Nu i veckan ska jag prata med Jimmy

Konstig vecka. Vet inte ens om jag har ork eller lust att försöka skriva ner allt här. Det hamnar i andra medium med liksom, så alla ord räcker inte alltid till.

Jag har varit ute och spelat, och festat långa nätter med en massa olika människor. Jag har kyssts, både av kättja och lättja och ibland för att jag känt något. Hoppats på något, hoppats på något... Det har legat något i luften hela tiden, och jag vet inte om det är våren eller bara någon konstig timing, men det känns som att saker och ting börjar släppa lite. Eller så är det bara inbillning för att jag vill att det ska vara så.

The 13:40 from Kings Cross St Pancras

Musik, Paris, romantik och allt det där. Händer det något utanför mönstret rapporterar jag i långa ord så klart. Två gigs, ett litet intimt bargig och ett på stor rockklubb. Vackra flickor, visst. Ändlösa festnätter, förhoppningsvis. Kul? Garanterat. Tillbaka på lördag.

Det är en ynnest och lyx att åka iväg och lämna problemen hemma. Skulle det här livet ta slut skulle jag definitivt sakna det, along med en massa andra saker förstås. Men just det här att packa sina finaste kläder, hämta ut sin biljett och åka iväg för att stå på nån scen framför en massa okända människor är ganska speciellt.

Lämna problemen här hemma ja. Sökandet efter en ny basist har börjat nu och jag ser inte fram emot det alls. Jag vill ha en stadig rytmsektion som inte rör sig en millimeter, än mindre åker över till Way Out West när vi har releasefest och på så sätt förtjänar ett redigt kok stryk plus sparken. Nu fick han ju tyvärr bara sparken, men fan vad less jag är.


Tåget går om ett par timmar och jag blev precis ensam igen. Kände egentligen för att ligga kvar i sängen och ha en sådan där lång morgon då man inte lämnar sängen alls men vad ska man göra. Hon ville också ligga kvar, men vissa har skola, andra har tåg att passa.

Efter fyra JD & Coca Cola

Jag hånglade på toaletten igår.

Vi tittade ut över rummet, jag och Mike. Det var fyllt med homosexuella designers, ett par tre fans och flickor i the late 20s. Han sa nånting om att "hon där är vild, ni skulle ha kul ihop" och pekade på någon med Pulp Fiction-frisyr. Visst, tänkte jag, men jag vill ju bara bli berusad.

Nästa gång jag är kissnödig ställer jag mig i den lilla kön och väntar på att paret framför mig ska få dra i sig sitt discopulver och fortsätta dansa. Jag planerar att gå hem efter kissandet, eller i alla fall till närmsta efterfest. När dörren öppnas ser jag att det är kvinnan Mike pekade på tidigare. När hon öppnar för att gå ut kliver jag helt sonika in på toaletten där hon står och stänger dörren bakom mig.

- "Oh hi. What do you want"? frågar hon förvånat.

- "I thought we could kiss" säger jag rakt ut.

- "Okay..." hinner hon knappt svara innan min tunga är halvvägs nere i hennes hals.

Vi kysser varandra och jag funderar över varför jag egentligen gör det. För att jag vill? För att möjligheten finns?

- "Good kiss. Thanks" säger hon efter en minut och låser upp och går ut.


Jag står kvar, märker knappt att det är över. Funderar fortfarande när jag går ut till mina vänner. Och tydligen funderar jag ännu när jag ligger i min ensamma säng dagen efter.

The cherry trees are still in blossom

En fantastisk natt leder inte alltid till en fantastisk dag. I mitt liv är det många gånger tvärtom, för känslorna man hade vid 03:00 är ungefär raka motsatsen till dom man brukar ha vid uppvaknandet nästa dag. Nätter i articifiella dimmor föder oftast inte bra dagar helt enkelt.

Men just idag känns det inte kämpigt på något sätt. Inga tafatta ord, inga förklaringar, ingen vodkadoftande andedräkt. Fick dessutom reda på att jag är ledig och fri att göra vad jag vill i solskenet. Och körsbärsträden står i full blom.

Från mitt ekorrhjul akt två

Singel-release alltså. Det var ganska underbart. Mycket folk. Ingen speciell prinsessa kom dit, men vad gör det när musiken, publiken och allt annat är perfekt?

Imorron (läs: idag) blir det annat. Och jag hoppas att veckan fortsätter lika bra som den började. Jag hoppas att precis allting vänder och blir till det bättre. Nu finns ju möjligheterna där, så nu måste bara tillfälligheterna släppa sargen och hjälpa till lite.

Taxi hem tidigt. Bäst så.

15 minutes of fame

Klockan är kvart i tolv. Jag hade alarmet på tio, snoozade en gång och sen somnade jag tydligen om. Vaknade för en liten stund sen och slängde upp laptopen på magen. Har haft flera drömmar, vissa behagliga, andra obehagliga. Varför drömmer jag ofta att jag tatuerar mig? Visst har funderingarna funnits där många gånger, men jag har ju bestämt mig för att jag inte ska ha något bläck på kroppen. Klaviaturer, gitarrer, rosor, flickor, det är inte mycket jag inte drömt att jag tatuerat nu.

Visst, jag strängade om Telecastern igår, men för det behöver jag väl inte drömma att jag tatuerar in den? Och visst köpte jag en blomma (en såndär man sätter på kavajen) till den mystiska dejten igår, men måste jag drömma att jag går omkring i ett fält med röda rosor för det? Kyssas i all ära, det var fantastiskt kul och lite tonårsaktigt - men ett fält med röda rosor? C'mon.

Förutom att kyssas som två hungriga och upphetsade tonåringar så talade vi återigen om konst och konstuppfattning. Jag har lagt ner ganska mycket tid på att tänka över ämnet den senaste tiden, och jag tänker speciellt på hur framtiden ser ut för musik som konstform. Nog för att jag inte sysslar med "konstmusik" (ni vet, specialprogrammerade blip-blip-synthar och oljud) men det gjorde väl knappast Mozart heller.

Jag har aldrig blivit upprörd över nedladdning, för musik som fysisk produkt har ju bara existerat en kort stund, och det verkar som att det är över nu. Kanske lika så gott förresten, uppfattningen om musik och vem den tillhör förändras hela tiden och det känns i alla fall för mig som att covers, stölder, samplingar, låneljud (nytt ord?) blir mer accepterat allteftersom. Jag tycker mest att det är spännande att se hur artister, låtskrivare osv kommer att få betalt för sin musik, och jag tror faktiskt att det i många fall kommer att gynna oss. För när man tänker efter så finns det distributionskanaler nu som man inte ens kunde drömma om förut.

Detta möjliggör ju helt andra infallsvinklar, och jag tror att perspektiven på vad som blir "produkten" kommer att ändras drastiskt. Jag läste i en filmblogg jag ibland kollar in (hotellfrukost.se) om extramaterial till filmer, och om att filmmakarna sakta men säkert lägger ner mer energi på att locka köpare "bakvägen". Jag tror att musiken kommer att gå lite samma väg.

Mer om detta senare, nu har klockan slagit tolv och jag ska äta frukost innan repet. Titta vad mycket jag hann skriva och tänka på femton minuter. Eller fan, nu slog klockan 12:01. Andy Warlhol får ursäkta att jag överskred min gräns...

Threats and treats

När jag går ut genom dörren idag hoppas jag att det fortfarande är soligt. Och jag hoppas att jag kan tänka på annat än sparkade basister, ändlösa nätter, tunga repetitioner, sömnlöshet och matvägran. Jag ska övertyga mig själv att tro på kärlek, vänskap och lyckliga slut. Typ. Om inte annat så bara för att jag är trött på att tvivla.

Hur ska man göra för att klara av att vara glad och orka repetera idag då? April 77-utstyrsel? Kostym? Östra London-rocker? Ett sms till nån sötnos? En glass? Jag försöker genom att lyssna på glad powerpop men inte ens Raspberries kan få mig att komma över att jag inte längre kommer att spela med Pete vid min vänstra sida under repetitionerna. Så jävla besviken på karln.

Jag borde verkligen gå till Sainsburys och handla något att äta. Och duscha. Jag har spenderat dom senaste 20 timmarna nästan oavbrutet i sängen, så min frisyr är inte direkt perfekt heller... Sen måste jag stränga om Telecastern inför repet. Vi ska försöka trimma in Rodeo Massacres gamla basist Francois innan releasefesten. Det är alltså tre dagar dit och ungefär 10 låtar.



Jävla söndag.

Hannah, ain't she a doll?

Ett ark papper

För varje ark med papper jag lyckas producera ligger det säkert 100 i papperskorgen. Och då menar jag egentligen inte fysiskt papper, för jag skriver ju på dator. Det är säkert samma sak för alla som har någon sorts kreativa ambitioner, och jag tänker i vanliga fall inte ens på det. Men igår hittade jag en mapp med "slängda" texter som jag helt och hållet glömt bort. Jag kollade datumen på dokumenten och insåg att dom måste vara från när jag köpte min dator för sisådär två år sen.

Någonstans i bakhuvudet insåg jag väl att jag inte behövde kasta textdokument på ett par kilobyte styck, så jag skapade alltså den där mappen, som jag rätt och slätt döpte till "Bortkastade ord". Ibland är dokumenten bara tomma titlar, utan någonting i. Ibland är det hela låtar, med musik och arrangemang noggrant nerskrivet på mitt ganska lustiga sätt. Eftersom jag varken kan skriva eller läsa noter använder jag mig av andra knep för att beskriva rytm och melodi, för det är inte alltid jag har ork eller möjlighet att spela in mina idéer på studs.

"White salt", "A waitress call", "Cheap beer and wine forced us to grow up"... Titlarna är många och för det mesta ganska kassa.

Men så ramlar jag på en dokument som heter "Ursäkta en dysterkvist" och plötsligt går jag nerför memory lane i ultrarapid. Det är en översättning av hitten som aldrig blev, "There's a distance between us" som jag spelade in med Robert Ivansson.

"Jag har bott med ena foten i fabriken
Den andra på hotell Gillet, Gamla Stan
Min säng har varit stranden intill fiken
Tills dom bad mig att packa ihop och dra

Jag tog tåget från centralstationen, lämna min stad där jag alltid bott

Ursäkta en dysterkvist
För att han inte skrattar ikväll
Men beställ en runda till
Och ta notan är du snäll
Din taxi väntar, madame får jag följa med?

Och vännerna säger att dom visst har plats
En säng eller soffa, finns där för mig
Jag undanber vänligt, också inatt
Jag klarar mig alltid utan nån hjälp

Jag har gått genom staden ensam förut, så kanske hittar jag hem till slut

(stick)
Jag är rädd att ha förlorat mig själv
I sprit och sex, nån sorts dekadens
Den här gatan är som aldrig förr
Tyst och kall, så grå och mörk
Så "hemma" är den här sängen inatt, eller kroken där jag hänger min hatt

Ursäkta en dysterkvist
För att han inte skrattar ikväll
Men beställ en runda till
Och ta notan är du snäll
Din taxi väntar, madame får jag följa med?"

Jag har tydligen alltid varit lite svag för flerstaviga rim. Kanske är det en kvarleva från tiden då jag gillade hiphop.

Mixed up, shook up

Inte bra. Varför verkar all skit komma samtidigt? Jag rycker till varenda gång telefonen ringer mitt i natten, får en klump i magen varje gång jag ser vissa avsändare i min mailbox och igår var jag till och med lite orolig när jag gick hem. Dåliga tider föder väl dåliga nyheter, men det börjar bli bisarrt nu.

Tingen runt omkring mig verkar peka åt samma håll. Det känns som att det är bakåt dom pekar, men egentligen kanske det betyder framåt. Om någon vecka vet jag säkert mer, men återigen känns det som att jag balanserar på slak lina.

Nej, det här är inte bra.

Speak like a child

... I really like it. Och helt plötsligt var The Tough Alliance lite mindre nödvändiga. Har dom gjort något nytt förresten?

Romantiken är död (fortsättningen)

Akt två, i vilken dumhuvudet himself först proklamerar romantikens återkomst, för att sedan bjuda ut sina drömmars flicka via det interaktiva kommunikationsverktyget Facebook och därigenom skjuta sig i foten.

Jag borde tamejfan ge upp. När jag träffade henne på den där festen var jag den mest flamboyante, extravaganta och romantiska rockmusiker hon någonsin hade träffat. Det var i alla fall det intrycket jag förtvivlat försökte ge, medan jag kämpade med den rena Jack Daniel's som hällts i mitt glas (det var fan den femte dagen på alkohol). Jag trodde det gick bra, jag trodde vi gav varandra blickar som betydde mer än dom ganska ytliga (men artiga) fraserna vi utbytte. Tror till och med det var hon som famlade efter en penna i sin väska när det var dags för henne att gå.

Kanske var det inbillning (det har hänt förr...), kanske var hennes lekfulla dans inte alls till för att visa hur snygga ben hon hade, och kanske var hon inte intresserad av något som går längre än "is it exciting to be on stage and do you have groupies"-vibben jag fick från hennes trista polare.

Frieriet alltså, tillbaka till det. Det var inga konstigheter eller tricks, bara en rak fråga efter några halvkvädna artighetsfraser som hon villigt utbytte. Middag? Oh, she didn't see that one coming... Hon har nån, eller egentligen har hon inte nån, han har flyttat, det rinner ut i sanden och hon vet inte vad hon ska säga annat än att hon inte är i dejting-svängen just nu. - Chillax baby, jag skulle bara fråga, tyckte du verkade ha något speciellt och tja, sen är du ju smoking hot också. Tack så mycket, tack så mycket men kan vi inte bli vänner undrar hon.

Och nu ska vi mötas för en drink, "without expectations" som det så fint heter. Jag ska visa henne expectations allt - här åker det tunga artilleriet fram i form av en three piece Acne-kostym, boots blankare än Collinas flint, gulddetaljer och ny frisyr (hoppas jag...). Jag ska planera det in i minsta detalj, "un operachi romantico in two acts", som Tom Waits hade sagt. The one that got away finns fortfarande nånstans i bakhuvudet, och likheterna är väl få, men dom finns där och påminner mig om misstagen jag gjorde.

Precis som med brittiskan innan jul vet jag inte åldern på denna kvinna, och det gör saker och ting svårare. Vilken sida ska jag spela på? "Var dig själv" är det dummaste man kan säga inför något sånt här, för man kan inte köra med klädbyten på en dejt. Även om det nu inte blir en riktig dejt.

Franska fotografier

En väninna till mig la nyligen upp en serie bilder från en lägenhet i Bethnal Green. Lägenheten hyrdes av mitt gamla franska gäng som jag hängde väldigt mycket med från sensommaren till vintern förra året, och jag bodde själv där under ett par omtumlande veckor mellan September och Oktober. Det känns lustigt att se dom alla igen, för bilderna ser på sina håll otroligt tillgjorda ut, medan andra ger ett totalt okonstlat intryck. Samtliga är dock socialrealism på en nivå man inte kan hitta någon annanstans än hos dom unga och (ännu) hyfsat oförstörda.

Jag ser min gamla kärlek som aldrig blev av, iklädd strumpebandshållare och halvt genomskinligt linne. Hon sitter på en stol och ser ehm, undergiven ut. Ögonen lyser av kättja och extas. Eller av lättja och ecstasy - det är svårt att säga. I vilket fall som helst så penetrerar hennes blick som ingen annans, trots att det känns som att hon knappt ens bemödar dig en blick. Hon har tydligen en ny pojkvän att vara otrogen mot nu och jag är både glad och besviken att vårat galna förhållande aldrig hände.

Eleonore visar brösten på flera bilder. Det är faktiskt lättare att hitta en bild på hennes bröst än på hennes ögon. Det säger en hel del om hennes personlighet faktiskt. Hon är den kvinnliga motsvarigheten till motorcycle boy i Rumble Fish, "a rebel without a cause" och allt det där. Tråkigt nog så är det annorlunda för en tjej, för killar fungerar inte som flickor, dom ställer sig inte direkt på rad för att få "rädda" henne. Män som beter sig som hon (jag vet, jag vet...) har ett annat skyddsnät oftast. Men ingenting säger att hon kommer ramla igenom maskorna, hon har skinn på näsan den där bruden.

Guillaume och Regis, med deras sorgsna påtända ögon. Småpåvarna av substanser som aldrig nånsin säger nej till något eller någon. Ingen av dom langar, och ingen av dom dras än så länge med nåt fysiskt beroende, men dom är alltid lite väl fulla och höga för att smälta in. På bilden tittar dom på väggen, och jag minns faktiskt ögonblicket väl. Det var LSD som dom droppade på tungan, och sen satt dom i timmar och bara stirrade. Jag själv? Drack öl och försökte snacka omkull den senaste i raden av franska nykomlingar i stan... Vilket jag lyckades med två kvällar senare, men det är en annan historia.

Socialrealism, undrar hur den ser ut i Köping hos motsvarande gäng? Då får man väl visserligen leta noggrant, men var hittar man dom unga, vackra och (ännu) hyfsat oförstörda där? I nån lägenhet på Nygård eller stora gatan? Finns det en fest där, och vad gör dom isåfall? Lyssnar dom också på Richard Hell? Min gissning ligger snarare på eurotechno, Takida eller svensk hip-hop, ackompanjerat av folköl, benzo och tramadol.

Jag måste tänka mera på det här märker jag.


ps. Fotoserien hette för övrigt nåt i stil med "Excesser på narkotikum" och var alltså inriktad på just det ämnet. Tyvärr var titeln på franska så jag fattade inte från början. Inte konstigt att jag läste in extra mycket dekadens i den då, haha.

Do Anything You Want To

Det är fortfarande ganska mycket softrock. Kanske är det sjukdomen som gör det? Jag ligger på rygg, funderar på om det är rätt att röka eller inte (olika bud där, Fred säger att jag ska fortsätta genom sjukdomen för att inte förvärra hostan, nästan alla andra säger låt bli) och jag har tittat på alla Sopranos-avsnitt.

Skitsamma, jag röker i alla fall. Tänker på flickorna, åttiotalet och låtarna. Om att skriva hits med gitarrsolon i.



Vad fan vet folk egentligen. Nu ska jag duscha och sen gå ut i solen på gatorna runt Brick Lane. Det är nästan vårväder och jag har all rätt i världen att klä upp mig och flirta med unga tjejer i solen. Lustigt liv. Gör vad du än vill.

Knocked out loaded

Influensan knockade mig. Tre dagar i sängen. Har knappt haft ork att tänka, än mindre skriva. Har dessutom inte rört ett instrument under hela tiden, så det blir ju intressant att spela giget på The George ikväll. Men jag har såvitt jag minns inte ställt in ett gig på grund av sjukdom förut, så varför börja nu? Det är i alla fall skönt att stället ligger nerför gatan bara.

Jag hade förväntat mig någon sorts sällskap från Sverige snart. Flera gamla vänner har sagt att dom ska hälsa på, men hittills har ingen tagit planet över. Nu kommer säkert alla att vilja komma samtidigt istället. Och säkert blir det samtidigt som jag lämnar England för semester eller dylikt, haha. Men nej, så ska jag inte tänka. Jag är bara sur och bitchig för att jag blev sjuk. Egentligen är ju det mesta ganska positivt nu.

Singeln är ju släppt i alla fall. Och mina egna låtar är klara för inspelning. Och jag verkar ha tillräckligt med musikerjobb för att klara mig hyfsat ekonomiskt den närmsta tiden. Fester finns det gott om, säkert mer än vad som är nyttigt egentligen. Jag har vänner i olika samhällsskikt och känner på mig att min garderob kommer att få ett trevligt tillskott snart.


Det enda som saknas är väl en egen Dr. Melfi, så vore illusionen perfekt.

Phil Seymour

Det blev ju i alla fall en start på veckan i alla fall. Och jag är tacksam över att mitt liv inte är särskilt tråkigt. Romantiken, musiken, skiten, allt det där kan ju vara ganska skoj tänker man när man står där och viker sina skjortor. Man röker en cigarett och tröstar sin bästa lägenhetskompis i hennes come downs. Två dygns festande, geez, hur orkar hon? Jag viker sällan sena nätter, men jag är glad att jag oftast går hem i gryningen trots allt. Hon svettas och fryser om vartannat, kan varken äta eller dricka ordentligt, och som glasyr på kakan verkar hennes dopamin-nivåer fått sig en törn. Hon är nästan i tårar ser det ut som, och hon talar i låga ord hela dagen. Och snart är hon borta, torsdag var det visst.

Repetitioner med jobbet i morgon, och jag kommer att se ut som en nörd i mina nya fejk-glasögon jag fick av Mathilde i avskedspresent. Inte nog med att jag mister två av mina trevligaste vänner, jag mister även min källa till gratis American Apparel-kläder. Men Charles lämnade sin Bob Dylan-vinyl (Slow Train Coming med underbara "Gotta Serve Somebody") hos mig, så jag vet att jag får se dom igen.

Publicister och prinsessor

Samma som igår, fast inte riktigt lika bakfull. Jag var på fest hos Vivienne Westwoods son och det var jävligt vilt. Vi drack Jack Daniels och nästan varenda jävel kommenterade mina kläder. Eller, alla utom en typ, och det var så klart henne jag skulle ty mig till. Mörkhårig skönhet, väldigt fit och med jobb inom publishing. Böcker sa hon, och jag sa att jag älskar att läsa. Hon kom från Canterbury, men hon hade inte hört Michael Mcclures dikt som han läste i The Last Waltz, den om pilgrimerna. Ett patetiskt försök till romans senare hade hon i alla fall mitt namn.

Lustigt hur man inte ens behöver ge ett nummer, en adress eller någonting annat nu för tiden. "Facebook"? räcker det att människan säger och så behöver man bara nicka litegrand så har man en vänförfrågan en dag efter. Jag har jämt varit skeptisk till facebook, men det vore fantastiskt dålig marknadsföring att inte vara medlem och dra nytta av fördelarna. Men romantiken då, undrar vi? Om den där bruden mot förmodan skulle lägga till mig som vän (hon var trots allt lite out of my league) så ska jag tamejfan göra något som är romantiskt på riktigt. Kan man skicka blommor till en publicist?

Det var mycket karaktärer på festen igår, och en del av dom var riktigt fucked up. Kändisar alltså, och kändisars barn. Är det verkligen något att sträva efter? Eller är det kanske straffet för att sprida sin kreativitet? Det finns väl säkert två sidor av det där myntet men ibland undrar jag om det är möjligt att lyckas i den här branschen utan att på något sätt bli skadad. Nåväl, hittills inga djupare spår på mig, trots fortgående prostitution.

Soundcheck om en och en halv timme i Camden. Jag måste duscha och piffa.