Hallelujah

När jag går ut ur rummet för att fylla på min vattenflaska ser jag min spegelbild i hallen. Iklädd endast underkläder betraktar jag den seniga kroppen med mina sömnlösa ögon. Vad är det som tittar tillbaka? En kaukasisk man, mellan 20-25 år gammal, svart hår i rufsig frisyr, ögonfärg någonstans mellan grå och blå, slätrakad, inga tatueringar eller andra kännetecken förutom ett par mindre ärr lite här och var, 60-65 kg och 180 cm lång.

Jag har svårt att avgöra min egen karaktär när jag tittar mig i spegeln. Utan kläder är det lätt att dölja vem man är. Fast vissa kan dölja sig lika enkelt när dom klär på sig - och vissa lyckas till och med samtidigt som dom klär av sig. Jag själv kan inte ens komma på vem det är som står där framför mig. Är det den jag var, den jag är eller den jag en gång ville bli? Svårt att veta, så jag fortsätter att leta. - Hey, det där rimmade.

Det är tyst här utanför. Jag har varken hört skrikande bildäck, gapiga ungjävlar eller sirener på hela natten. Lustigt, medan jag började skriva på det här stycket vandrade tankarna bort, och när jag tittade på skärmen igen såg jag att jag skrivit "hjälp" i slutet av meningen. Utan synbar anledning verkar det som. Jag har i och för sig halsbränna och magont, kanske jag vill att någon ska komma med ett glas samarin?

Folk slutar uppdatera sin status på facebook runt klockan två på morgonen, och hade det inte varit för ett par amerikanska vänner hade världen lika gärna kunnat stå stilla för mig. Jag hade inte märkt någon skillnad, lobotomerad i Sopranos och sömnlöshet som jag är. Jag ser nu dom mörka ringarna under ögonen, som anspelar på att jag haft ett par långa nätter. Tittar jag riktigt nära kan jag se några ytliga rynkor krypa fram, men dom stör mig inte särdeles inatt. Jag har inte haft smink på ett par dagar, och dom tenderar att synas som mest klockan sju på morgonen (pre-bed time) när kajalen sjunkit in och ögonen är glansiga av dimmornas ångest. Men inte ikväll.

Nu börjar dom första människorna vakna till och logga in på dom kommunikationsverktyg jag är uppkopplad mot. En kusin loggade in på Skype, en gammal flamma på MSN messenger och på facebook börjar dom som ligger en timme före mig att vakna till liv.

Vilket liv sen, var det så här vi skulle bli? Springa runt och tigga gigs på pianobarer i Kensington för att få ynnesten att spela för dom rika (eller i alla fall för deras pengar). "Work hard, play hard" och alla andra klyschor som ringer i huvudet när man vaknar med fetångest efter sju flaskor champagne. Att längta hem fast man alltid verkar vara på väg åt motsatt håll. Att springa på tomgång.

Jag ger min lekamen en sista blick och suckar tungt när jag lägger mig på sängen. Snart går väl solen upp också.

Halle-fucking-lujah.