So Long, East End

Vad som helst hade kunnat hända. Vi hade åtminstone kunnat kyssts. Men mina förhoppningar grusades direkt, då hennes gig var inställt och jag insåg att jag inte hade en reservplan. Det blev ett par drinkar på puben istället, med hennes syster som sällskap. Inte så att jag har något emot att träffa hennes syster, men efter tre kyssar så hoppades jag på något mer intimt än en familjesammankomst. Avskedet var svalt, och det grämer mig att inte veta om det var systern som förstörde allt, eller om det helt enkelt inte var meningen att vi skulle säga hej då till varandra på ett mer romantiskt sätt.

Jag känner mig lite löjlig där jag ligger i fullaste CBGB-mundering och tänker tillbaka på sms:et jag skickade efteråt. Jag tror inte att hon kommer svara, för hon hade säkerligen inte samma intentioner som jag ändå. Nåväl, imorron reser jag till Sverige igen, och då ska jag försöka glömma allt vad brittiskor, fransyskor och portugisiskor heter. Kanske kommer jag välja att somna in i de välbekanta svenska flickornas armar (igen)? Och ligga där och mysa i obehagskänslorna som kommer när man egentligen bara längtar bort, hem eller vart som helst.

So Long, East End, vi ses snart igen. Jag vet inte hur och om jag kommer att fortsätta med bloggen de närmsta veckorna, då jag måste fokusera på annat skrivande också. Dessutom är jag ju inte The Piano Prostitute när jag är i Sverige, right? Vem jag är där återstår att se, i alla fall om jag ska se mig själv utifrån andras ögon.