direkt efter lunch, och jag kommer precis som alltid skippa möjligheten att prata The Smiths med någon som andats och levt närmre bandet än någon annan jag mött. För ett par år sedan hade jag blivit grön av avund varje gång Rick öppnat munnen, men jag har "kommit över" The Smiths (ursprungligen Zander som sa det om sig själv) och pratar hellre om gamla gitarrer eller strippor vi känner. Men visst får jag (23 år gammal, mind you) lite nostalgivibbar när han ler och säger:

- "Have I told you abaut the time I did blow with (valfri Madchester-kille)"?

- "No Rick, you haven't"...

Ibland känns det som att jag skulle kunna sluta som honom, med vacker flickvän, tillräckligt med jobb för att ha snygga kläder och allt uteliv man kan önska sig. Spela på nån skiva här och där men mest flyta omkring i tillvaron, lite nöjd med att vara musiker trots allt. Men jag tror faktiskt inte att jag kommer sluta så. Jag kom trots allt över The Smiths.


EDIT: Nyss hemkommen inser jag hur jävla skitigt mitt rum är. Städdags. Och imorron kommer fransyska nummer 2 till London. Det var egentligen tänkt att vi skulle träffas först på torsdag och gå på date, men hon fick inte tag i en Eurostar-biljett som passade. Inte så att jag motsätter mig en hel dag tillsammans med henne, för jag är sjukt upptagen från torsdag morgon till söndag kväll med två rep, ett gig och en heldag i studion...

Hon sa att hon ville höra mig sjunga. Men jag har glömt alla mina paradnummer, eller ersatt dom med andra låtar. Det var länge sen jag sjöng för en flicka och inte en publik. Det var nog flera år sedan jag försökte få någon i säng med "Hallelujah" eller ens "There is a light that never goes out". Vad fan skulle jag sjunga nu? Dylan? Eller kanske:



Little Steven And The Diciples Of Soul - Inside Of Me

Det här är galet underskattat i mitt tycke. Kanske inte hittigt nog för vissa, eller för substanslöst för andra. För mig är den här låten något som Moneybrother borde ha gjort en cover på. Precis som att han borde gjort Eldkvarns "I Skydd Av Mörkret" för länge sen...

What Lara Said

Lara är bakfull idag. Hon var ute med ett par tjejer igår, och jag följde med på en öl. Hon presenterade mig för sina vänner, som bestod av en lesbisk ex-flickvän, en hormonstinn tyska och en snubbe som kunde tre svenska meningar (vilka han ivrigt repeterade). Medan jag försökte se om det fanns någon jag kände i baren drack dom sambucca som galningar och dansade till hemsk technomusik. Tyskan tittade på mig hela tiden och det var uppenbart att Lara gett henne en introduktion jag inte kunde klaga på. Hon såg vildsint ut, som att hon inte fått ligga på en månad eller så, och jag bestämde mig direkt för att jag inte ville falla offer för henne i natt. Efter att ha spenderat en halvtimme med dom ursäktade jag mig och gick vidare i natten.

Och nu är Lara alltså bakfull. Hon släpade nyss med mig till en off license-affär (närlivs + spritbutik) och tvingade mig att köpa lite godis med henne. På vägen hem började vi prata om staden. Vi kommer båda från små byar och har alltid längtat till staden. Vi talade om att det skulle vara svårt att bo i en småstad igen, när man vant sig vid allt som storstaden innebär.

Laura: - "Man, I couldn't live without the parties, I would be so bored"!

Ulf: - "Yeah, imagine going out only on Fridays and Saturdays. And not being able to go out and buy cigarettes in the middle of the night with a flatmate who forces one out of bed..."

Laura: - "Ah, it's good for us to go out. I'll buy us an icecream".

Laura fortsätter: - "Shit and all the people! All the crazy fucking people who doesn't give a shit about you".

Ulf: - "Yeah, it's easy being me when no one gives a shit really.

Laura: -"Totally".

Sedan fortsätter vi i tystnad nerför Whitechapel High Street, i isande blåst och smattrande regn. Med våra glasspinnar som sköldar vandrar vi nerför gatan bland sopor, och lumpor och skrot. Och vi fortsätter ner för Sydney Street bland slödder, böss och skan. Ingen av nämnda höjer ens ögonbrynen när vi passerar, och trafikljusen skiter fullständigt i vilka vi är eller vad vi gör ute såhär dags en söndagkväll. Nu väntar en film på Laras rum.

Det Känns Som Söndag

Jag hör mina lägenhetskompisar vakna till liv. Någon säger "Hej då" till en flyktig bekantskap som hon tydligen delade säng med igår (ja, jag hörde). Någon skrattar i telefonen, uppenbarligen fortfarande mer full än bakfull.

Själv ligger jag på rygg och tänker på gårdagen. En kväll som inte alls var särskilt speciell. Jag förbarmade mig över en av Klemens ex-tjejer som nyss har kommit till London (och redan hunnit bli både ihop med och dumpad av Klemen under en månad). Jag lät henne komma hem till mitt rum och underhöll henne med vin och prat om musik. Visade henne (på begäran) turnébilder, och skrattade snällt åt hennes kommentarer. Hennes engelska är väldigt dålig, och i takt med vinet och cigaretterna blev den inte direkt bättre. Jag brydde mig inte särdeles utan försökte bara hålla henne på bra humör.

Vi gick till The George Tavern, och jag lät henne ha sin arm under min, precis som om jag förde henne i dans. Jag höll upp dörren för henne där vi gick in till allmän beskådan. Heather kom fram och gav mig en kram (och synade kvällens flicka från topp till tå). Heather är ljudtekniker på The George, och hennes historia är värd mer än ett par rader, men det får ändå bli en snabb version:

Heather spelade i rockbandet "Hole" med Courtney Love nånstans bak i tiden, och sen gifte hon sig med någon rockmusiker som aldrig lyckades helt men dom fick barn och hon flyttade från Amerika till London och blev på något sätt kvar med endast flagnande minnen av sin tid som überrockstjärna och en aldrig bortglömd status som häftig brud. Så.

Efter presentation och ännu några synande ögonkast gick vi fram till baren. Jag köpte varsin pint till oss och insåg plötsligt att flickan jag tagit med av ren barmhärtighet (och faktumet att jag var ensam och uttråkad) börjat röra vid mig. Ni vet, dom där små sakerna som man märker direkt, för dom är så uppenbara i sin oskyldighet. En hand på min arm när jag beställer öl, ett knä som nuddar mitt lår när vi sätter oss ner, en höft som lutar sig mot min när vi står ute och röker...

Plötsligt var musiken över, ölen var uppdrucken och valet stod mellan nattklubb eller hemmet. Jag vägrade gå på nattklubb, och efter endast några minuter satt vi hemma på min säng igen, med amerikansk powerpop på laptop-volym. Hennes söta skratt och halvfranska meningar la sig som en hinna över mitt halvdruckna medvetande, och jag insåg att jag var tillräckligt full för att vara attraherad av hennes smått klumpiga beteende och starka accent.

- "I am so lonely here in London, and it's hard to find nice guys. I thought he was the sweetest guy, but it didn't work out"... sa hon, och jag tyckte bara att hela situationen kändes absurd. Det var min bästa vän hon talade om, och nu halvlåg hon i min säng. När hennes huvud föll bakåt mot mina kuddar och hon log inbjudande mot mig tänkte jag för mig själv att jag börjar antingen bli för gammal eller för cynisk, för det här skulle inte hända. Det hade varit så otroligt enkelt att bara falla för impulsen, kysst henne och sen bara låtit henne föra i natten. Hon hade dansat den sårades dans, och tagit ut all energi, frustration och förlorad kärlek på mig. Jag visste det, och jag förlikade mig (eller intalade mig) med att jag inte ville ha det så.

- "I think it's time for you to go sweetie. It's getting late and blablabla" sa jag och erbjöd mig att följa henne till bussen. Jag såg i hennes druckna ögon att hon blev dels besviken över min brist på sängkammar-initiativ, och dels djupt imponerad av min gentlemans-natur. När vi gick arm i arm genom det svartaste East End lutade hon huvudet mot min skuldra och suckade. Hon sa att jag var den snällaste man hon träffat på länge, och jag log bara när hon gav mig sina bisous och vacklande avskedsfraser innan hon hoppade på bussen.


Och istället för att ha ångest över att ha vält omkull något olämpligt ligger jag alltså här utan den minsta tillstymmelse till oro över att någon ska få reda på vad som hänt. Jag är egentligen lite förvånad, för gårdagens handlande ligger inte direkt i linje med hur mina fredagskvällar brukar sluta. Speciellt inte om det är en söt fransyska inblandad...

Men det är bara lördag, så jag har chans till min vanliga ångest imorgon istället.

EDIT:

Suzi Quatro - Tear Me Apart. Jävlar vilken cool brud det där är. Min amerikanska vän Stephanie tipsade om henne. Stephanie har läskigt bra musiksmak, mer om henne vid ett senare faktum, som min vän Jarre skulle sagt.

Kärleksliv På 10 Kvadrat

Nu har den andra fransyskan bestämt sig för att komma till Rodeo Massacres gig på The George Tavern nästa vecka. Det var där vi träffades första gången, efter att ha spelat vårt andra eller tredje London-gig. Jag har ingen aning om hur jag ska ställa mig till det här. Flickan i fråga är en notorisk hjärtekrossare, vacker som en tavla och antagligen totalt jävla livsfarlig för en rockmusiker på dryga 23 år.

Alla har varnat mig för henne, men jag vägrar lyssna så klart. Är det inte ganska typiskt? Jag har ju nyss träffat en annan fransyska som är underbart snäll, drogfri, söt och antagligen helt upp över öronen i mig. Men istället för att träffa henne igen väljer jag att träffa någon som jag en gång delade en cigarett med. Bara för att hennes skönhet, stil, ögon och accent råkade få mitt hjärta att missa några slag för sisådär sex månader sen.

Nåväl, jag tror inte att folk (inkl. mig själv) ska oroa sig så mycket. Det här är jag skyldig mig själv, så otroligt mycket som jag tänkte på henne förut. Och jag tror knappast att det senaste året har gjort mig till en mjukis när det kommer till flickor. Kanske borde jag låta henne sova här från första natten ändå? Jag sa till henne att jag inte ville ha henne för en natt bara, och föreslog att vi skulle undvika det genom att hon skulle sova någon annanstans. Men det kanske gör större genomslag om jag låter henne sova här men inte har sex med henne... Hmm. Tål att tänkas på.

The One That Gets Away (With It)

En man sa till mig idag (fast mera invecklat och på knackigare engelska): - "I can't respect a man with a gun for hire", angående faktumet att jag spelar piano för att betala hyran. Det känns tråkigt att få sin integritet ifrågasatt, speciellt av någon man håller av, och jag tror att jag vill förklara mig för honom senare.

Apropå att hålla av någon, min favoritfransos Klemen ska flytta tillbaka till Frankrike om ett par månader. Han är nog det närmsta en vän utanför arbetet jag hittat här i London, så jag kommer att sakna honom mycket. Men förhoppningsvis är jag mera upptagen med annat då, hur det än går för mig. Han gav mig inte tillstånd att publicera en bild här, men å andra sidan frågade jag inte heller. Det är ju ändå ingen som läser. Han vet dock att jag skriver om honom, för idag frågade han och jag skrattade bara och sa: - "I just write that I know Russell Brand man"!

Och visst är han jävligt lik?

Jag sa nämligen till damerna jag bor med att han var Russell Brands, när han stod ute i hallen och provade mina cowboyboots. Klemen bara garvade och gick in på mitt rum efter att ha skakat hand med dom. Han är helt klart coolare än Russell Brand, men undrar om mina lägenhetskompisar vet vem han är?

I've Gambled Up My Life

Saker och ting kan ändras väldigt fort. Igår hände allt på en gång, och idag (efter en god natts sömn) börjar en period som säkert kommer att vara ganska betydelsefull för resten av mitt liv. Det är läskigt, skrämmande, jobbigt, fantastiskt, dramatiskt, positivt och otroligt deprimerande på samma gång.

Allt och alla man tar för givet blir så otroligt mycket viktigare när man inser att det kan tas iväg från en. Det är svårt att få någon känsla av stabilitet när det känns som att jorden gungar hela tiden. Det ska bli otroligt skönt att få se hemlandet ett tag, och samla tankarna och inte minst låtarna. Det är hög tid att producera nu, och jag hoppas kunna rida ut det här sittandes på pianopallen med båda händerna flygandes över tangenterna.

Ps. Jag har blivit lovad en sån här efter jul:



Det är min arbetsgivare Jenny som vill införskaffa en sån, och jag motsätter mig definitivt inte att få byta bort eländet dom låter mig använda.

You're A Big Girl Now

Pratade med fransyskan idag. Vi kom ju halvt om halvt överens om att ses igen, att hon skulle komma till mitt gig den femte, och stanna i två dagar. Det var ju så kul sist, och vi är ju båda unga, singlar, vackra och allt det där. Så varför inte fortsätta ses, även om vi båda vet att vi inte kan vara tillsammans? I've got a bad feeling about this...

Hon sa att hon fortfarande pratar med den där killen hon hade. Men att hon tänkte på mig hela tiden. Min inneboende cyniker skrattade bara och sa att hon bara gör det för att försöka fånga mig. Göra mig svartsjuk, få mig att gå med på saker jag egentligen inte vill. Men min inneboende skeptiker övertygar mig inte helt den här gången. Kanske hon erkände enbart för att visa att hon är ok med att jag gör vad jag vill? Jag har ju alltid en aura av "mig kan du inte få styr på", så hon kanske bara ville meddela att hon är en stor flicka som inte blir sårad så lätt. Hon vill ju fortfarande komma hit verkar det som.

Igår var jag full med några random amerikaner. Min London-bästis Klemen hade berättat för dom att jag skulle jobba i Camden, så dom kom till giget. En halvtimmes set, några ölbiljetter och sen resten av dagen ledig trodde jag.

Istället blev det häng med amerikanerna hela dagen och kvällen, och prat om det stora Amerika, musik, kläder och kärlek. Nu längtar jag till det stora Amerika när jag ligger här, gravt bakfull på min enda lediga dag.

EDIT: Ett par timmar senare
Okej, long story short: För ett halvår sen eller så föll jag för en annan fransyska. Träffade henne efter ett gig (story of my life, jag vet) men det här var annorlunda. Inte en kyss, ingen lång utlämnande konversation och definitivt inget sex. Vi bara delade på en cigarett och tittade varandra djupt i ögonen. Tyvärr visade det sig fort att hon var en annan mans flicka, och vi hördes bara kort efter det. Jag beslöt mig för att lämna henne ifred, för jag ville inte stjäla henne. Jag ville att hon skulle komma frivilligt till mig.

Nåväl, efter otaliga tankar, ett kärleksbrev som aldrig skickades och sex månader så hörs vi igen. Denna gång är hon singel. Denna gång erkänner hon att hon är intresserad av mig, och vi talar i flera timmar. Jag berättar att jag var galen i henne förut, och visar henne mitt aldrig skickade kärleksbrev. Hon tror inte att det är sant och blir väldigt rörd när hon läser vad jag en gång skrev i brinnande raseri. Nu har hon sagt att hon vill träffa mig när hon kommer till London.

Och jag vet inte vad jag ska göra. Jag vet inte om jag är skyldig "Ulf-för-sex-månader-sen" att uppvakta henne, eller om jag borde fortsätta träffa den andra fransyskan, även om det verkar smått hopplöst för tillfället. Det känns galet. Är jag galen?

Det blev visst sent igår...?

Han ramlar in genom dörren med en duns, och avslöjar direkt sin hemkomst. Han välkomnas av sin lägenhetskompis och någon som presenteras som Maddie. Maddie som namn påminner honom om en medelålders kvinna, inte alls i närheten av dom striptease-klingande Maddy, Mady eller Maide. Maddie som stod i hans hall påminde honom snarare om någon som gärna skulle vara strippa, men alltid skulle sluta som en medelålders kvinna.

Dom såg direkt vilket tillstånd han befann sig i, så dom skrattade med honom och erkände att dom minsann varit i partytagen inatt. Faktumet att dom var båda väldigt lättklädda (Maddie hade minst, endast bh och trosor) förstärkte hans misstanke att Maddie möjligen kunde vara någon hans lägenhetskompis planerade att förföra. Inte så att han på något motsätter sig högljudd lesbisk sex i sitt hem, men om sanningen ska fram han ville bara gå och lägga sig och sova.

Efter att ha borstat tänderna och svarat på frågor från dom ack så intresserade damerna, gick han in på sitt rum och tog av sig jackan. Han knäppte upp ännu en knapp i skjortan och betraktade sig själv fåfängt medan han tog av sig sina smycken.

- "You look so handsome darling" sa plötsligt hans lägenhetskompis från andra sidan korridoren. Hon såg honom från sitt rum genom att titta i spegeln i hallen. Han gick in i hennes rum och tog upp konversationen där den slutat. Hon visste sannerligen hur man skulle få honom att svara på ännu några frågor. Han bad om en cigarett och blev erbjuden en lina av något han inte visste vad det var, och inte heller var intresserad av.

- "Ah, you said you were working tomorrow and you were just getting to sleep", ursäktade sig hans lägenhetskompis, även om det var uppenbart att hon ville att han skulle stanna kvar med dom ett tag. Kanske tänkte dom sig en trekant såhär framåt småtimmarna?

Han sa godnatt till damerna och gick in på sitt rum för att röka och så småningom förhoppningsvis somna. Han måste upp och jobba imorron, för då väntar honom ännu en dag vid bandet, (eller kanske i bandet, får man tillägga). Fabriken är en replokalsstudio i norra London, och maskinen är en Yamaha-keyboard, som förhoppningsvis byts ut mot något trevligare snart.

The Piano Has Been Drinking, Not Me

Ah, lyckades landa två välbetalda repetitioner nästa vecka. Gudarna vet att jag behöver det... Och jag slipper åka till någon engelsk gruvstad tre timmar bort. Om jag bara kunde få det där fasta giget uppe i Stoke Newington skulle min ekonomi nästan kunna gå runt på ett hyfsat sätt. Nåja, mera jobb måste jag i alla fall ha.

Igår var det hemmafest hos Klemen. Det var trevligt, trots att det mest pratades franska. Några klädaffärstjejer ramlade in lite senare på kvällen, och jag lyckades bli smått berusad dessutom, vilket inte var igår. Eller jo, nu var det ju faktiskt igår.

Klädaffärstjejer utgör en majoritet här i östra London, vare sig dom jobbar på American Apparel, vintage-affärerna vid Brick Lane eller Topshop nere på stan. Alltid lite vulgärt klädda (ska jag säga?), alltid lite för fulla, och alltid i gäng. Dom är lite tuffare än dom som jobbar på café, men långt ifrån lika coola som modellerna. Hierkin är otroligt synlig bland dom unga och vackra, och jag brukade göra ett socialt experiment när jag fortfarande var ny i dessa kretsar och på deras fester.

Om jag presenterar mig som gitarrist är det most likely att jag kommer prata med rockkillar och tramps resten av kvällen. Väljer jag däremot att framställa mig som pianist kommer jag att diskutera stil, musik, mode och turnerande med dom välklädda och inte alls så fulla flickorna. Varför kan jag bara gissa, men jag har märkt att gitarristen i mig blir raggad på av thrashigare tjejer än pianisten. Pianot har klass, där gitarren bara är vulgär, speciellt den elektriska sorten. En sorts genitalia-förlängare, som sällan eller aldrig ursäktar för sig.

- Igår presenterade jag mig som pianist. Ikväll ska jag ha på mig discoboots, fuskpälskrage och cigarettmunstycke. Ikväll är jag gitarrist... (eller Willy Devilles bortglömda kusin från landet).

These Days

Jackson Browne har spelat en ganska stor roll i mitt liv som pianoprostituerad. Inte bara har han lärt mig hur jag med lätthet kan fejka "dyrt" pianospel, utan att för den skull vara särskilt teknisk. Nej, viktigare är att hans ambivalenta inställning till kärlek och lycka många gånger passerat för min egen.

Jag menar självklart att han sätter ord på saker jag själv har svårt att uttrycka, än mer tonsätta. Som "Looking Into You", låten Magnus skickade till mig ett halvår efter att vi "gjort slut" som vänner. Jag vet fortfarande inte om han menade något speciellt med det, har aldrig frågat. Men just då när jag lyssnade på den första gången kändes det som ett sedan länge bortglömt (eller efterlängtat) "förlåt, vi borde snackat om det här".

Eller den där gången jag spelat in "When Summer's Almost Gone" - låten som var tänkt att bli mitt storslagna anthem om fabriken. När jag lyssnade på den första mixen fylldes jag bara med avsky och självhat. Jag kände att trots vacker text (som jag inte stulit), grymma stråkar och Sahara-Jossans körsång... så blev låten aldrig något annat än ett löjligt försök att identifiera mig med en arbetarromantik jag knappt känt av. Två år på fabriken väger ganska lätt mot pappas 34 år på samma fabrik. Och inte fan blev den min "The Pretender". Inte ens nära...

Just nu önskar jag att det var jag som skrivit "Running On Empty".

"Gotta do what you can just to keep your love alive
Trying not to confuse it with what you do to survive
In sixty-nine I was twenty-one and I called the road my own
I don't know when that road turned onto the road I'm on

Looking out at the road rushing under my wheels
I don't know how to tell you all just how crazy this life feels
I look around for the friends that I used to turn to to pull me through
Looking into their eyes I see them running too"

För en pianohora med ett hyfsat gäng gigs i ryggen är dom där raderna ganska lätta att identifiera sig med. Och den där känslan man alltid har - gjorde jag rätt val den där dagen då jag satte mig på tåget för att aldrig nånsin vända om?

"Honey you really tempt me
You know the way you look so kind
I'd love to stick around but I'm running behind
You know I don't even know what I'm hoping to find"

... Och för någon vars förhållandestatistik inte kan vara värre är det nästan löjligt deprimerande lyssning. Ibland har jag trott att jag skyllt mina dåliga förhållanden på musiken alldeles i onödan - men det här övertygar mig (nästan i alla fall) om motsatsen.

Mannequin at the discoteque

Efter gårdagens orgel-inspelning bestämde jag mig för att ta en långsam cykeltur ner genom östra London. Vädret var helt okej för en Novemberdag, och jag hade liksom inget bättre för mig. Klockan hade blivit för mycket för att jag skulle hinna ta tag i något annat, och jag kände mig inte redo att åka hem till rummet.

Min nyfunna vän Charles hade sms:at tidigare och frågat om jag var ledig, så jag bestämde mig för att röra mig mot hans kvarter. Han bor ett par minuter bort i Bethnal Green och delar rum med sin flickvän Mathilde. Jag ringde på porten, och utan att ens titta efter vem det var släppte han in mig. 

Jag fann honom sittandes på sängen i ett moln av marijuana-rök, med ögonen fixerade på datorskärmen. 

- "Vad tittar du på"? frågade jag.

- "Baby Jane" med Rod Stewart, svarade han och såg sådär allvarligt "I don't give a fuck anyway" ut som bara en fransman kan göra.

Nog för att jag gillar Roddan, och vanligtvis brukar vara den sista att klaga på dåliga 80-talsproduktioner, men det här var nästan för mycket till och med för mig, och det märkte han.

Charles stängde av och satte på "The Last Waltz" med The Band istället, för det vet han att jag gillar. Han förklarade dock att "Baby Jane" handlar om Jane Seymour, som Rod var tillsammans med på 80-talet. 

Jag hade aldrig hört vare sig låten eller historien bakom den, så jag lyssnade igen när jag kommit hem, och jag måste erkänna att trots de triggade trummorna, Oberheim-syntharna och den hemska kavajen lyckas Rod förmedla någon sorts diskodesperation som tilltalar mig. Åttiotals-estetiken passar nästan löjligt perfekt om man tänker att han blev sårad, och istället för att sitta inne och tjura så väljer han att gå ut och dansa. Hepp.

Och hans kläder påminner mig om American Apparel-killarna nere i Shoreditch...