There Is A Light That Never Goes Out

Idag ska vi öva stämmor på jobbet. Och jag börjar klockan ett. Lökigt.

- "Ay Ulf, which one are you duin? The major fifth"? kommer Rick att fråga när vi jobbar på refrängen till "Hey Now".

- "No Rick, I'm doing the minor third"... kommer jag att svara, precis som varje gång han ställer den frågan.

Mannen som aldrig kommer ihåg sina stämmor heter Rick Hornby (yes, det är hans riktiga namn), kommer från Manchester och har "There is a light that never goes out" intatuerat över hjärtat. Han har modellerat sig efter sina hjältar i The Smiths, spelar på en röd -68 Gibson ES335 (precis som Johnny Marr en gång gjorde) och är väldigt trevlig att spela med. Han är precis som jag inhyrd, med skillnaden att han faktiskt spelade på plattan som Jenny spelade in.

- "I'm gunna 'ave me a Yorkie bar (engelsk chokladsnask) while you smoke" kommer han att säga direkt efter lunch, och jag kommer precis som alltid skippa möjligheten att prata The Smiths med någon som andats och levt närmre bandet än någon annan jag mött. För ett par år sedan hade jag blivit grön av avund varje gång Rick öppnat munnen, men jag har "kommit över" The Smiths (ursprungligen Zander som sa det om sig själv) och pratar hellre om gamla gitarrer eller strippor vi känner. Men visst får jag (23 år gammal, mind you) lite nostalgivibbar när han ler och säger:

- "Have I told you abaut the time I did blow with (valfri Madchester-kille)"?

- "No Rick, you haven't"...

Ibland känns det som att jag skulle kunna sluta som honom, med vacker flickvän, tillräckligt med jobb för att ha snygga kläder och allt uteliv man kan önska sig. Spela på nån skiva här och där men mest flyta omkring i tillvaron, lite nöjd med att vara musiker trots allt. Men jag tror faktiskt inte att jag kommer sluta så. Jag kom trots allt över The Smiths.


EDIT: Nyss hemkommen inser jag hur jävla skitigt mitt rum är. Städdags. Och imorron kommer fransyska nummer 2 till London. Det var egentligen tänkt att vi skulle träffas först på torsdag och gå på date, men hon fick inte tag i en Eurostar-biljett som passade. Inte så att jag motsätter mig en hel dag tillsammans med henne, för jag är sjukt upptagen från torsdag morgon till söndag kväll med två rep, ett gig och en heldag i studion...

Hon sa att hon ville höra mig sjunga. Men jag har glömt alla mina paradnummer, eller ersatt dom med andra låtar. Det var länge sen jag sjöng för en flicka och inte en publik. Det var nog flera år sedan jag försökte få någon i säng med "Hallelujah" eller ens "There is a light that never goes out". Vad fan skulle jag sjunga nu? Dylan? Eller kanske:



Little Steven And The Diciples Of Soul - Inside Of Me

Det här är galet underskattat i mitt tycke. Kanske inte hittigt nog för vissa, eller för substanslöst för andra. För mig är den här låten något som Moneybrother borde ha gjort en cover på. Precis som att han borde gjort Eldkvarns "I Skydd Av Mörkret" för länge sen...