Det Känns Som Söndag

Jag hör mina lägenhetskompisar vakna till liv. Någon säger "Hej då" till en flyktig bekantskap som hon tydligen delade säng med igår (ja, jag hörde). Någon skrattar i telefonen, uppenbarligen fortfarande mer full än bakfull.

Själv ligger jag på rygg och tänker på gårdagen. En kväll som inte alls var särskilt speciell. Jag förbarmade mig över en av Klemens ex-tjejer som nyss har kommit till London (och redan hunnit bli både ihop med och dumpad av Klemen under en månad). Jag lät henne komma hem till mitt rum och underhöll henne med vin och prat om musik. Visade henne (på begäran) turnébilder, och skrattade snällt åt hennes kommentarer. Hennes engelska är väldigt dålig, och i takt med vinet och cigaretterna blev den inte direkt bättre. Jag brydde mig inte särdeles utan försökte bara hålla henne på bra humör.

Vi gick till The George Tavern, och jag lät henne ha sin arm under min, precis som om jag förde henne i dans. Jag höll upp dörren för henne där vi gick in till allmän beskådan. Heather kom fram och gav mig en kram (och synade kvällens flicka från topp till tå). Heather är ljudtekniker på The George, och hennes historia är värd mer än ett par rader, men det får ändå bli en snabb version:

Heather spelade i rockbandet "Hole" med Courtney Love nånstans bak i tiden, och sen gifte hon sig med någon rockmusiker som aldrig lyckades helt men dom fick barn och hon flyttade från Amerika till London och blev på något sätt kvar med endast flagnande minnen av sin tid som überrockstjärna och en aldrig bortglömd status som häftig brud. Så.

Efter presentation och ännu några synande ögonkast gick vi fram till baren. Jag köpte varsin pint till oss och insåg plötsligt att flickan jag tagit med av ren barmhärtighet (och faktumet att jag var ensam och uttråkad) börjat röra vid mig. Ni vet, dom där små sakerna som man märker direkt, för dom är så uppenbara i sin oskyldighet. En hand på min arm när jag beställer öl, ett knä som nuddar mitt lår när vi sätter oss ner, en höft som lutar sig mot min när vi står ute och röker...

Plötsligt var musiken över, ölen var uppdrucken och valet stod mellan nattklubb eller hemmet. Jag vägrade gå på nattklubb, och efter endast några minuter satt vi hemma på min säng igen, med amerikansk powerpop på laptop-volym. Hennes söta skratt och halvfranska meningar la sig som en hinna över mitt halvdruckna medvetande, och jag insåg att jag var tillräckligt full för att vara attraherad av hennes smått klumpiga beteende och starka accent.

- "I am so lonely here in London, and it's hard to find nice guys. I thought he was the sweetest guy, but it didn't work out"... sa hon, och jag tyckte bara att hela situationen kändes absurd. Det var min bästa vän hon talade om, och nu halvlåg hon i min säng. När hennes huvud föll bakåt mot mina kuddar och hon log inbjudande mot mig tänkte jag för mig själv att jag börjar antingen bli för gammal eller för cynisk, för det här skulle inte hända. Det hade varit så otroligt enkelt att bara falla för impulsen, kysst henne och sen bara låtit henne föra i natten. Hon hade dansat den sårades dans, och tagit ut all energi, frustration och förlorad kärlek på mig. Jag visste det, och jag förlikade mig (eller intalade mig) med att jag inte ville ha det så.

- "I think it's time for you to go sweetie. It's getting late and blablabla" sa jag och erbjöd mig att följa henne till bussen. Jag såg i hennes druckna ögon att hon blev dels besviken över min brist på sängkammar-initiativ, och dels djupt imponerad av min gentlemans-natur. När vi gick arm i arm genom det svartaste East End lutade hon huvudet mot min skuldra och suckade. Hon sa att jag var den snällaste man hon träffat på länge, och jag log bara när hon gav mig sina bisous och vacklande avskedsfraser innan hon hoppade på bussen.


Och istället för att ha ångest över att ha vält omkull något olämpligt ligger jag alltså här utan den minsta tillstymmelse till oro över att någon ska få reda på vad som hänt. Jag är egentligen lite förvånad, för gårdagens handlande ligger inte direkt i linje med hur mina fredagskvällar brukar sluta. Speciellt inte om det är en söt fransyska inblandad...

Men det är bara lördag, så jag har chans till min vanliga ångest imorgon istället.

EDIT:

Suzi Quatro - Tear Me Apart. Jävlar vilken cool brud det där är. Min amerikanska vän Stephanie tipsade om henne. Stephanie har läskigt bra musiksmak, mer om henne vid ett senare faktum, som min vän Jarre skulle sagt.