Sjukdomspost

Jag blev sjuk direkt vid hemkomsten. Normalt brukar jag bli sjuk så fort jag åker till Sverige, men tydligen var min vistelse alldeles för kort för att det skulle hända. Jag hade ändå inte direkt mycket att komma tillbaka till i London, ett litet PR-gig på Selfridges och relationer jag tröttnat på innan dom ens börjat.

Att ligga inne under vårens första vackra dagar kan lämna en med ett konstigt perspektiv. Man ser blommorna på träden men är oförmögen att känna lukten av dom, man ser ärmlösa klänningar gå förbi men har ingen ork att springa efter dom, man hör musiken från festerna men inser att det inte är en kagge på ettan som dunkar, nej det är huvudvärken från febern. Och sen när den sista feberattacken har lämnat kroppen försöker man direkt att gå ut och insupa all vår man kan.

Man smakar den öl man längtat efter och röker den första cigaretten sedan man blev sjuk. Man träffar en flicka och några vänner. Man går en promenad längs vintage-stråken på Brick Lane och man hälsar på en, två, tre, fyra människor man känner igen. Men ölen smakar burk, den är varm och avslagen. Flickan som går bredvid är söt, men vi är ju inte kära och det känns tämligen meningslöst att försöka förföra henne. Cigaretten bränner i halsen och man förbannar sitt nikotinbegär. Människorna man hälsar på är inte människorna man vill vara med. Det är handskakningar på gatan, ses sen och "kom till våran klubbkväll" innan man snabbt skyndar vidare med sitt förvånade sällskap hack i häl.

Jag skyller på att jag varit sjuk och att jag därför är trött, men egentligen är jag bara uttråkad. Jag fick inte endorfinkicken av dom första soliga dagarna, och har därför hamnat på efterkälken med vårkänslorna. Jag tittar på flickan och ler, inte åt hennes vackra drag, söta accént eller ens åt hennes urringning. Jag ler för min egen nyckfullhet - det var inte länge sen jag var beredd att ta ner månen för den här gestalten, och nu är jag inte ens teatralisk när jag öppnar dörren till puben åt henne.

Till slut orkar jag inte längre. Min telefon är trasig så jag vet att jag är ganska isolerad om jag går hem, men jag gör det ändå. Försöker inte ens fixa sällskap och lyssnar efter ljudet av heartbreak när flickan säger att vi inte kommer att ses före Augusti. Men det är tyst som i graven inombords.