Nu blev det sådär mycket igen. Jag hinner knappt med i svängarna längre. Ikväll är vi värdar för en kväll på Macbetch i Shoreditch, och det kommer säkert bli skitkul. Enter The Circle Of Trust kallar vi kvällen, och jag har fan lite premiärnerver... Smart som jag är har jag bjudit in både den blonda CBGB-but-too-young-bruden och den sköna portugisiskan, så möjligheten till förvirring är stor. Speciellt eftersom båda säkert tror att dom är exklusivt inbjudna. Men nu är det slutlekt, ikväll vill jag kyssas, inte bara retas. Jag tar inga chanser.
Vi har blivit erbjudna en liten singel-release i Mars som skulle vara bra PR. Jag tror att vi kommer att signa för det, även om vi egentligen är ute efter the big fishes. Det är ändå bara temporärt och inte mycket alls, så vi får se.
Nästa söndag måste jag åka till Leeds och göra en video med jobbet. Det suger. Jag vill inte spendera en heldag i norr på Guds heliga dag. Speciellt inte för att spela in musikvideo. Jag bad Sebastian fråga managern om vi inte kan få mer betalt, för det är faktiskt en lång jävla dag. 06:00-22:00. Och sen direkt in i den obligatoriska hyrbussen för tre timmars resa ner till London. Jag kommer garanterat att låna lite Bromozepam av Charles och försöka däcka i den där bussjäveln.
Jag såg "It's All Gone Pete Tong" på Laras rum nyss. Vi gillar den båda, trots att hennes discodagar vida överstiger mina. Visst händer det att jag dansar ibland, men för Lara är det en helt annan sak. Dom gånger jag följt med henne till dunkla technoklubbar i Shoreditch och champagne-klistriga dansgolv downtown har jag insett hur lite jag egentligen vet om sånt.
Senast var det åtta timmars klubbande. Det kanske inte ser så jävla farligt ut när man ser det framför sig: 21:00-05:00. Men det är ju faktiskt ett helt arbetspass. Ett arbetspass på ett ställe där den vanligaste lunchen består av kopiösa mängder Mojitos, MDMA och cigaretter ute i kylan. Inte undra på att Lara oroar sig för rynkor, stackarn.
Jag själv var sliten i två dygn, trots att jag inte spenderat en krona på vare sig berusningsmedel eller entréavgifter. Det lönar sig att gå ut med ett proffs, för det är gratis inträde (hon pussar dörrvakten på kinden) och på varje ställe finns det någon som bjuder på drinkar. Jag åker bara med, som ett litet lamm på väg till slakt medan hennes väninnor stöter på mig och bartendern häller upp ännu en Jack Daniel's och cola. Jag finner situationen både motbjudande och alldeles underbar när jag sakta flyter in i dimman och bort från verkligheten.
Jag slapp gå på "meet and greet"-partyt hos Placeboproducenten igår. Det var skönt, för det partyt var i väst, och jag hade inte den minsta lust att sitta och åka 1,5 timme bara för att skaka händer. Inte min idé av hur en trevlig kväll ser ut. Istället hängde jag med Charles och Mathilde, vilket var fantastiskt trevligt. Vi pratade om allt möjligt, och dom bjöd på Guinness på puben innan vi gick till festen.
Som vanligt när det är fest på "The Paki Mansion" var det östra Londons musiker och American Apparel-tjejer som dominerade bland gästerna. I alla fall i antal. Klemen och alla andra som bor i huset var redan beyond fylla när vi anlände och det första jag såg var fransyska nummer två, dansades i vardagsrummet. Jag försökte undvika henne så gott det gick och satte mig på övervåningen.
Det gick ungefär en timme innan jag konfronterades med ett "Why are you hiding in a room"? från fransyskan. Jag svarade att jag ändå inte skulle bli full, eftersom jag måste sova tidigt och länge. Hon sa att jag såg fantastisk ut och att hon önskade att hon träffat mig mer. Jag visste helt ärligt inte hur jag skulle svara, för jag hade redan berättat för mina vänner att det inte skulle bli något mellan oss. Men hon var vacker, och även om hon känns själlös kan jag inte hjälpa det. Jag känner attraktion för henne, och jag vet inte av vilken anledning. Hon hade definitivt träffat andra killar under sin vistelse, men so what? Vi är ju inte ringmärkta.
Hon bad mig att stanna tusen gånger, men jag tröttnade på natten och ville hem. Jag lovade att ringa henne på måndag, vilket betyder att jag har dagen på mig att tänka igenom hur jag vill att det här ska sluta. Jag trodde det var över redan innan det börjat. Jag nynnade den avslutande versen i "Don't think twice" för henne, och jag såg i hennes ögon att hon inte förstod vad jag menade.
- "I'll call you monday, ok? And then we'll see what happens"...
Sen gick jag, fortfarande nynnandes...
I'm walkin' down that long, lonesome road, babe Where I'm bound, I can't tell But goodbye's too good a word, gal So I'll just say fare thee well I ain't sayin' you treated me unkind You could have done better but I don't mind You just kinda wasted my precious time But don't think twice, it's all right
Giget gick bra. Vi hade (som vanligt) smärre tekniska problem, och tyvärr var det inte bara en Boss Stereo Flanger som tjallade den här gången... Men vi överlevde alla, tack gode gud, och vi gjorde till och med ett extranummer. När man spelar "klubbnätter" (fritt översatt, horans anmärkning) brukar det oftast vara fuck off and leave efter avslutat set, men på The George är det annorlunda. Lite mera sydländskt, som någon i förbandet sa. Om det med sydländskt menas dålig organisation men sjukt skön vibe så är jag böjd att hålla med.
Mycket flickor ute ikväll, och jag hade fantastiskt trevligt med allihopa. Jag hade en dance off med en ung CBGB-but-too-young-lookalike (typ 19 år, väteperoxidblond och i kort skinnjacka) till "Welcome to the Jungle". Hennes band ville uppträda som förband åt oss och hon verkade intresserad av mer än så. Kände mig som rena rama John Travolta på dansgolvet, och flickan i fråga (vars namn jag inte minns) betedde sig som jag föreställer mig att en Sunset Boulevard-strippa anno 1983 skulle gjort. Bland annat tryckte hon sin rygg mot en träpelare under ett gitarrsolo medan jag höll takten med klackarna. Det var ett par vilda minuter, och även om det såg bäst ut genom hennes och mina ögon är jag nöjd. Hon fick mitt nummer.
Det var även en mörk skönhet inblandad. En vän till en vän som jag hade ett vagt minne av att ha träffat tidigare. En temperamentsfull portugisiska precis som Lara. Vi följdes åt till samma fest efteråt, och vi pratade länge. Fransyskan från tidigare i veckan var där med, i sällskap av nån annan snubbe som hon säkerligen legat med. I alla fall om man ska tro Klemen. Jag är glad att det inte blev mer av den förälskelsen, och vi växlade inte heller många ord under kvällen.
Jag följde portugisiskan till bussen med lögnen "I'm going that way anyway so we might as well take company". Inte så att hon verkade ha något emot det, tvärtom flirtade hon ganska friskt under hela kvällen. Hon påminde mig om någon annan mans flicka i Stockholm, och hon fick mig att känna mig bekväm. Bussen avbröt oss alldeles för plötsligt, och en kyss på kinden blev inte ens kall i vinden innan hon var borta.
Jag log och sms:ade hennes kompis och bad om hennes nummer. Jag försökte vara "flirtatious but not persistive", (som söndagsbilagan säger att man ska vara) men antingen är jag full/trött eller så är hennes svar jävligt konstigt. Nåväl, imorron är jag ledig, så jag kanske kan ägna dagen åt att luska ut vad hon menade.
ps. Förresten har Sebastian hjälpt mig lite med trummor till en låt jag gjort, men jag får inte huvudet runt det heller, så jag är kanske lite berusad ändå. Det gör det här till min första officiella fylleblogg. Den 6e December, en lördagsmorgon klockan 04:09 togs oskulden.
Lara kom hem klockan nio imorse och väckte mig med en kram och en puss. Jag hade glömt att jag fylle-sms:ade henne och berättade om min katastrofala (nåja, egentligen inte) kväll. Ingen utgång, ingen kyss, ingen dans... Bara jag och alkohol. För att romantisera bilden än mer kan man lägga till att jag spelade Dylan på gitarren halva kvällen.
Lara var så klart packad och hög, och jag hör att dom pratar i hennes rum fortfarande, 11:11 en torsdagsmorgon. Hon kommer att vara sliten ikväll.
Själv ska jag iväg och jobba om några minuter, trots att kroppen värker av alkohol-avtändning från igår. Jag drack inte ens särskilt mycket, jag förberedde mig bara för ett samtal som aldrig kom. Kanske hon inte vill se mig mer, eller så fick hon väl annat för sig. Vad vet jag, ringde gjorde hon i alla fall inte. Och jag känner helt ärligt inte någon jättelust för att bjuda henne på middag ikväll, om konversationen ska halta mer än Tom Waits 1980.
EDIT: Puh, det var ett ganska slitsamt rep. Kroppen värker fortfarande och huvudet skriker efter paracetamol och kodein. Eller alkohol, eller vad som helst egentligen. Jag sms:ade fransyskan och frågade vad hon gjorde och hur det var med henne. Inget svar en timme senare betyder väl att hon antagligen inte heller är sugen på att gå på middag ikväll. Jag ska ju ändå på nattrep, så för mig gör det inget att slippa lägga ut pengar (som jag inte har) på en middag som säkerligen inte leder nånstans. Lika så gott att begrava sig i allt annat och försöka glömma mina patetiska försök till romantik.
Ah, det är soligt i London idag. Fransyskan tog med sig solen!
Jag röker en cigarett i solskenet och lyssnar på Minkens debutplatta medan jag skriver. Eller ja, solen som kommer in genom fönstret, that is. Jag vaknade pigg och vid gott mod idag, med vetskapen om att idag kommer jag att träffa min gamla fling privat för första gången. Det kan gå precis hur som helst, men jag är inte särskilt orolig.
Det var ganska lite folk på Sainsburys (livsmedelskedja) idag, och jag tog mig tid för att plocka på mig den perfekta frukosten. Organisk yoghurt, min favorit-Tropicana, toastbröd utan kanter (flyttar jag tillbaka kommer jag sakna det) och organiska ägg. Championship breakfast! Favoritkavajen är på, och om fem minuter åker jag till St Pancras för att hämta henne.
Jag kanske borde köpa en blomma?
EDIT: Oj, det där gick ju inte alls som jag hade hoppats. Just nu jobbar jag på att bli tillräckligt berusad för att våga/orka/vilja gå och träffa henne igen. Jag sa att jag skulle joina henne och våra gemensamma vänner på The Victoria (pub) i Mile End men jag vet faktiskt inte hur det blir med det där. Jag är besviken. På mig själv, that is. Dagen hade kunnat bli den bästa dagen i mitt liv, om jag inte hade förutsatt att den skulle bli det...
Idag ska vi öva stämmor på jobbet. Och jag börjar klockan ett. Lökigt.
- "Ay Ulf, which one are you duin? The major fifth"? kommer Rick att fråga när vi jobbar på refrängen till "Hey Now".
- "No Rick, I'm doing the minor third"... kommer jag att svara, precis som varje gång han ställer den frågan.
Mannen som aldrig kommer ihåg sina stämmor heter Rick Hornby (yes, det är hans riktiga namn), kommer från Manchester och har "There is a light that never goes out" intatuerat över hjärtat. Han har modellerat sig efter sina hjältar i The Smiths, spelar på en röd -68 Gibson ES335 (precis som Johnny Marr en gång gjorde) och är väldigt trevlig att spela med. Han är precis som jag inhyrd, med skillnaden att han faktiskt spelade på plattan som Jenny spelade in.
- "I'm gunna 'ave me a Yorkie bar (engelsk chokladsnask) while you smoke" kommer han att säga direkt efter lunch, och jag kommer precis som alltid skippa möjligheten att prata The Smiths med någon som andats och levt närmre bandet än någon annan jag mött. För ett par år sedan hade jag blivit grön av avund varje gång Rick öppnat munnen, men jag har "kommit över" The Smiths (ursprungligen Zander som sa det om sig själv) och pratar hellre om gamla gitarrer eller strippor vi känner. Men visst får jag (23 år gammal, mind you) lite nostalgivibbar när han ler och säger:
- "Have I told you abaut the time I did blow with (valfri Madchester-kille)"?
- "No Rick, you haven't"...
Ibland känns det som att jag skulle kunna sluta som honom, med vacker flickvän, tillräckligt med jobb för att ha snygga kläder och allt uteliv man kan önska sig. Spela på nån skiva här och där men mest flyta omkring i tillvaron, lite nöjd med att vara musiker trots allt. Men jag tror faktiskt inte att jag kommer sluta så. Jag kom trots allt över The Smiths.
EDIT: Nyss hemkommen inser jag hur jävla skitigt mitt rum är. Städdags. Och imorron kommer fransyska nummer 2 till London. Det var egentligen tänkt att vi skulle träffas först på torsdag och gå på date, men hon fick inte tag i en Eurostar-biljett som passade. Inte så att jag motsätter mig en hel dag tillsammans med henne, för jag är sjukt upptagen från torsdag morgon till söndag kväll med två rep, ett gig och en heldag i studion...
Hon sa att hon ville höra mig sjunga. Men jag har glömt alla mina paradnummer, eller ersatt dom med andra låtar. Det var länge sen jag sjöng för en flicka och inte en publik. Det var nog flera år sedan jag försökte få någon i säng med "Hallelujah" eller ens "There is a light that never goes out". Vad fan skulle jag sjunga nu? Dylan? Eller kanske:
Little Steven And The Diciples Of Soul - Inside Of Me
Det här är galet underskattat i mitt tycke. Kanske inte hittigt nog för vissa, eller för substanslöst för andra. För mig är den här låten något som Moneybrother borde ha gjort en cover på. Precis som att han borde gjort Eldkvarns "I Skydd Av Mörkret" för länge sen...
