Sjukdomspost

Jag blev sjuk direkt vid hemkomsten. Normalt brukar jag bli sjuk så fort jag åker till Sverige, men tydligen var min vistelse alldeles för kort för att det skulle hända. Jag hade ändå inte direkt mycket att komma tillbaka till i London, ett litet PR-gig på Selfridges och relationer jag tröttnat på innan dom ens börjat.

Att ligga inne under vårens första vackra dagar kan lämna en med ett konstigt perspektiv. Man ser blommorna på träden men är oförmögen att känna lukten av dom, man ser ärmlösa klänningar gå förbi men har ingen ork att springa efter dom, man hör musiken från festerna men inser att det inte är en kagge på ettan som dunkar, nej det är huvudvärken från febern. Och sen när den sista feberattacken har lämnat kroppen försöker man direkt att gå ut och insupa all vår man kan.

Man smakar den öl man längtat efter och röker den första cigaretten sedan man blev sjuk. Man träffar en flicka och några vänner. Man går en promenad längs vintage-stråken på Brick Lane och man hälsar på en, två, tre, fyra människor man känner igen. Men ölen smakar burk, den är varm och avslagen. Flickan som går bredvid är söt, men vi är ju inte kära och det känns tämligen meningslöst att försöka förföra henne. Cigaretten bränner i halsen och man förbannar sitt nikotinbegär. Människorna man hälsar på är inte människorna man vill vara med. Det är handskakningar på gatan, ses sen och "kom till våran klubbkväll" innan man snabbt skyndar vidare med sitt förvånade sällskap hack i häl.

Jag skyller på att jag varit sjuk och att jag därför är trött, men egentligen är jag bara uttråkad. Jag fick inte endorfinkicken av dom första soliga dagarna, och har därför hamnat på efterkälken med vårkänslorna. Jag tittar på flickan och ler, inte åt hennes vackra drag, söta accént eller ens åt hennes urringning. Jag ler för min egen nyckfullhet - det var inte länge sen jag var beredd att ta ner månen för den här gestalten, och nu är jag inte ens teatralisk när jag öppnar dörren till puben åt henne.

Till slut orkar jag inte längre. Min telefon är trasig så jag vet att jag är ganska isolerad om jag går hem, men jag gör det ändå. Försöker inte ens fixa sällskap och lyssnar efter ljudet av heartbreak när flickan säger att vi inte kommer att ses före Augusti. Men det är tyst som i graven inombords.

Opera

Dom största musikaliska känsloyttringarna finns inom opera har jag fått berättat för mig. Och jag har mer än en gång både upplevt och känt att "it ain't over 'til the fat lady sings". Nu ska jag inte gå runt och kalla någon för tjock tant, men vad gör man om någon vägrar sjunga ut dom där sista fraserna? Jag har alltid varit duktig på avslut (i både den ena och andra bemärkelsen) men det är enerverande när man förnekas ett dramatiskt sådant när man söker det. Speciellt när man vet hur jävla mycket man egentligen hade kunnat ge den andra personen som denne nu går miste om.

Men det vet jag ju egentligen inget om. Men för min självbild låtsats jag att det är så, och jag håller fast vid det, för ens självbild är väl det enda man har att svara för at the end of the day när man lägger sig i sitt personliga purgatorium (ja, det är sängdags och det är så jag ser på den saken...)

Jag åkte till Sverige ett par dagar

Flygplats, dom tog min vackra Zippo vid säkerhetskontrollen, mammas mat, min flygel, släktfest, alkohol, skriva, läsa, äta mer, träffa en kär gammal vän men inse att dom flesta andra inte verkar vara kära i mig längre, cigaretter på gatan och snus framför TVn.

Med andra ord - som det brukar vara när jag åker hem.

Tyvärr har några av mina planer angående denna virtuella publikation gått i stöpet. Hade funderingar på att flytta (i alla fall en del) av denna kreation till fysiskt format, men det fysiska formatet valde att vara ett arsel istället innan jag ens var färdig med mitt upplägg. Därför kommer jag att koncentrera mig på att spela in materialet utan distraktioner. Möjligen flyttar jag skriveriet någon annanstans online, men isåfall vill jag ju göra det med någon sorts stil.

För övrigt var det någon som sa att jag var lik "Moto Boy" idag. Jag har ingen koll på vem det är, men stämmer det? Isåfall måste jag kolla upp honom. En nemesis kanske? Jag önskade att personen sagt "Motorcycle Boy" istället men man kan ju inte få allt.

Jag mötte

Jag mötte en syster i natten,
hennes ögon blänkte som gråt.
Genom smutsen, skränet och skratten
mot gryningen följdes vi åt.

Det var väl en dröm allenast,
en dikt som strök mej förbi -
Jag glömde den nästan genast,
minns bara dess melodi.

Så hade kanske Nils Ferlin skrivit i sin blogg dagen efter. Tyvärr besitter jag inte riktigt hans poetism ("Make up words, it shows that you are creative" S04E14*) men jag får väl göra på mitt sätt.

Jag stannade kvar hos Mike efter the load out. Försökte få tag på någon via telefon. Letade fest, efterfest, tjej eller bara vad som helst. Men ölen tog slut och timmen blev sen så jag bestämde mig för att åka hem. När jag gick ut för att vänta på bussen såg jag att det stod en flicka där i busskuren. Hon hade en svart slöja på sig, och hennes smink var utsmetat med spår av tårar. Men hon log mot mig.

Jag log tillbaka och lät henne gå före in i bussen. Följde efter och satte mig bredvid. Log mot henne igen och inväntade hennes drag. Det blev det vanliga (gitarrer funkar bättre än hundar, tro mig): "You play in a band"? Fem minuter senare hade jag gett henne den kortast möjliga versionen och gav mitt motdrag i form av ett: "Where do you live"? och ytterligare några minuter senare gick vi arm i arm (nåja, jag hade lite att bära också) nerför Brick Lane.

Minnet blir kort och dåligt av alkohol, men jag minns att hon kom från Skottland, var 20 år gammal och hade varit på begravning. En "happy" begravning sa hon, och hon frågade vad min ursäkt för utsmetat smink var. "I sweat a lot while we play. Plus I think it looks pretty ace". Sen kysstes vi. Eller hon kysste mig.

Jag visste inte ens vem hon varit med och begravt tidigare på kvällen, och hon visste inte ens mitt namn. Kanske var det därför det var så bra. Och det regnade, vilket knappast gjorde den lätt dekadenta stämningen mindre påtaglig.


*How I met your mother. Amerikansk sitcom.


ps. Min bror har gett mig en superavancerad mobil, så nu har jag tydligen möjlighet att ta bilder och föra över dom till datorn. Ska bara lista ut hur det fungerar...

Kriser

Heartbreaks, breakdowns, comedowns, hang-overs... Ja, det har varit mycket sånt där nu. Allt verkar kulminera den här helgen för att förhoppningsvis lugna ner sig lite sen. Och hur kulminerar det? Jag ska spela bas.

Tolv gigs de senaste fyra veckorna. Tre i veckan. Plus repetitioner. Plus studioarbete. Och sen det där lilla heartbreaket med allt vad det nu innebar. Tur att jag oftast lär mig av mina misstag. Eller, det är väl bara något jag inbillar mig kanske.

Det blir i alla fall andra bullar nu ett tag. Jag ska börja spela in mina egna låtar igen, för första gången på över ett år. Inspelningarna kommer att börja här i London, sen får vi se vart dom hamnar sen. Det är nervöst och nytt, samtidigt som det är ack så bekant. Det är nog antagligen precis vad jag behöver i alla fall.

Basen då? Jo. Jag ska spela bas på kvällens Rodeo Massacre-gig. Så jävla illa kan det gå. Jag ska försöka se det som en rolig grej, även om en liten del av mig dör inombords. Varför? Jag har det inte i mig tror jag.

- Basism, that is.

På vägen hem

Jag väntade på bussen hem, men jag var rastlös. Alternativen bollades fram och tillbaka i huvudet när jag klev på 205an mot Mile End. T var på Old Street, men det lät hopplöst över telefonen. På bussen ringde jag olika bekantskaper för att skingra tankarna lite och höra vad en lördag i Shoreditch hade att erbjuda. Hjärtat av en lördagskväll verkade inte plocka upp telefonen, för jag minns inte att jag faktiskt talade med en enda person. Men jag såg hennes namn i telefonboken och en liten klump dök upp i magen.

Jag hade för första kvällen på hela veckan kopplat bort henne ur tankarna tillräckligt länge för att glömma hennes existens. Det var som om jag aldrig träffat henne efter det där giget, aldrig bjudit med henne på efterfesten (och tjusigt fixat in henne på listan), aldrig vinkat in en taxi till henne efteråt. Som att vi inte setts två kvällar senare heller. Som att vi aldrig kyssts en endaste gång.

Hon var nån. En american girl. Precis rätt recept för att lyckas få mig att falla. Tyvärr snubblade jag snarare, methaphorically yours eller inte. Förresten nämde jag att jag träffade Ed Harcourt i veckan? Han hade en söt unge och var fortfarande knubbig. "Twat", sa jobb-bandets gitarrist Rick när dörren till repstudion stängts. "He's an up right cunt walking around" fortsatte han.

Han verkar ha ganska dåligt rykte här den där mannen. Han hade i alla fall ormskinnsboots som liknade mina och hade jag haft mina på mig hade jag kanske frågat om han haft lust att spela fourhand på nån Tom Waits-låt. Jag brukade ju uppskatta karlns skivor.



Jag tänker inte skriva om henne, i alla fall inte här. Mitt låtskrivande går superbt dock, tackar tackar.

Flickorna och jag

Sydafrikansk modell, polsk konststuderande, fransk erotisk rockstjärna, en amerikansk student på jakt efter äventyr
och en tjej vars identitet förblivit okänd.

Det var förra veckan det. Och ändå denna isande ensamhet. Jag kommer återkomma till både ensamheten och flickorna nästa gång jag skriver, men jag har det sjukt stressigt just nu. Igår hade jag till exempel en studiosession, ett rep och en set-genomgång. Då blir man stressad och blöder näsblod och vill skrika in i kudden samtidigt som man vill ge upp, åka hem till mamma för att aldrig mer uppleva ett utdraget soundcheck igen...



ps. Jag hade inte sex med någon av tjejerna (kyssar är 2009) och bilden rör inte någon av dom tjejerna. Den är för Hannah, igen.