Kontraster

Det ligger två decimeter snö på gatan här utanför. Det ser ut litegrand som en julfilm, och hade man varit vid Covent Garden hade man kanske fått höra "Simple twist of fate" i snöfallet, av han den där gatumusikanten som låter precis som en ung Dylan.

På mitt eget Chelsea-hotell blinkar den nakna glödlampan i taket, och mina grannar för oväsen med sina telefoner och pojkvänner. Fredagens innekväll resulterade självklart i att lördagen sträcktes ut till det yttersta. Smaken av lördag kväll skulle först smakas med tungspetsen, för att sedan sväljas hel, nersköljd med Jack Daniels och gayklubb för att slutligen komma ut i form av en spya klockan 06:00 på morgonen av en alltför full/hög engelska vid hörnet Bethnal Green och Cambridge Heath.

Nu faller snön och Lara vill gå ut och kasta snöbollar. Hon (och hennes något mindre entusiastiska italienska pojkvän) ledde gårdagens svirerier och svinerier. Jag själv såg ett ansikte jag nästan glömt bort mellan Shoreditch High Street och klockan 03:00. Jag ville förtvivlat lämna mitt sällskap och följa med henne dit hennes sällskap skulle, men jag kunde inte ta mig för att lämna mitt. "Jag ser henne säkert igen".

Allt verkar alltid så enkelt, men plötsligt står man och fryser i Hackneys syndigaste vrår. Man tänker på henne och kan inte riktigt placera varken hennes ansikte eller ursprung, samtidigt som en tjej i kön försöker övertala dörrvakten att släppa in henne med tvivelaktiga metoder.

Man vaknar nästa dag och läser på mailen att andra lägger mil efter mil under sina fötter utan att ens vara på väg nånstans egentligen. Jag pusslar med datorn och gitarrerna och textdokumenten och tänker på Köping, äter litegrand och bestämmer mig för att jag inte är dålig trots allt. Det ska tydligen vara ett val, har jag hört. Skönt att ha det avklarat (om än bara för en liten stund) tänker jag innan jag ser tjejen från igår på facebook. Och jag som precis bestämt mig för att romantiken är död.