Romeo Is Bleeding

Lara kom hem klockan nio imorse och väckte mig med en kram och en puss. Jag hade glömt att jag fylle-sms:ade henne och berättade om min katastrofala (nåja, egentligen inte) kväll. Ingen utgång, ingen kyss, ingen dans... Bara jag och alkohol. För att romantisera bilden än mer kan man lägga till att jag spelade Dylan på gitarren halva kvällen.

Lara var så klart packad och hög, och jag hör att dom pratar i hennes rum fortfarande, 11:11 en torsdagsmorgon. Hon kommer att vara sliten ikväll.

Själv ska jag iväg och jobba om några minuter, trots att kroppen värker av alkohol-avtändning från igår. Jag drack inte ens särskilt mycket, jag förberedde mig bara för ett samtal som aldrig kom. Kanske hon inte vill se mig mer, eller så fick hon väl annat för sig. Vad vet jag, ringde gjorde hon i alla fall inte. Och jag känner helt ärligt inte någon jättelust för att bjuda henne på middag ikväll, om konversationen ska halta mer än Tom Waits 1980.

EDIT: Puh, det var ett ganska slitsamt rep. Kroppen värker fortfarande och huvudet skriker efter paracetamol och kodein. Eller alkohol, eller vad som helst egentligen. Jag sms:ade fransyskan och frågade vad hon gjorde och hur det var med henne. Inget svar en timme senare betyder väl att hon antagligen inte heller är sugen på att gå på middag ikväll. Jag ska ju ändå på nattrep, så för mig gör det inget att slippa lägga ut pengar (som jag inte har) på en middag som säkerligen inte leder nånstans. Lika så gott att begrava sig i allt annat och försöka glömma mina patetiska försök till romantik.