Efter gårdagens orgel-inspelning bestämde jag mig för att ta en långsam cykeltur ner genom östra London. Vädret var helt okej för en Novemberdag, och jag hade liksom inget bättre för mig. Klockan hade blivit för mycket för att jag skulle hinna ta tag i något annat, och jag kände mig inte redo att åka hem till rummet.
Min nyfunna vän Charles hade sms:at tidigare och frågat om jag var ledig, så jag bestämde mig för att röra mig mot hans kvarter. Han bor ett par minuter bort i Bethnal Green och delar rum med sin flickvän Mathilde. Jag ringde på porten, och utan att ens titta efter vem det var släppte han in mig.
Jag fann honom sittandes på sängen i ett moln av marijuana-rök, med ögonen fixerade på datorskärmen.
- "Vad tittar du på"? frågade jag.
- "Baby Jane" med Rod Stewart, svarade han och såg sådär allvarligt "I don't give a fuck anyway" ut som bara en fransman kan göra.
Nog för att jag gillar Roddan, och vanligtvis brukar vara den sista att klaga på dåliga 80-talsproduktioner, men det här var nästan för mycket till och med för mig, och det märkte han.
Charles stängde av och satte på "The Last Waltz" med The Band istället, för det vet han att jag gillar. Han förklarade dock att "Baby Jane" handlar om Jane Seymour, som Rod var tillsammans med på 80-talet.
Jag hade aldrig hört vare sig låten eller historien bakom den, så jag lyssnade igen när jag kommit hem, och jag måste erkänna att trots de triggade trummorna, Oberheim-syntharna och den hemska kavajen lyckas Rod förmedla någon sorts diskodesperation som tilltalar mig. Åttiotals-estetiken passar nästan löjligt perfekt om man tänker att han blev sårad, och istället för att sitta inne och tjura så väljer han att gå ut och dansa. Hepp.
Och hans kläder påminner mig om American Apparel-killarna nere i Shoreditch...
No comments:
Post a Comment