Fountains Of Sorrow

Snällrock. Det är precis vad jag behöver när jag är bakfull. Det blev sent igår, det verkar vara en sån vecka helt enkelt. Och ikväll blir det knappast bättre.

Jag lyssnar på albumspåret på Spotify och blir ledsen igen. Jackson Browne verkar alltid så ensam, och jag känner med honom. Igår misslyckades jag återigen att bli kär och kysst, och istället vaknade jag med en sprängande huvudvärk och en längtan efter pianoljud så perfekt inspelade att dom inte på något sätt stör örat. Lustigt hur ett liv kan te sig som ett ekorrhjul trots att man inte på något sätt lever i en rutin. Det är säkert bara för att jag är ensam. Är inte alla det?

Jag tittar fortfarande på den där fransyskans bilder. Igår kväll träffade jag någon som påminde om henne litegrand, fast det kanske bara var för att hon såg ut som hon Audrey Tautou och därför kunde varit fransk. Självklart blev jag förtjust, för att senare lika självklart bli smått äcklad av mig själv. Två dagar tidigare hade jag kunnat ta ner månen för Claire. Ja alltså, fransyskan heter så. Och igår försökte jag (halvhjärtat) imponera på nån flickstackare från Birmingham med mitt säkerligen patetiska maner.

Snällrock. American Girl med Tom Petty och Do Anything You Want To med Thin Lizzy. Hörlurar och en straffcigg. Det var en gammal flickvän som lärde mig om "straffciggen" dagen efter. Det är alltså den cigaretten som hjärnan lurar kroppen att den behöver men som bara orsakar hosta och kaos i systemet.

Fler bilder på Claire. Hon är väldigt söt, inte som en klassisk skönhet i västerländsk bemärkelse men med en otrolig utstrålning och ett sånt där jordnära och lekfullt utseende. Och hon har svar på tal, utan att för den skull vara en loud mouth. Jag önskar att hon var här just nu, men Tony Soprano får väl hålla mig sällskap fram tills det är dags att piffa och gå på fest igen.

Främlingars fotografier part II

Jag tittar på bilder på en fransyska från den yttre delen av bekantskapskretsen. Hon var en gång ett flyktigt möte (nej, inte på det sättet) och det verkar som att jag kommer att träffa henne igen på tisdag. Därför försöker jag uppdatera mig på hennes utseende, dels av praktiska skäl och dels av nyfikenhet.

Bilder från fester, konserter, gräsmattor, källarlokaler och flygplatser - allt finns utlagt till allmän beskådan. Jag funderar återigen på det moderna kommunikations-samhället och hur jag ska ställa mig inför faktumet att jag kan lära känna den här människans liv utan att ens behöva prata med henne.

Studentbild, en blomma i handen och en cigarett i mungipan, är det så man är redo att möta världen? Jag var väl inte bättre själv, jag bar samma blomma och samma cigarett (och gör det väl på något sätt fortfarande). Jag minns min examensdag, med champagnen, alla flickors tårar, släkten och blomman jag kastade till min exflickvän från studentkortegen. Full blev jag väl, men jag åkte hem tidigt på kvällen minns jag. Tårfyllda farväl är jag dålig på.

Tisdag alltså, en eftermiddag i Paris. Efter intervjuer (vi släpper ju singel med Rodeo Massacre nu) så är jag ledig fram till soundcheck. Antagligen ensam med en vacker fransyska i drömmarnas och romantikens stad, var det inte det jag önskade mig nyss? Jag har drömt om så mycket att jag glömt hälften, och jag påminns bara när någon av drömmarna råkar slå in.

En gång i tiden bad jag inte om mer än mitt namn på en officiell release. Det var i samband med nåt demosläpp med mitt gamla band Alistair. Jag minns hur vi satt utanför replokalen i Smedjan och stoppade in skivorna i fodralen för hand och var stolta. Fem pojkar var vi: jag, Magnus, Svante, Erik och Kristoffer. Det var bekymmerslösa dagar där ett tag, när replokaler i stort sett var gratis och man inte hade insett hur liten på jorden man egentligen var.

Lukten av nytryckt omslag kommer jag för övrigt alltid hålla som en av dom mest fantastiska dofterna på denna planet.

Hallelujah

När jag går ut ur rummet för att fylla på min vattenflaska ser jag min spegelbild i hallen. Iklädd endast underkläder betraktar jag den seniga kroppen med mina sömnlösa ögon. Vad är det som tittar tillbaka? En kaukasisk man, mellan 20-25 år gammal, svart hår i rufsig frisyr, ögonfärg någonstans mellan grå och blå, slätrakad, inga tatueringar eller andra kännetecken förutom ett par mindre ärr lite här och var, 60-65 kg och 180 cm lång.

Jag har svårt att avgöra min egen karaktär när jag tittar mig i spegeln. Utan kläder är det lätt att dölja vem man är. Fast vissa kan dölja sig lika enkelt när dom klär på sig - och vissa lyckas till och med samtidigt som dom klär av sig. Jag själv kan inte ens komma på vem det är som står där framför mig. Är det den jag var, den jag är eller den jag en gång ville bli? Svårt att veta, så jag fortsätter att leta. - Hey, det där rimmade.

Det är tyst här utanför. Jag har varken hört skrikande bildäck, gapiga ungjävlar eller sirener på hela natten. Lustigt, medan jag började skriva på det här stycket vandrade tankarna bort, och när jag tittade på skärmen igen såg jag att jag skrivit "hjälp" i slutet av meningen. Utan synbar anledning verkar det som. Jag har i och för sig halsbränna och magont, kanske jag vill att någon ska komma med ett glas samarin?

Folk slutar uppdatera sin status på facebook runt klockan två på morgonen, och hade det inte varit för ett par amerikanska vänner hade världen lika gärna kunnat stå stilla för mig. Jag hade inte märkt någon skillnad, lobotomerad i Sopranos och sömnlöshet som jag är. Jag ser nu dom mörka ringarna under ögonen, som anspelar på att jag haft ett par långa nätter. Tittar jag riktigt nära kan jag se några ytliga rynkor krypa fram, men dom stör mig inte särdeles inatt. Jag har inte haft smink på ett par dagar, och dom tenderar att synas som mest klockan sju på morgonen (pre-bed time) när kajalen sjunkit in och ögonen är glansiga av dimmornas ångest. Men inte ikväll.

Nu börjar dom första människorna vakna till och logga in på dom kommunikationsverktyg jag är uppkopplad mot. En kusin loggade in på Skype, en gammal flamma på MSN messenger och på facebook börjar dom som ligger en timme före mig att vakna till liv.

Vilket liv sen, var det så här vi skulle bli? Springa runt och tigga gigs på pianobarer i Kensington för att få ynnesten att spela för dom rika (eller i alla fall för deras pengar). "Work hard, play hard" och alla andra klyschor som ringer i huvudet när man vaknar med fetångest efter sju flaskor champagne. Att längta hem fast man alltid verkar vara på väg åt motsatt håll. Att springa på tomgång.

Jag ger min lekamen en sista blick och suckar tungt när jag lägger mig på sängen. Snart går väl solen upp också.

Halle-fucking-lujah.

Princess Of Little Italy

Wendy blev min valentin. Hon var en ung sydafrikanska som saknade romantiska drömmar och föreställningar om sitt yrke, vilket jag gillade. Jag valde henne också för att hon talade en bra engelska och såg ut att kunna hålla händerna i styr. Vilket hon för övrigt kunde. Endast två gånger fick jag säga till henne, och det är ju ingenting. Och jag bör kanske tillägga att hon inte behövde säga åt mig en enda gång...

Champagnen flödade såklart (varför inte, det är ju alla hjärtans dag...) och allteftersom flaskorna bars in så åkte vettet ut antar jag. Jag brydde mig ju bara halvt, för i slutändan är det aldrig jag som betalar priset i annat än huvudvärk dagen efter. Ibland säger jag till servitören att inte fylla på glasen så fort, och speciellt inte tjejernas (dom har en förmåga att sluka champagne utan att dricka den som nästan är magisk). Ibland läser jag på kvittona eller föser bort servitörer som hovrar runt bordet, men innerst inne bryr jag mig inte jättemycket.

"So, your friends tell me you are a famous musician" var det första Wendy sa. Hennes hand hamnade på mitt lår när hon lutade sig över mig och jag kände en lätt mintdoft från hennes andedräkt. Jag la min hand över hennes för att markera "hit men inte längre" och bad om ett av hennes tuggummin. Hon sträckte sig med förvånad blick efter sin lilla väska som var fullproppad med sedlar och jag log ett ganska ärligt leende.

"They like to think that I am" svarade jag medan jag i ögonvrån såg en i mitt sällskap resa sig för en dans. Och jag visste att jag kunde säga vad fan jag ville, det skulle inte spela någon roll. Hon vet nästan lika väl som jag att det är på låtsats och lek. I vanliga fall skulle jag gärna ljuga henne rakt upp i ansiktet, om inte annat så för att jag i vanliga fall inte skulle ha en konversation med en flicka som henne. Men hon var söt och påminde mig om någon hemifrån litegrand, så jag erbjöd henne sanningen. I utbyte mot hennes sanning, tillade jag snabbt.

Hennes historia skiljde sig ganska mycket från min, även om det fanns en hel del gemensamma drag. Jag styr konversationen mot det sorgsna hellre än det uppenbart vulgära, och jag viskar till henne att det måste se ut som att vi skrattar och ler vad vi än talar om. Hon verkar tala sanning eller så är hon bara smart nog att manipulera sin coverstory så att den passar mig. Jag väljer att tro på mänskligheten i några minuter till och ber henne att berätta mer om Kapstaden. Vi hinner diskutera boerna, africaans och Tsotsi innan det är dags för första dansen.

Jag försöker låtsats som att jag är i en Tarantino-film, och jag önskar innerligt att rökförbud och polska vakter inte existerade när jag sätter mig ner i sammetssoffan. "Don't worry baby, I'll be gentle" säger Wendy med ett leende och jag stoppar in en snus för att lindra abstinensen. Jag tittar henne mest i ögonen, men låter för sakens skull blicken föras över hennes kropp. Hon är väldigt vacker.

Jag tänker på hur snön säkert ligger vit uppe vid bergstäkten back home, och hur kul det vore att sladda runt i brorsans bil. Snön skulle yra runt däcken och all synd skulle vara 1000 mil borta istället för att vara framför mig, i full färd med att ta av sig dom få klädesplagg hon har. Mina tankar är så långt borta och jag märker inte ens att hon tar av sig trosorna. "Oh, maybe you're not into that" frågar hon medan hennes höfter rör sig förföriskt mot mitt skrev. "It's alright, the cross in my ear doesn't mean that much" säger jag medan jag generat flackar med blicken. Hennes plinga är rakad.

Efter dansen sätter vi oss ner vid bordet och fortsätter prata. Champagnen ger mig en liten salongsberusning men jag håller mig hyfsat nykter i hopp om att klara natten på ett någorlunda snyggt sätt. Mitt sällskap låter sig väl smakas dock, och deras damer fnittrar ikapp allteftersom flaskorna bärs in. Jag själv märker att jag uppskattar Wendys sällskap mer och mer allteftersom tiden lider, speciellt efter att vi "skippat titlarna" i våran relation och kan tala mer öppenhjärtigt. Jag bryr mig inte om huruvida hon prostituerar sig på ett eller annat sätt och det märker hon. Kanske inger det respekt att vara så nära sig själv att man inser sitt pris? Jag vet alltför väl mitt och påminns varje gång mitt sällskap höjer glasen.

Wendy erbjuder flera danser, men jag tackar bara ja när stimmet vid bordet blir för mycket. Konversationen flyter lättare på övervåningen, men å andra sidan är det faktiskt lite weird att tala om vikten av att ha behålla barndomsvänner medan den ena parten tar av sig kläderna till 90-tals-disco. Hon styr själv över diskussionen till mer utmanande ämnen, och trots att hennes dans mest är ett spel för gallerierna (mitt sällskap och dom polska väktarna) blir den mer och mer vågad i takt med vinet och timmarna. Hon vet att hon är fast med mig och att hon därför kommer att tjäna mindre än dom andra tjejerna runt bordet, men det verkar inte störa så mycket att jag inte är en kund som dricksar. Hon frågar om jag blir upphetsad och säger att hon själv blir lite exalterad av att dansa för mig. Jag fortsätter att hålla mig till sanningen och säger: "Last dance you almost gave me a hard-on. Almost, babe. But don't take it personal". Hon skrattar och säger att jag minsann ska få se.

När vi är tillbaka vid bordet börjar sällskapet närma sig stadiet där flickorna kan plocka pengar på riktigt. Erbjudanden finns det gott om - i Soho finns det ingen skatt på synden tror jag. Pliktskyldigt fortsätter jag att dricka och konversera ett tag till, samtidigt som jag i huvudet försöker räkna ut slutnotan och hur mycket jag kommer att tjäna på kvällen, minus taxiresan hem. Beloppet jag kommer fram till ligger strax över 2000 pund, och jag är glad att det inte är jag som betalar. Jag själv blir väl max en hundring rikare, men å andra sidan var middagen på den där italienaren jävligt god.

"One last dance honey"? viskar Wendy i mitt öra. Jag accepterar och ser till att mitt sällskap ser det. Dom visslar och är övertygade om att jag har the time of my life när jag drucket går uppför trappan till dom "privata" båsen. Jag sätter mig ner och vinkar till dom tre kameror jag upptäckt, och undrar hur många det finns på hela klubben. Wendy börjar sin rutin men verkar verkligen gå in för sin uppgift den här gången. Hon andas i mitt öra, låter sina bröst nudda mitt ansikte och sätter sig ner på knä. "Are you excited yet..."? viskar hon i mitt öra samtidigt som hennes knä söker kontakt med mitt skrev. Jag ler och stoppar hennes knä med min fingerspets.

"You will never ever find out if you managed to turn me on or not" säger jag och ler kvällens sista leende.

Himlen kan vänta

Jag har ingen valentin kom jag just på.

Jag brukar väl inte vara sådär jätteförtjust i hela grejen, men vad man än intalar sig själv och andra kan det ju vara trevligt att ha ett alternativ. Någon att kasta en ros på, eller ta ut på middag eller så. Men jag har alltså ingen som ens kan vara remotely close till att vara min valentin.

Jag tittar igenom telefonboken. Namnen flimrar förbi lika snabbt som dom flyktiga minnen dom representerar. Skulle Bob Dylan titta igenom sin telefonbok i jakt på någon att ge en ros till? - "What would Bob do"? Jag önskar jag kunde ringa och fråga, men hans nummer saknas fortfarande.

Lieber & Stoller

Denna vecka har min mailskörd bestått av 13 mail angående reptider/gigtider, fyra mail som på något sätt anknyter till mat (luncherbjudanden från folk eller restauranger), fyra mail av allmän karaktär från vänner/bekanta, två spam-mail och två mail av väldigt privat karaktär från väldigt privata människor.

Geez, varför börjar jag summera min privata korrespondens?

Jag har nästan skrivit klart ett par låtar. Look at me - fucking Leiber & Stoller over here. Det verkar som att jag trots mig själv kommer att göra det här.

Charles försvinner

Charles och hans flicka Mathilde har beställt biljetter till New York nu. Och sen ska dom till Puerto Rico i en månad för att bo hos Charles släkt. Jag är lite avundsjuk trots att jag har det bra här. Dom verkar kära och obekymrade, och att möta våren på en sandstrand låter ju lite trevligare än att trampa omkring i slasket här.

Det blir alltså till av mina bästa vänner här som försvinner bort. Våran första riktiga konversation handlade om film noir, Bob Dylans 70-tal och faktumet att han och hans flickvän tyckte att jag på nåt sätt påminde om en ung David Bowie. Sånt kan man lätt se som tecken på att man kommer gilla varandra.

Jag fick två flaskor vin från jobb-bandets sångerska idag. Bortglömd gift-bag tydligen.

The Mink

T's ena lägenhetskompis är frisör. En sån där riktigt dyr en. Och Sebastian hade klippt av sig sitt långa hår såg jag idag på repet. Hmm...

Jag tror att våren borde mötas i en ny frisyr. Fast jag klippte mig ju ganska nyligen så jag får nog vänta ett tag.

Whitechapel

Jag känner igen dom flesta street hustlers runt min gata. Du ser ganska snabbt vilka det är som gör vad, och var dom gör det. Efter ett par veckor hälsar ni kanske lite avmätt, eller så ignorerar ni bara varandra i tyst samförstånd. Jag har inga som helst problem med hederliga hustlers. Langare, horor, junkies you name it - I don't care.

Igår när jag var på väg till The George Tavern (min lokala pub) överfölls jag av ett gäng tonåringar som kastade snöboll. Som den dandy jag är rättade jag till kavajen och snubblade graciöst vidare i mina myggjagare. Jag hör direkt i snöslasket att slynglarna förföljer mig, och snöbollarna övergår till fysisk kontakt. Jag halkar runt och får inte ens grepp om situationen, så snabbt går det innan jag är omringad. Plötsligt håller någon fast mina armar bakom ryggen medan någon annan måttar ett slag mot mitt ansikte. "Fegisar" hinner jag tänka innan det ringer till ordentligt från tinningen.

Innan jag hinner säga ärtsoppa med fläsk har jag lyckats sprattla mig fri och förövarna sticker snabbt som en avlöning på Spy Bar. Några trevliga indier ser händelsen från sin bil och erbjuder sig att ringa polisen. Jag avböjer vänligt men bestämt med orden att polisen inte kan, vill eller orkar göra något åt vilseledda 17-åringar i Whitechapel och fortsätter gå mot destination en kall Guinness.

Whitechapel.

Kontraster

Det ligger två decimeter snö på gatan här utanför. Det ser ut litegrand som en julfilm, och hade man varit vid Covent Garden hade man kanske fått höra "Simple twist of fate" i snöfallet, av han den där gatumusikanten som låter precis som en ung Dylan.

På mitt eget Chelsea-hotell blinkar den nakna glödlampan i taket, och mina grannar för oväsen med sina telefoner och pojkvänner. Fredagens innekväll resulterade självklart i att lördagen sträcktes ut till det yttersta. Smaken av lördag kväll skulle först smakas med tungspetsen, för att sedan sväljas hel, nersköljd med Jack Daniels och gayklubb för att slutligen komma ut i form av en spya klockan 06:00 på morgonen av en alltför full/hög engelska vid hörnet Bethnal Green och Cambridge Heath.

Nu faller snön och Lara vill gå ut och kasta snöbollar. Hon (och hennes något mindre entusiastiska italienska pojkvän) ledde gårdagens svirerier och svinerier. Jag själv såg ett ansikte jag nästan glömt bort mellan Shoreditch High Street och klockan 03:00. Jag ville förtvivlat lämna mitt sällskap och följa med henne dit hennes sällskap skulle, men jag kunde inte ta mig för att lämna mitt. "Jag ser henne säkert igen".

Allt verkar alltid så enkelt, men plötsligt står man och fryser i Hackneys syndigaste vrår. Man tänker på henne och kan inte riktigt placera varken hennes ansikte eller ursprung, samtidigt som en tjej i kön försöker övertala dörrvakten att släppa in henne med tvivelaktiga metoder.

Man vaknar nästa dag och läser på mailen att andra lägger mil efter mil under sina fötter utan att ens vara på väg nånstans egentligen. Jag pusslar med datorn och gitarrerna och textdokumenten och tänker på Köping, äter litegrand och bestämmer mig för att jag inte är dålig trots allt. Det ska tydligen vara ett val, har jag hört. Skönt att ha det avklarat (om än bara för en liten stund) tänker jag innan jag ser tjejen från igår på facebook. Och jag som precis bestämt mig för att romantiken är död.