Bar-bas

Ikväll spelade jag bas ståendes på en bardisk. Det var första gången. Jag har jämt velat lägga ett gitarrsolo ståendes på en bardisk men det här fick duga. Publiken var kass dock.

På drift

Jag tror inte att någon läser. Och det passar bra - för jag tror inte att någon tror att jag skriver.

Idag var första gången detta år som jag gick hem samtidigt som solen gick upp. Självklart har jag upplevt sena efterfester (klockan 14:00 för ett tag sen) men nu var det verkligen hela scenariot. Jag går Bethnal Green Road hem och tänker på hur det kunde ha varit. Och hur det en gång var. Solen lyser men jag känner ingen som helst lust att sätta på mig solglasögonen. Folk får gärna titta mig i ögonen nu. Kan en människa läsa mina pupiller vid denna tidpunkt så har denna människa lika mycket att dölja eller visa som jag. Småtimmarna kan verkligen bringa fram det mesta.

Jag önskar att jag kunde få besök från hemma snart. Det skulle ge mig ett perspektiv jag behöver, både konstnärligt och mänskligt.

Hur lägger man reverb på en blogg?

Jag hade tänkt hålla Maj månad bloggfri. Eller, det var egentligen inget medvetet val till att börja med, jag märkte bara att jag inte ville skriva dom första dagarna i Maj. Sen fortsatte det. Jag tänkte fundera ut ett nytt format, men jag har inte kommit nånvart med det och jag förbannar min okunskap i ämnet och min slöa ovilja att lära mig mer. Det är ju tråkigt och jag vill ju egentligen skriva, inte designa websidor eller försöka lista ut hur man får in bilder i datorn.

Men jag antar att jag måste uppdatera mina kunskaper i ämnet för att kunna skapa något nytt och roligt. Nåt som passar budskapet, så att säga. En produktionsfråga kanske? Men hur lägger man reverb på en webpublikation?

Sjukdomspost

Jag blev sjuk direkt vid hemkomsten. Normalt brukar jag bli sjuk så fort jag åker till Sverige, men tydligen var min vistelse alldeles för kort för att det skulle hända. Jag hade ändå inte direkt mycket att komma tillbaka till i London, ett litet PR-gig på Selfridges och relationer jag tröttnat på innan dom ens börjat.

Att ligga inne under vårens första vackra dagar kan lämna en med ett konstigt perspektiv. Man ser blommorna på träden men är oförmögen att känna lukten av dom, man ser ärmlösa klänningar gå förbi men har ingen ork att springa efter dom, man hör musiken från festerna men inser att det inte är en kagge på ettan som dunkar, nej det är huvudvärken från febern. Och sen när den sista feberattacken har lämnat kroppen försöker man direkt att gå ut och insupa all vår man kan.

Man smakar den öl man längtat efter och röker den första cigaretten sedan man blev sjuk. Man träffar en flicka och några vänner. Man går en promenad längs vintage-stråken på Brick Lane och man hälsar på en, två, tre, fyra människor man känner igen. Men ölen smakar burk, den är varm och avslagen. Flickan som går bredvid är söt, men vi är ju inte kära och det känns tämligen meningslöst att försöka förföra henne. Cigaretten bränner i halsen och man förbannar sitt nikotinbegär. Människorna man hälsar på är inte människorna man vill vara med. Det är handskakningar på gatan, ses sen och "kom till våran klubbkväll" innan man snabbt skyndar vidare med sitt förvånade sällskap hack i häl.

Jag skyller på att jag varit sjuk och att jag därför är trött, men egentligen är jag bara uttråkad. Jag fick inte endorfinkicken av dom första soliga dagarna, och har därför hamnat på efterkälken med vårkänslorna. Jag tittar på flickan och ler, inte åt hennes vackra drag, söta accént eller ens åt hennes urringning. Jag ler för min egen nyckfullhet - det var inte länge sen jag var beredd att ta ner månen för den här gestalten, och nu är jag inte ens teatralisk när jag öppnar dörren till puben åt henne.

Till slut orkar jag inte längre. Min telefon är trasig så jag vet att jag är ganska isolerad om jag går hem, men jag gör det ändå. Försöker inte ens fixa sällskap och lyssnar efter ljudet av heartbreak när flickan säger att vi inte kommer att ses före Augusti. Men det är tyst som i graven inombords.

Opera

Dom största musikaliska känsloyttringarna finns inom opera har jag fått berättat för mig. Och jag har mer än en gång både upplevt och känt att "it ain't over 'til the fat lady sings". Nu ska jag inte gå runt och kalla någon för tjock tant, men vad gör man om någon vägrar sjunga ut dom där sista fraserna? Jag har alltid varit duktig på avslut (i både den ena och andra bemärkelsen) men det är enerverande när man förnekas ett dramatiskt sådant när man söker det. Speciellt när man vet hur jävla mycket man egentligen hade kunnat ge den andra personen som denne nu går miste om.

Men det vet jag ju egentligen inget om. Men för min självbild låtsats jag att det är så, och jag håller fast vid det, för ens självbild är väl det enda man har att svara för at the end of the day när man lägger sig i sitt personliga purgatorium (ja, det är sängdags och det är så jag ser på den saken...)

Jag åkte till Sverige ett par dagar

Flygplats, dom tog min vackra Zippo vid säkerhetskontrollen, mammas mat, min flygel, släktfest, alkohol, skriva, läsa, äta mer, träffa en kär gammal vän men inse att dom flesta andra inte verkar vara kära i mig längre, cigaretter på gatan och snus framför TVn.

Med andra ord - som det brukar vara när jag åker hem.

Tyvärr har några av mina planer angående denna virtuella publikation gått i stöpet. Hade funderingar på att flytta (i alla fall en del) av denna kreation till fysiskt format, men det fysiska formatet valde att vara ett arsel istället innan jag ens var färdig med mitt upplägg. Därför kommer jag att koncentrera mig på att spela in materialet utan distraktioner. Möjligen flyttar jag skriveriet någon annanstans online, men isåfall vill jag ju göra det med någon sorts stil.

För övrigt var det någon som sa att jag var lik "Moto Boy" idag. Jag har ingen koll på vem det är, men stämmer det? Isåfall måste jag kolla upp honom. En nemesis kanske? Jag önskade att personen sagt "Motorcycle Boy" istället men man kan ju inte få allt.

Jag mötte

Jag mötte en syster i natten,
hennes ögon blänkte som gråt.
Genom smutsen, skränet och skratten
mot gryningen följdes vi åt.

Det var väl en dröm allenast,
en dikt som strök mej förbi -
Jag glömde den nästan genast,
minns bara dess melodi.

Så hade kanske Nils Ferlin skrivit i sin blogg dagen efter. Tyvärr besitter jag inte riktigt hans poetism ("Make up words, it shows that you are creative" S04E14*) men jag får väl göra på mitt sätt.

Jag stannade kvar hos Mike efter the load out. Försökte få tag på någon via telefon. Letade fest, efterfest, tjej eller bara vad som helst. Men ölen tog slut och timmen blev sen så jag bestämde mig för att åka hem. När jag gick ut för att vänta på bussen såg jag att det stod en flicka där i busskuren. Hon hade en svart slöja på sig, och hennes smink var utsmetat med spår av tårar. Men hon log mot mig.

Jag log tillbaka och lät henne gå före in i bussen. Följde efter och satte mig bredvid. Log mot henne igen och inväntade hennes drag. Det blev det vanliga (gitarrer funkar bättre än hundar, tro mig): "You play in a band"? Fem minuter senare hade jag gett henne den kortast möjliga versionen och gav mitt motdrag i form av ett: "Where do you live"? och ytterligare några minuter senare gick vi arm i arm (nåja, jag hade lite att bära också) nerför Brick Lane.

Minnet blir kort och dåligt av alkohol, men jag minns att hon kom från Skottland, var 20 år gammal och hade varit på begravning. En "happy" begravning sa hon, och hon frågade vad min ursäkt för utsmetat smink var. "I sweat a lot while we play. Plus I think it looks pretty ace". Sen kysstes vi. Eller hon kysste mig.

Jag visste inte ens vem hon varit med och begravt tidigare på kvällen, och hon visste inte ens mitt namn. Kanske var det därför det var så bra. Och det regnade, vilket knappast gjorde den lätt dekadenta stämningen mindre påtaglig.


*How I met your mother. Amerikansk sitcom.


ps. Min bror har gett mig en superavancerad mobil, så nu har jag tydligen möjlighet att ta bilder och föra över dom till datorn. Ska bara lista ut hur det fungerar...

Kriser

Heartbreaks, breakdowns, comedowns, hang-overs... Ja, det har varit mycket sånt där nu. Allt verkar kulminera den här helgen för att förhoppningsvis lugna ner sig lite sen. Och hur kulminerar det? Jag ska spela bas.

Tolv gigs de senaste fyra veckorna. Tre i veckan. Plus repetitioner. Plus studioarbete. Och sen det där lilla heartbreaket med allt vad det nu innebar. Tur att jag oftast lär mig av mina misstag. Eller, det är väl bara något jag inbillar mig kanske.

Det blir i alla fall andra bullar nu ett tag. Jag ska börja spela in mina egna låtar igen, för första gången på över ett år. Inspelningarna kommer att börja här i London, sen får vi se vart dom hamnar sen. Det är nervöst och nytt, samtidigt som det är ack så bekant. Det är nog antagligen precis vad jag behöver i alla fall.

Basen då? Jo. Jag ska spela bas på kvällens Rodeo Massacre-gig. Så jävla illa kan det gå. Jag ska försöka se det som en rolig grej, även om en liten del av mig dör inombords. Varför? Jag har det inte i mig tror jag.

- Basism, that is.

På vägen hem

Jag väntade på bussen hem, men jag var rastlös. Alternativen bollades fram och tillbaka i huvudet när jag klev på 205an mot Mile End. T var på Old Street, men det lät hopplöst över telefonen. På bussen ringde jag olika bekantskaper för att skingra tankarna lite och höra vad en lördag i Shoreditch hade att erbjuda. Hjärtat av en lördagskväll verkade inte plocka upp telefonen, för jag minns inte att jag faktiskt talade med en enda person. Men jag såg hennes namn i telefonboken och en liten klump dök upp i magen.

Jag hade för första kvällen på hela veckan kopplat bort henne ur tankarna tillräckligt länge för att glömma hennes existens. Det var som om jag aldrig träffat henne efter det där giget, aldrig bjudit med henne på efterfesten (och tjusigt fixat in henne på listan), aldrig vinkat in en taxi till henne efteråt. Som att vi inte setts två kvällar senare heller. Som att vi aldrig kyssts en endaste gång.

Hon var nån. En american girl. Precis rätt recept för att lyckas få mig att falla. Tyvärr snubblade jag snarare, methaphorically yours eller inte. Förresten nämde jag att jag träffade Ed Harcourt i veckan? Han hade en söt unge och var fortfarande knubbig. "Twat", sa jobb-bandets gitarrist Rick när dörren till repstudion stängts. "He's an up right cunt walking around" fortsatte han.

Han verkar ha ganska dåligt rykte här den där mannen. Han hade i alla fall ormskinnsboots som liknade mina och hade jag haft mina på mig hade jag kanske frågat om han haft lust att spela fourhand på nån Tom Waits-låt. Jag brukade ju uppskatta karlns skivor.



Jag tänker inte skriva om henne, i alla fall inte här. Mitt låtskrivande går superbt dock, tackar tackar.

Flickorna och jag

Sydafrikansk modell, polsk konststuderande, fransk erotisk rockstjärna, en amerikansk student på jakt efter äventyr
och en tjej vars identitet förblivit okänd.

Det var förra veckan det. Och ändå denna isande ensamhet. Jag kommer återkomma till både ensamheten och flickorna nästa gång jag skriver, men jag har det sjukt stressigt just nu. Igår hade jag till exempel en studiosession, ett rep och en set-genomgång. Då blir man stressad och blöder näsblod och vill skrika in i kudden samtidigt som man vill ge upp, åka hem till mamma för att aldrig mer uppleva ett utdraget soundcheck igen...



ps. Jag hade inte sex med någon av tjejerna (kyssar är 2009) och bilden rör inte någon av dom tjejerna. Den är för Hannah, igen.

Nu i veckan ska jag prata med Jimmy

Konstig vecka. Vet inte ens om jag har ork eller lust att försöka skriva ner allt här. Det hamnar i andra medium med liksom, så alla ord räcker inte alltid till.

Jag har varit ute och spelat, och festat långa nätter med en massa olika människor. Jag har kyssts, både av kättja och lättja och ibland för att jag känt något. Hoppats på något, hoppats på något... Det har legat något i luften hela tiden, och jag vet inte om det är våren eller bara någon konstig timing, men det känns som att saker och ting börjar släppa lite. Eller så är det bara inbillning för att jag vill att det ska vara så.

The 13:40 from Kings Cross St Pancras

Musik, Paris, romantik och allt det där. Händer det något utanför mönstret rapporterar jag i långa ord så klart. Två gigs, ett litet intimt bargig och ett på stor rockklubb. Vackra flickor, visst. Ändlösa festnätter, förhoppningsvis. Kul? Garanterat. Tillbaka på lördag.

Det är en ynnest och lyx att åka iväg och lämna problemen hemma. Skulle det här livet ta slut skulle jag definitivt sakna det, along med en massa andra saker förstås. Men just det här att packa sina finaste kläder, hämta ut sin biljett och åka iväg för att stå på nån scen framför en massa okända människor är ganska speciellt.

Lämna problemen här hemma ja. Sökandet efter en ny basist har börjat nu och jag ser inte fram emot det alls. Jag vill ha en stadig rytmsektion som inte rör sig en millimeter, än mindre åker över till Way Out West när vi har releasefest och på så sätt förtjänar ett redigt kok stryk plus sparken. Nu fick han ju tyvärr bara sparken, men fan vad less jag är.


Tåget går om ett par timmar och jag blev precis ensam igen. Kände egentligen för att ligga kvar i sängen och ha en sådan där lång morgon då man inte lämnar sängen alls men vad ska man göra. Hon ville också ligga kvar, men vissa har skola, andra har tåg att passa.

Efter fyra JD & Coca Cola

Jag hånglade på toaletten igår.

Vi tittade ut över rummet, jag och Mike. Det var fyllt med homosexuella designers, ett par tre fans och flickor i the late 20s. Han sa nånting om att "hon där är vild, ni skulle ha kul ihop" och pekade på någon med Pulp Fiction-frisyr. Visst, tänkte jag, men jag vill ju bara bli berusad.

Nästa gång jag är kissnödig ställer jag mig i den lilla kön och väntar på att paret framför mig ska få dra i sig sitt discopulver och fortsätta dansa. Jag planerar att gå hem efter kissandet, eller i alla fall till närmsta efterfest. När dörren öppnas ser jag att det är kvinnan Mike pekade på tidigare. När hon öppnar för att gå ut kliver jag helt sonika in på toaletten där hon står och stänger dörren bakom mig.

- "Oh hi. What do you want"? frågar hon förvånat.

- "I thought we could kiss" säger jag rakt ut.

- "Okay..." hinner hon knappt svara innan min tunga är halvvägs nere i hennes hals.

Vi kysser varandra och jag funderar över varför jag egentligen gör det. För att jag vill? För att möjligheten finns?

- "Good kiss. Thanks" säger hon efter en minut och låser upp och går ut.


Jag står kvar, märker knappt att det är över. Funderar fortfarande när jag går ut till mina vänner. Och tydligen funderar jag ännu när jag ligger i min ensamma säng dagen efter.

The cherry trees are still in blossom

En fantastisk natt leder inte alltid till en fantastisk dag. I mitt liv är det många gånger tvärtom, för känslorna man hade vid 03:00 är ungefär raka motsatsen till dom man brukar ha vid uppvaknandet nästa dag. Nätter i articifiella dimmor föder oftast inte bra dagar helt enkelt.

Men just idag känns det inte kämpigt på något sätt. Inga tafatta ord, inga förklaringar, ingen vodkadoftande andedräkt. Fick dessutom reda på att jag är ledig och fri att göra vad jag vill i solskenet. Och körsbärsträden står i full blom.

Från mitt ekorrhjul akt två

Singel-release alltså. Det var ganska underbart. Mycket folk. Ingen speciell prinsessa kom dit, men vad gör det när musiken, publiken och allt annat är perfekt?

Imorron (läs: idag) blir det annat. Och jag hoppas att veckan fortsätter lika bra som den började. Jag hoppas att precis allting vänder och blir till det bättre. Nu finns ju möjligheterna där, så nu måste bara tillfälligheterna släppa sargen och hjälpa till lite.

Taxi hem tidigt. Bäst så.

15 minutes of fame

Klockan är kvart i tolv. Jag hade alarmet på tio, snoozade en gång och sen somnade jag tydligen om. Vaknade för en liten stund sen och slängde upp laptopen på magen. Har haft flera drömmar, vissa behagliga, andra obehagliga. Varför drömmer jag ofta att jag tatuerar mig? Visst har funderingarna funnits där många gånger, men jag har ju bestämt mig för att jag inte ska ha något bläck på kroppen. Klaviaturer, gitarrer, rosor, flickor, det är inte mycket jag inte drömt att jag tatuerat nu.

Visst, jag strängade om Telecastern igår, men för det behöver jag väl inte drömma att jag tatuerar in den? Och visst köpte jag en blomma (en såndär man sätter på kavajen) till den mystiska dejten igår, men måste jag drömma att jag går omkring i ett fält med röda rosor för det? Kyssas i all ära, det var fantastiskt kul och lite tonårsaktigt - men ett fält med röda rosor? C'mon.

Förutom att kyssas som två hungriga och upphetsade tonåringar så talade vi återigen om konst och konstuppfattning. Jag har lagt ner ganska mycket tid på att tänka över ämnet den senaste tiden, och jag tänker speciellt på hur framtiden ser ut för musik som konstform. Nog för att jag inte sysslar med "konstmusik" (ni vet, specialprogrammerade blip-blip-synthar och oljud) men det gjorde väl knappast Mozart heller.

Jag har aldrig blivit upprörd över nedladdning, för musik som fysisk produkt har ju bara existerat en kort stund, och det verkar som att det är över nu. Kanske lika så gott förresten, uppfattningen om musik och vem den tillhör förändras hela tiden och det känns i alla fall för mig som att covers, stölder, samplingar, låneljud (nytt ord?) blir mer accepterat allteftersom. Jag tycker mest att det är spännande att se hur artister, låtskrivare osv kommer att få betalt för sin musik, och jag tror faktiskt att det i många fall kommer att gynna oss. För när man tänker efter så finns det distributionskanaler nu som man inte ens kunde drömma om förut.

Detta möjliggör ju helt andra infallsvinklar, och jag tror att perspektiven på vad som blir "produkten" kommer att ändras drastiskt. Jag läste i en filmblogg jag ibland kollar in (hotellfrukost.se) om extramaterial till filmer, och om att filmmakarna sakta men säkert lägger ner mer energi på att locka köpare "bakvägen". Jag tror att musiken kommer att gå lite samma väg.

Mer om detta senare, nu har klockan slagit tolv och jag ska äta frukost innan repet. Titta vad mycket jag hann skriva och tänka på femton minuter. Eller fan, nu slog klockan 12:01. Andy Warlhol får ursäkta att jag överskred min gräns...

Threats and treats

När jag går ut genom dörren idag hoppas jag att det fortfarande är soligt. Och jag hoppas att jag kan tänka på annat än sparkade basister, ändlösa nätter, tunga repetitioner, sömnlöshet och matvägran. Jag ska övertyga mig själv att tro på kärlek, vänskap och lyckliga slut. Typ. Om inte annat så bara för att jag är trött på att tvivla.

Hur ska man göra för att klara av att vara glad och orka repetera idag då? April 77-utstyrsel? Kostym? Östra London-rocker? Ett sms till nån sötnos? En glass? Jag försöker genom att lyssna på glad powerpop men inte ens Raspberries kan få mig att komma över att jag inte längre kommer att spela med Pete vid min vänstra sida under repetitionerna. Så jävla besviken på karln.

Jag borde verkligen gå till Sainsburys och handla något att äta. Och duscha. Jag har spenderat dom senaste 20 timmarna nästan oavbrutet i sängen, så min frisyr är inte direkt perfekt heller... Sen måste jag stränga om Telecastern inför repet. Vi ska försöka trimma in Rodeo Massacres gamla basist Francois innan releasefesten. Det är alltså tre dagar dit och ungefär 10 låtar.



Jävla söndag.

Hannah, ain't she a doll?

Ett ark papper

För varje ark med papper jag lyckas producera ligger det säkert 100 i papperskorgen. Och då menar jag egentligen inte fysiskt papper, för jag skriver ju på dator. Det är säkert samma sak för alla som har någon sorts kreativa ambitioner, och jag tänker i vanliga fall inte ens på det. Men igår hittade jag en mapp med "slängda" texter som jag helt och hållet glömt bort. Jag kollade datumen på dokumenten och insåg att dom måste vara från när jag köpte min dator för sisådär två år sen.

Någonstans i bakhuvudet insåg jag väl att jag inte behövde kasta textdokument på ett par kilobyte styck, så jag skapade alltså den där mappen, som jag rätt och slätt döpte till "Bortkastade ord". Ibland är dokumenten bara tomma titlar, utan någonting i. Ibland är det hela låtar, med musik och arrangemang noggrant nerskrivet på mitt ganska lustiga sätt. Eftersom jag varken kan skriva eller läsa noter använder jag mig av andra knep för att beskriva rytm och melodi, för det är inte alltid jag har ork eller möjlighet att spela in mina idéer på studs.

"White salt", "A waitress call", "Cheap beer and wine forced us to grow up"... Titlarna är många och för det mesta ganska kassa.

Men så ramlar jag på en dokument som heter "Ursäkta en dysterkvist" och plötsligt går jag nerför memory lane i ultrarapid. Det är en översättning av hitten som aldrig blev, "There's a distance between us" som jag spelade in med Robert Ivansson.

"Jag har bott med ena foten i fabriken
Den andra på hotell Gillet, Gamla Stan
Min säng har varit stranden intill fiken
Tills dom bad mig att packa ihop och dra

Jag tog tåget från centralstationen, lämna min stad där jag alltid bott

Ursäkta en dysterkvist
För att han inte skrattar ikväll
Men beställ en runda till
Och ta notan är du snäll
Din taxi väntar, madame får jag följa med?

Och vännerna säger att dom visst har plats
En säng eller soffa, finns där för mig
Jag undanber vänligt, också inatt
Jag klarar mig alltid utan nån hjälp

Jag har gått genom staden ensam förut, så kanske hittar jag hem till slut

(stick)
Jag är rädd att ha förlorat mig själv
I sprit och sex, nån sorts dekadens
Den här gatan är som aldrig förr
Tyst och kall, så grå och mörk
Så "hemma" är den här sängen inatt, eller kroken där jag hänger min hatt

Ursäkta en dysterkvist
För att han inte skrattar ikväll
Men beställ en runda till
Och ta notan är du snäll
Din taxi väntar, madame får jag följa med?"

Jag har tydligen alltid varit lite svag för flerstaviga rim. Kanske är det en kvarleva från tiden då jag gillade hiphop.

Mixed up, shook up

Inte bra. Varför verkar all skit komma samtidigt? Jag rycker till varenda gång telefonen ringer mitt i natten, får en klump i magen varje gång jag ser vissa avsändare i min mailbox och igår var jag till och med lite orolig när jag gick hem. Dåliga tider föder väl dåliga nyheter, men det börjar bli bisarrt nu.

Tingen runt omkring mig verkar peka åt samma håll. Det känns som att det är bakåt dom pekar, men egentligen kanske det betyder framåt. Om någon vecka vet jag säkert mer, men återigen känns det som att jag balanserar på slak lina.

Nej, det här är inte bra.