Bar-bas

Ikväll spelade jag bas ståendes på en bardisk. Det var första gången. Jag har jämt velat lägga ett gitarrsolo ståendes på en bardisk men det här fick duga. Publiken var kass dock.

På drift

Jag tror inte att någon läser. Och det passar bra - för jag tror inte att någon tror att jag skriver.

Idag var första gången detta år som jag gick hem samtidigt som solen gick upp. Självklart har jag upplevt sena efterfester (klockan 14:00 för ett tag sen) men nu var det verkligen hela scenariot. Jag går Bethnal Green Road hem och tänker på hur det kunde ha varit. Och hur det en gång var. Solen lyser men jag känner ingen som helst lust att sätta på mig solglasögonen. Folk får gärna titta mig i ögonen nu. Kan en människa läsa mina pupiller vid denna tidpunkt så har denna människa lika mycket att dölja eller visa som jag. Småtimmarna kan verkligen bringa fram det mesta.

Jag önskar att jag kunde få besök från hemma snart. Det skulle ge mig ett perspektiv jag behöver, både konstnärligt och mänskligt.

Hur lägger man reverb på en blogg?

Jag hade tänkt hålla Maj månad bloggfri. Eller, det var egentligen inget medvetet val till att börja med, jag märkte bara att jag inte ville skriva dom första dagarna i Maj. Sen fortsatte det. Jag tänkte fundera ut ett nytt format, men jag har inte kommit nånvart med det och jag förbannar min okunskap i ämnet och min slöa ovilja att lära mig mer. Det är ju tråkigt och jag vill ju egentligen skriva, inte designa websidor eller försöka lista ut hur man får in bilder i datorn.

Men jag antar att jag måste uppdatera mina kunskaper i ämnet för att kunna skapa något nytt och roligt. Nåt som passar budskapet, så att säga. En produktionsfråga kanske? Men hur lägger man reverb på en webpublikation?

Sjukdomspost

Jag blev sjuk direkt vid hemkomsten. Normalt brukar jag bli sjuk så fort jag åker till Sverige, men tydligen var min vistelse alldeles för kort för att det skulle hända. Jag hade ändå inte direkt mycket att komma tillbaka till i London, ett litet PR-gig på Selfridges och relationer jag tröttnat på innan dom ens börjat.

Att ligga inne under vårens första vackra dagar kan lämna en med ett konstigt perspektiv. Man ser blommorna på träden men är oförmögen att känna lukten av dom, man ser ärmlösa klänningar gå förbi men har ingen ork att springa efter dom, man hör musiken från festerna men inser att det inte är en kagge på ettan som dunkar, nej det är huvudvärken från febern. Och sen när den sista feberattacken har lämnat kroppen försöker man direkt att gå ut och insupa all vår man kan.

Man smakar den öl man längtat efter och röker den första cigaretten sedan man blev sjuk. Man träffar en flicka och några vänner. Man går en promenad längs vintage-stråken på Brick Lane och man hälsar på en, två, tre, fyra människor man känner igen. Men ölen smakar burk, den är varm och avslagen. Flickan som går bredvid är söt, men vi är ju inte kära och det känns tämligen meningslöst att försöka förföra henne. Cigaretten bränner i halsen och man förbannar sitt nikotinbegär. Människorna man hälsar på är inte människorna man vill vara med. Det är handskakningar på gatan, ses sen och "kom till våran klubbkväll" innan man snabbt skyndar vidare med sitt förvånade sällskap hack i häl.

Jag skyller på att jag varit sjuk och att jag därför är trött, men egentligen är jag bara uttråkad. Jag fick inte endorfinkicken av dom första soliga dagarna, och har därför hamnat på efterkälken med vårkänslorna. Jag tittar på flickan och ler, inte åt hennes vackra drag, söta accént eller ens åt hennes urringning. Jag ler för min egen nyckfullhet - det var inte länge sen jag var beredd att ta ner månen för den här gestalten, och nu är jag inte ens teatralisk när jag öppnar dörren till puben åt henne.

Till slut orkar jag inte längre. Min telefon är trasig så jag vet att jag är ganska isolerad om jag går hem, men jag gör det ändå. Försöker inte ens fixa sällskap och lyssnar efter ljudet av heartbreak när flickan säger att vi inte kommer att ses före Augusti. Men det är tyst som i graven inombords.

Opera

Dom största musikaliska känsloyttringarna finns inom opera har jag fått berättat för mig. Och jag har mer än en gång både upplevt och känt att "it ain't over 'til the fat lady sings". Nu ska jag inte gå runt och kalla någon för tjock tant, men vad gör man om någon vägrar sjunga ut dom där sista fraserna? Jag har alltid varit duktig på avslut (i både den ena och andra bemärkelsen) men det är enerverande när man förnekas ett dramatiskt sådant när man söker det. Speciellt när man vet hur jävla mycket man egentligen hade kunnat ge den andra personen som denne nu går miste om.

Men det vet jag ju egentligen inget om. Men för min självbild låtsats jag att det är så, och jag håller fast vid det, för ens självbild är väl det enda man har att svara för at the end of the day när man lägger sig i sitt personliga purgatorium (ja, det är sängdags och det är så jag ser på den saken...)

Jag åkte till Sverige ett par dagar

Flygplats, dom tog min vackra Zippo vid säkerhetskontrollen, mammas mat, min flygel, släktfest, alkohol, skriva, läsa, äta mer, träffa en kär gammal vän men inse att dom flesta andra inte verkar vara kära i mig längre, cigaretter på gatan och snus framför TVn.

Med andra ord - som det brukar vara när jag åker hem.

Tyvärr har några av mina planer angående denna virtuella publikation gått i stöpet. Hade funderingar på att flytta (i alla fall en del) av denna kreation till fysiskt format, men det fysiska formatet valde att vara ett arsel istället innan jag ens var färdig med mitt upplägg. Därför kommer jag att koncentrera mig på att spela in materialet utan distraktioner. Möjligen flyttar jag skriveriet någon annanstans online, men isåfall vill jag ju göra det med någon sorts stil.

För övrigt var det någon som sa att jag var lik "Moto Boy" idag. Jag har ingen koll på vem det är, men stämmer det? Isåfall måste jag kolla upp honom. En nemesis kanske? Jag önskade att personen sagt "Motorcycle Boy" istället men man kan ju inte få allt.

Jag mötte

Jag mötte en syster i natten,
hennes ögon blänkte som gråt.
Genom smutsen, skränet och skratten
mot gryningen följdes vi åt.

Det var väl en dröm allenast,
en dikt som strök mej förbi -
Jag glömde den nästan genast,
minns bara dess melodi.

Så hade kanske Nils Ferlin skrivit i sin blogg dagen efter. Tyvärr besitter jag inte riktigt hans poetism ("Make up words, it shows that you are creative" S04E14*) men jag får väl göra på mitt sätt.

Jag stannade kvar hos Mike efter the load out. Försökte få tag på någon via telefon. Letade fest, efterfest, tjej eller bara vad som helst. Men ölen tog slut och timmen blev sen så jag bestämde mig för att åka hem. När jag gick ut för att vänta på bussen såg jag att det stod en flicka där i busskuren. Hon hade en svart slöja på sig, och hennes smink var utsmetat med spår av tårar. Men hon log mot mig.

Jag log tillbaka och lät henne gå före in i bussen. Följde efter och satte mig bredvid. Log mot henne igen och inväntade hennes drag. Det blev det vanliga (gitarrer funkar bättre än hundar, tro mig): "You play in a band"? Fem minuter senare hade jag gett henne den kortast möjliga versionen och gav mitt motdrag i form av ett: "Where do you live"? och ytterligare några minuter senare gick vi arm i arm (nåja, jag hade lite att bära också) nerför Brick Lane.

Minnet blir kort och dåligt av alkohol, men jag minns att hon kom från Skottland, var 20 år gammal och hade varit på begravning. En "happy" begravning sa hon, och hon frågade vad min ursäkt för utsmetat smink var. "I sweat a lot while we play. Plus I think it looks pretty ace". Sen kysstes vi. Eller hon kysste mig.

Jag visste inte ens vem hon varit med och begravt tidigare på kvällen, och hon visste inte ens mitt namn. Kanske var det därför det var så bra. Och det regnade, vilket knappast gjorde den lätt dekadenta stämningen mindre påtaglig.


*How I met your mother. Amerikansk sitcom.


ps. Min bror har gett mig en superavancerad mobil, så nu har jag tydligen möjlighet att ta bilder och föra över dom till datorn. Ska bara lista ut hur det fungerar...