Ett Patetiskt Försök Till Romans

Jag skickade ett sms till brittiskan med orden: "I didn't leave. Need to see you, where can we meet in private"? Hon svarade med tid och plats och jag var nervös när jag cyklade dit. Uppklädd som en 70-talsdeckare med hatt och jeans med hög midja kände jag mig beredd på att vara mig själv.

- "Let's walk" sa jag och vi gick ner till kanalen. När vi stod under järnvägsbron sa jag att jag legat sömnlös natten innan. Jag sa att jag inte gillade tanken på att lämna London utan att veta vad som pågick emellan oss. Jag bad henne att inte bli alltför chockad över att jag stannat, jag ville egentligen bara veta huruvida hon gillade mig på ett romantiskt sätt eller inte. Hon la huvudet på sned och jag kände direkt att hennes svar inte skulle bli det jag hoppats...

- "You are awesome Ulf. You look amazing and the things you do are super cool. I mean, just this... Coming here talkin' to me like this. That's truly stunning. But it's not there. I'm really sorry, but it's just not there"...

- "It's okay. I just wanted an answer, that's it. Anyway - It's not a century for romantics, is it?", sa jag och log ett bistert leende.

- "I don't know what to say, I'm sorry" var hennes enda svar. Vi gav varandra en sista kram och efter ett "See you around" vände hon på klacken.

Jag tänkte tusen tankar på en gång. Alla ord jag repeterat innan var som bortblåsta, och det kändes som att jag stod inför 500 pers och hade glömt vilket ackord låten börjar på. Det stod dock klart för mig att hon skulle vinna det här, och även om jag inte ser mig som en bitter person i kärlek så kände jag att min karaktär inte ville ge bort allt jag redan gett.

- "I missed my flight. I didn't stay just to talk to you" sa jag bakom hennes rygg. Hon vände sig om, och jag såg att trots hennes tidigare avvisande var hon besviken på att den romantiska gesten inte var sann. Jag log ett sista leende, tände en Marlboro och cyklade iväg bortåt East End. Ridå.